Idag, en dag i maj med sol i sinnet...

... eh? "... med sol i sinnet"? Var kom det ifrån egentligen? Sol utanför har det varit, och det har varit alldeles för varmt inne på jobbet. Jag menar, jag är van med att det är typ som högst 19 grader. Idag stod den där dumma termometern på 24 grader!!! För varmt!!!

Denna soliga - och för varma - majdag så fick alla fyra jyckarna jobba.

 

 Det blev lite funderingar över vem som skulle ligga var. Har ju bara två hundbäddar uppe intill butiken.

 Lilla Wilbur breder självklart ut sig i den största hundsängen.

 Spirou trivs i den mindre hundsängen. Han ligger oftast i den. Jag ser nu att den börjar visst att spricka i sömmarna... Hm? Undrar varför..?

 Senare på eftermiddagen så hade Pingu snott Wilburs plats, och då fick Wilbur huvudbry: "Var ska jag då ligga?", funderade han och glodde surt/undrande mot Pingu, som i sin tur kände sig alltför närgånget iakttagen.

Då kommer matte till undsättning, och får den geniala (?) idéen att Wilbur kan ju vila i en wellpappkartong! 

 Alla hundarna måste ju då förstås kolla vad som händer. "Öh? Varför står Wilbur i en kartong för?", undrade de alla i kör. Även Wilbur själv. 

 Pingu och Wilbur poserar framför kameran.

 "Hur länge ska man jobba egentligen?", undrar Linus.

 Linus och Pingu ser något uttråkade ut, va? Och Wilbur undrar fortfarande varför han sitter i en wellpappkartong. :)

"Hm?"

 "Ska det va´ så här?!"

Senare på kvällen åkte vi upp till brukshundklubben för framför allt agilityträning. Egentligen hade jag ingen större lust, men tyckte att man måste skärpa till sig och träna eftersom det är ju tävling igen på lördag. Man ska ju inte sluta träna bara för att det gick så bra förra helgen.... har jag hört... att man ska... träna, alltså.

    Det gick inte så särskilt bra. Anledningen var nog för jag inte var riktigt på, och så var jag orolig att byrackan skulle smita till de andra som tränade. Pingu var också väldigt nosig. Med andra ord ingen bra kombinationen med en lite off matte.

    Men lite gick bra, fast...äh!

Sen efter pensionärsjyckepromenaden, så fick Pingu syn på en liten filur på stigen. Pingu blev mäkta nyfiken. Det var en liten småkrasslig (?) sork (väl?). Pingu och jag stod stilla en stund och iakttog sorken när den knatade in i snåren intill stigen. Sen fortsatte vi vår promenad. Pingu följde med ganska motvilligt. "Hörru! Jag vill kolla in den där lilla filuren, ju!", protesterade han. Men.... det är matte som bestämmer. Faktiskt!

När vi sedan gått vår runda på den lite slingriga gångvägen, och är cirka 50 meter ifrån där sorken hade knatat in i snåren, så börjar Pingu dra i kopplet. Jag blev något imponerad över att jyckar ändå har en sån koll på läget, och kan orientera sig samt minnas vad som hände - cirka en kvart, tjugo minuter tidigare - och exakt var. Jag menar, han började ju att dra långt innan vi kom fram till "sork-platsen".

 Dum som jag är, så låter jag honom få nosa runt där sorken hade knatat in i snåren. "Äh, sorken har väl gått härifrån. Dummare än så är den väl inte. Väl..?", tänker jag medan jag studerar Pingus intensiva nosande i dikesrenen.

Jag är dock helt med när jag ser hur han - mycket varligt och försiktigt - tar upp något i munnen. "Tack, tack!", kommenderar jag lugnt. Pingu lägger försiktigt den stackars sorken mitt på gångvägen.

 "Stackars sork!", tänker jag. Jag är dock ganska säker på att den var nog redan småkrasslig innan Pingus tilltag. Men den blev nog absolut inte bättre av att bli buren i en spanielmun i några sekunder. Inte heller att vi står och glor på den för att kolla hur den mår. Det såg ut som sorken tänkte lägga sig ned och sova mitt på gångvägen.

 Nu har Pingu - mycket motvilligt, men ändock lydigt - gått förbi sorkstackaren.

 "Hörru matte! Ska vi (läs: jag, alltså Pingu) inte gå lite närmare och kolla in denna där?", uppmanar Pingu mig.

 Men nä, det fick han inte! Istället blev han "platsläggd" medan jag hittar på en provisorisk bår av två pinnar åt sorkstackaren för att kunna lyfta honom ifrån gångvägen. Ja, för där kunde han ju inte ligga! Nu vilar han i  snåren i dikesrenen. Han/hon såg helt fin ut i kroppen, men den fick kanske en chock eller nåt - eller så var den som sagt lite "småkrassligt" redan innan vårt möte.

Pingu tyckte hur som helst att matte inte fattar nånting när jag - mycket tydligt - visade att vi skulle lämna sorken ifred och gå tillbaka till bilen för att åka hem. efter att ha varit uppe på brukshundklubben i tre timmar.

Ja, och nu har vi väl fått både sork-snuva och sorklöss.