Gissa vilken av dom här två söta hundarna som idag gjorde sin matte väldigt besviken?
Ja, vad tror du? Den vänstra...
... eller den högra?
Bilderna är tagna direkt efter det sista loppet. Hpmf! Vadå loppet? Kan nog egentligen inte räknas som nåt lopp, faktiskt. *suck* När bilderna tas sitter jag i bakluckan på bilen och surar.
Om nån undrar vad den till vänster gör, så kan jag upplysa om att han håller på och rulla sig i gruset - medan den andre sitter fint och stilla.
Från början...
På morgonen (eller som jag anser: mitt i natten) när jag kämpade att försöka få mig själv att vakna, så kändes tanken att jag snart ska vara taggad och köra värsta agilityn mycket absurd. "Aldrig!!", muttrade jag surt för mig själv, "Det finns bara inte!".
I morse så kom jag på varför jag hela tiden missar den första banvandringen för dagen.
Jo, tiden det tar att skjutsa Wilbur och Linus till brorsan existerar inte! Alltså, den existerar inte i min plan som redan inte innehåller någon buffert för missöden eller nåt sånt, utan den är exakt med betoning på exakt. Det tar liksom inte "bara" några fem minuter extra att åka dit - utan det tar tjugo minuter! Och är man då redan tjugo minuter sen innan - så blir det 40 minuter!! Igår skrev jag ju att jag var 20 minuter efter planerad avfärdstid. Nej, det stämde inte! Det var alltså även då 40 minuter som "felades". Tacka sjutton att man missar banvandringar då!
Väl framme...
Ut med den väl rastade - not -Pingu ur bilen. Med fickan full med korv och den speciella belöningsbollen i den andra fickan stegar vi smått skyndsamt bort till tävlingsplatsen som består av två banor med ett relativt smalt utrymme mellan banorna, där funktionärstält x 2 samt startfållor x 2 och målfållor x 2 samsas om det begränsade utrymmet. Med andra ord: Det vart trångt! Där vill jag nu knöka mig fram med bångstyrig Pingu till inroparen för att berätta att nummer 29 visst var på plats. Med en stärkande djup inandning, och tanken att det är bara att gilla läget, slängde jag mig in i myllret med slyngel-Pingun i mycket kort koppel.
Sedan snabbrastning/uppvärmning växelvis med memorering av banan från ringside.
Bilden är hitlagd bara som en liten paus för ansträngda textläsande ögon. Samt också en påminnelse till mig själv att Pingu kan sätta tassar uppe på ett balanshinder. Pingu vågade sig inte på dagens tävlings balanshinder: Nä, de var jätteläskiga, ju!!, ansåg feg-Pingu.
Jag håller mig i närheten av startfållan men eftersom högtalarna är riktade åt andra hållet (?) så hör man inte speakern. "Rätt som det är" så kommer inropar-killen för att hämta och ropa in mig. :) Plötsligt var det vår tur! (jag var - faktiskt - inte ensam om denna lilla "överraskning")
Pingu sitter förvånansvärt kvar i starten, och jag går tillbaka för att berömma honom. Kanske jag inte borde ha gjort det. Om jag nu minns rätt, så tjuvstartade han sen när jag åter lämnar honom. Jag kallar tillbaka honom, och han kommer tillbaka... men fortsätter förbi starten bort till jycken som står i den lilla startfållerutan. Pingu nosar direkt i rumpan på jycken. Jag drar med mig slyngeln samtidigt som jag ber om ursäkt. Vi startar.
Resten av banan gick helt okej. Han var på väg att dra ut från planen med nosen vädrande i luften, men jag fick tillbaka honom till det vi egentligen skulle göra - och vi tog faktiskt flera (!) hinder helt rätt.
På den långa målrakan missar han näst sista hindret. Envist kallar jag tillbaka honom för att göra rätt.
Väl efter målgång och belöningsstund med specialbollen, så står jag kvar ett slag och undrar hur sjutton vi ska komma därifrån! Det är ju folk och fä samt banors kantband överallt! Men förstår sen att man går runt alltihopa. Jag kände mig för en stund ganska fånig och omringad. :)
Den här bedårande söta kossan har absolut inget med texten att göra... eller kanske ändå. Han/hon kanske också kände sig inringad och fånig när bilden togs.
Jag måste säga att det här att missa banvandringen taggar mig; mitt adrenalinpåslag höjs en snäpp, vilket behövs när man ska köra agility. Så hädanefter ska jag aldrig mer vara med på banvandringarna. Nä! Jag skojar bara. Det bästa vore ju om man lyckas tagga till fast man har gått banan innan start.
Haha! Apropå det...
Inför agilityloppet så memorerade jag banan tillsammans med alla andra inne på banan. Dagens höjdpunkt var när jag upptäcker att några klubbkompisar står kvar utanför; de har missat att banvandringen har startat. Jag påkallar deras uppmärksamhet och undrar om de inte ska gå banan, eller? Hehe! Man har ju fått sina gliringar om mina missade banvandringar, om man säger så. Så det kändes mycket trevligt att få ge tillbaka lite. :)
Haha! Sen... så håller jag på att missa själva starten! Men vadå, ra!! Ni blir ju aldrig nöjda, ju! Aha! Man ska vara på plats för både ock?! Både banvandring och start!
Med andan i halsen småjoggar Pingu och jag fram till första hindret, utan en riktig uppvärmning/kontakt mellan Pingu och mig. *suck* Pingu var ju helt förryckt. Jag sätter honom i starten (jag hade på andras inrådan bestämt att bara lämna och köra direkt). Jag påbörjar steg mot andra sidan om det första hindret.... och jycken rusar direkt av planen, upp i skogsgläntan och ställer sig lugnt för att nosa ingående på en luktfläck. Vi hann inte hoppa ett endaste hinder! *dubbel-suck* Gissa om jag blev besviken? Jag ville ju även få testa om Pingu forcerar balanshindren, speciellt gungbrädan.
Den mycket förstående och snälla domaren går fram och frågar om jag vill köra banan som en "efteråkare" utom tävlan, och jag tackar - mycket tacksamt - ja!! :)
Hmpf! Det visar sig att det hade vart bättre att låtit bli. *suck* Jycken var som sagt som förryckt.
En sak har i alla fall Anneli och jag lärt oss: Hennes Zack och min Pingu bör inte starta nära inpå varandra... om man säger så. Pingu är lite småkär i Zack (kastrerad kille) och Zack fick (genom Pingus busstreck) upp ögonen på den nu mycket inbjudande skogen, men mötte på vägen bort - på gott och ont - en söt och trevlig hund att hälsa på.
Anneli och jag har typ samma problem med våra byrackor; de har liksom så mycket annat att tänka på samtidigt som agilityhindren.
Zack var förresten jätte-duktig i hopploppet! (vilket jag själv missade att se, tyvärr)
Sur och mycket besviken (vilket jag självklart inte visar Pingu) samt något skamsen går jag därifrån. Ja, ja... han är ännu bara två år fyllda; inte förrän vid tre-fyra års åldern kan man väl förvänta sig att jycken ska börja uppföra sig som en hund bör. Men mitt gamla "Jag ska sälja hundarna och skaffa mig en sköldpadda istället" ekade i huvudet.
Det känns som det har gått bakåt nu. Pingu har börjat våga sig på att rusa av planen. Han har blivit varm i kläderna och börjat ta sig friheter. *mutter*
När vi lite dämpade (i alla fall jag) åker hemåt så tänker jag att det hade varit bättre/roligare om det första hopploppet hade varit sist, istället för det här dumma agilityklassloppet...
I bilen, på hemvägen, äter jag min medhavda frukost... Just det, ja!
Väl hemma...
Vad är det som pular sig in mellan armen och benet?
Titta! Han sover. Pingu kanske måhända tycker om sin matte i alla fall... i alla fall som kudde.
Ser ni hur smutsig tröjan har blivit. Gissa hur det har gått till?
Jag har några gånger fått frågan "Har du inte funderat på att kastrera honom?", när jag har beklagat mig över Pingus tjej-intresse. Mitt svar blir: Nej. Eftersom det ju inte är något fel på honom; han uppför sig som en ung, oerfaren hanhund gör, så nej. Jag kan inte rättfärdiga några sådana ingrepp på hans personlighet. Han mår inte dåligt, han är inte sjuk - han är bara som en vanlig hanhund är, helt naturligt.
Ärligt talat, om jag skulle kastrera honom (för att agilityn ska fungera bättre), så skulle det - för mig, personligen - kännas lite småfuskigt. Att andra har kastrerat sina hanhundar (utan medicinsk anledning, alltså) bryr jag mig inte om det allra minsta; det är deras grej. Men jag själv vill det inte.
Jag kan förstå att det inte är så kul för löptiksägarna heller; att de kan känna sig att de sabbar för hanhundsägarna. Men jag har med berått mot införskaffat mig en hanhund. Jag får stå mitt kast.
Det kommer att ta nåt år till - eller två - innan jycken blir "behändig" att tas med. Men man börjar ju bli otålig, för otålig. Jag veeeet ju! När jycken blir sådär fyra-fem år då kan man börja skörda allt slit man har sått...
*suck* Nä, jag har visst inte ännu förlikat mig med... för varje gång jag tänker "när jycken blir fyra år, så..." typ omedvetet så kommer alltid tanken; "... om han inte går och dör som vissa andra... för då... vette sjutton vad jag gör..." Äh, det är bara att gilla läget. Dumma!!
En gammal favvo-bild från Ågesta, Sthlm S:a BK.
Wilbur, Gromit och Spirou i vitsippeblomster och solsken.
Nä, nu är jag dum! Tänk! Tänk vilken seger det blir när man äntligen har bemästrat utmaningen med en förälskad och flamsig pojkvasker! (och bort med dom dumma tankarna)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar