Västerås. Vi kom. Vi såg. Vi seg...

Nä! Riktigt så var det inte. Inte vann vi, inte! Men jag är ganska nöjd med loppen. Har nu åter sänkt kraven (= Pingu ska framför allt vara kvar på banan).

Det var ju en eftermiddagstävling för oss med large-hundar, och då ska väl undertecknad lyckas komma dit i tid... eller?
    Nja... Det var värst vad den där klockan rusade iväg, då. Ja, den gör väl det när man först på morgonen - klockan nio (!) - är uppe på brukshundklubben för promenad x 2 samt en kort agilityträningsstund med Pingu. Den sistnämnda aktiviteten gick inte så särdeles bra; Pingu och jag blev osams.
    Ärligt talat när vi sen kom hem, så hade jag inte nån särskild lust att åka iväg till Västerås för att tävla, men självklart så gjorde vi det ändå.

 Ett stycke okänd large-hund.

Jag hade räknat med att det skulle ta cirka 1,5 timme till Västerås, och jag planerade tiden så att vi skulle komma fram precis i tid till banvandringen...
    Fast... det var bara det att jag kom ju inte iväg förrän cirka tjugo minuter efter min planerade avfärdstid. Med andra ord, så förstod jag redan i bilen att jag skulle åter missa banvandringen. Äsch!

 Här en bild på Lindas fina Tee, racer-bc-flamsa-hund, så kvick att hon knappt går att fånga på bild.

När vi sen rullar in på parkeringen, så ser jag Linda stående intill sin bil. "Om du skyndar dig på så hinner du gå de sista minuterna på banvandringen!!", upplyser hon mig lite blandat uppmanande och skämtsamt. "Äh, jag orkar inte jäkta!", svarar jag slött/lugnt/coolt (välj själva), "men.. okej.. jag går välan dit, då.. Åt vilket håll är agilityplanen?", frågar jag sen något förvirrat, och spanar runt parkeringen. :)

Jag lyckas faktiskt memorera banan säkert i hela ett par minuter! *kors i taket* (banvandring brukar annars vara i cirka åtta minuter)

Pingu var vid rastning samt uppvärmning tämligen okoncentrerad på agility, lydnad, rallylydnadsmoment, freestylemoves eller rättare sagt allt jag försökte kommunicera (inklusive korv och boll) med honom; det enda som fanns i Pingus huvud var.... TJEJER! VAR ÄR TJEJERNA?!!! Pingu vädrade i luften. Han nosade på marken. Han sniffade och gnällde. Och han drog som en idiot i kopplet. "Och den här hunden ska jag alltså släppa lös om bara några minuter mitt bland alla jyckar...", tänkte jag och ruskade på huvudet åt den absurda tanken.

Här kommer filmsnutten från Hoppklass A...

Tack Linda för filmandet!

Pingu var - som synes - rätt så okoncentrerad, men han höll sig ändå inne på banan - och han skuttade flera hinder alldeles rätt. Och så skuttade han ju MUREN!!! :) :)

Okänd large-jycke skuttar muren på Västerås KK.

Det viktiga här är alltså själva muren, därför är skärpan på den, och inte på hunden. :)

  

Tyvärr blev inte det andra loppet (Hoppklass B) filmat, men han var lika okoncentrerad i starten som det första loppet, men han satt ändock kvar bättre, vilket kanske berodde på att jag lämnade honom med något bättre pondus och jäklar anamma.
    Dock tog denna "jäklar anamma" slut i mig redan efter två hinder = Pingu flyyyyger iväg förbi hinder och ränner in mitt i banan - precis som i det första loppet. Jag lyckas dock denna gång få tillbaka honom - utan att han tar något hinder från fel håll (vilket skulle betyda disk). Jag får med honom rätt i banan, visserligen med väldigt vida svängar, och med ett par vägringar.
    När vi är cirka fem, sex hinder från mål, det är bara "målsvängen" kvar, typ, så fladdrar tanken genom mitt huvud att vi har chansen att komma i mål!!!!!!!!!
    Då rusar förstås Pingu förbi ett hopphinder - och jag lyckas inte få honom att ta vägen runt det på tillbakavägen mot mig - disk. "Attans!!", utbrister jag, och tar sen - tillsammans (!) med Pingu hela "målsvängen" rätt. Han skuttade till och med muren igen.
    Ja, jag klagar absolut inte på att jycken har hindersug (och tar hindren ibland åt fel håll, vilket ju är mitt fel; för då har jag ju helt klart handlat honom helt åt skogen), utan jag blir (alltför?) ofta imponerad av att Pingu-rookien klarar av att suga mot hinder - och skutta över felfritt - från alla möjliga märkliga vinklar (för att jag har klantat med handlingen). Den jycken vill helt klart forcera hindren, men ännu har han väldigt svårt med koncentrationen och att stänga av omgivningens störningar.

 Ja, när man ser sådana här fina hundar...

... så förstår jag att det är svårt att koncentrera sig på agility.

Visst, ja!! Efter målgång i det andra loppet, så höll det gå åt pipsvängen: istället för att vända mot mig, så rusar han framåt - och där står en klunga med folk och fä (hundar med sina mattar/hussar) och pratar. Pingu kommer alltför nära, och deras jyckar protesterar i kör. Då vänder Pingu tillbaka till sin matte istället *puh*
    Innan jag får på honom halsbandet, så råkar jag dra honom i örat, så han piper till (det var inte meningen!). När väl halsbandet kom på så triggar jag honom mot hans belöningsboll som ligger på marken; och han rusar mot den och leker med den! Ja!! Han valde den istället för de andra jyckarna, istället för de andra leksakerna som låg bredvid i målrutan. :) Han fick massor med beröm, sen bad jag det "ofredade gänget" om ursäkt å Pingus vägnar. Först fattade de ingenting, men hasplade sen ur sig: "Det är lugnt." För det var väl samma gäng som Pingu rusade fram till... väl..?

Om (ja, ja...) vi nu skulle ha lyckats ta oss i mål, så skulle vi visserligen ha typ 15 fel plus typ tusenkvadriljoner tidsfel, men vadå?!!! Det var nära att vi - för första gången - inte diskade oss på officiell tävling! Det ni!! :)

Och så körde jag inte vilse eller fel en endaste gång, varken på dit- eller hemvägen! Bilen rullade raka spåret hela vägen.

Nästa helg är det Uppsala och Sthlm S:a. 

 Spirou ligger i sin bur och spanar in agilitytävlingen medan hans matte fikar.