Uppsala BK. Här var det uppåt värre... eller tvärtom då

Man skulle inte vara där förrän vid kl. 10, så det kändes nästan som sovmorgon. Egentligen behövde jag inte vara där precis vid tio, eftersom small och medium inledde tävlingsdagen. Om jag kom dit i tid? Nja... faktiskt. Visserligen kom jag inte iväg förrän minst 20 minuter efter min planerade avfärdstid, men eftersom jag hade typ "lurat" mig själv att jag måste vara där vid tio så funkade det ändå. :)

 Tält och hejarklack, det vill säga Spirou, är på plats.

 

Resultaten för dagens tävling blev...
    Disk, disk, och så klämde vi sen till med en... disk till.  Never change a losing team. ;)

Om man ska tänka positivt och bara nämna det, så...

• Pingu var rackarns söt i startfållan när han inför det tredje loppet satt och sträckte upp sig, och bad om lov om och om igen. "Nej! Du får vänta!", upprepade jag envist. Vad han ville? Jo, rusa bort till en särdeles mycket intressant luktfläck ett par meter ifrån oss. 

    Det positiva var ju att han faktiskt (till slut) visade upp "be-om-lov-"beteende!!!

 Bästa killarna i tältet. :)

• Han tjuvstartade inte i det tredje och sista loppet. *KORS I TAKET!!!*

Tänk att han, som förut satt klockrent i starten, och inväntade troget mitt "Kör!" numera är en notorisk tjuvstartare! 
    Vid det första loppet, Agilityklass, så var min plan att gorma "Pingu!" exakt när han tog uppskuttet för att forcera första hindret, i ett desperat försök att förhindra att han skulle fara in i mitten av banan som han brukar. Men när jycken tjuvstartar, så tvekade jag - i typ tiondel av en sekund - om jag skulle avbryta honom och starta om eller bara fortsätta. *suck* MAN HAR INTE TID ATT TVEKA I EN TIONDELS SEKUND, JU!!! Klant-matte! Då är det ju kört, ju!!!!
    Gissa hur förbaskad jag var över mig själv efter loppet?!! *morr på mig själv* Loppet var helt uppåt väggarna med en flamsa-runt-Pingu i bästa (?) odrägliga Pingu-stil. 

Jo, vi ugglade inte inne i tältet hela dagen...

Pingu spanar in "some birds". Denna gång bevingade sådana.

De två fågelhundarna kollar in... just det, fåglar.

• Jag vågade att vara envis vid andra loppets start, hoppklass, att den där nedrans tjuvstartar-Pingu inte skulle just tjuvstarta. Det kändes som jag gick fram och tillbaka mellan Pingu och första hindret typ tio gånger (fast det var nog "bara" 5-7 gånger) för att envist tala om för byrackan att han faktiskt inte ska röra en fena tills matte säger "Kör!". Medan jag höll på så började jag fundera hur länge man egentligen får hålla på innan man blir utburen från banan?

Vid det tredje loppet, öppen hopp, så satt jycken kvar! Han inväntade mitt "Kör!" Om det nu berodde på min envishet loppet innan eller om han hade den där ovan nämnda intressanta luktfläck i bakhuvudet förtäljer inte Pingu (efter det tredje hindret, så var han nästan på väg ut mot startfållan igen med högt vädrande huvud, men han vände tillbaka).

• Pingu forcerade muren utan tvekan. Han skuttade även en oxer för första gången i sitt två-åriga liv, och jag tror att han inte rev, men är ej säker.

Tyvärr fick jag varken till nåt gungforcerande eller balansbomdito. Det blev vägran på alla slalom, men jag tror att han fixade det rätt vid andra försöket åtminstone i nåt lopp.
    Ja, det är inte lätt att koncentrera sig på en massa slalompinnar hit och dit, zick och zack, och höger/vänster samt en massa andra agilityhinder när man är en oerfaren pojkvasker som är förälskad så att öronen krullar sig. Och så måste man också hålla koll på eventuella rivaler också...
    Vid ett tillfälle när jag och Pingu var mer eller mindre tvungna att passera en annan jycke ganska nära, så kände jag i det korta kopplet hur Pingus strupe vibrerade, men det hördes inget. "Äh, sluta larva dig!", uppmanade jag honom att sluta med dessa pojkvaskerfasoner.
    Jag blir ju något orolig när Pingu flamsar runt i banan med högt huvud och vädrar runt efter sina drömmars flickor. Jag är orolig att mina medtävlande ska i sin tur oroligt tänka: "Ånej! Inte den där jycken igen!", och gömma sina egna små telningar.
    Men jag vet inte vad jag kan mer göra än att ut och tävla, ut och träna med störningar, ut och på´t igen, samt - förstås - att jag blir bättre att handla honom.

När jag satt där i min stol och väntade, och iakttog tävlingen så smakade jag lite grann på drömmen att komma i mål. Inför min inre syn såg jag oss gå i mål och i euforisk lycka hoppa jämfota tillsammans, min hund och jag.

Imorrn är det Sthlm S:a, Ågesta.