Om min Den fantastiska Wilbur

Jag är ju inte den som tror på livet efter detta, övernaturliga saker eller drömtydningar och sånt, men om Wilbur hade somnat in för gott i tisdags så hade jag börjat fundera... men nu blev det inte så; han dog i onsdags, alltså två dagar efter den där drömmen med en tvetydig kort händelse; min mamma (alltid lika trevligt att få drömma om henne, är nästan som att åter få träffa henne) håller en ung Wilbur i famnen i en dörröppning och hon vinkar hej då till mig som går iväg. Jag kan tala om att bara det där att någon håller Wilbur i famnen är lite märkligt. Den unga Wilbur gjorde nämligen inte sånt; att låta sig bli buren. Och morsan skulle nog aldrig ens försöka sig på det.

Om min Den fantastiska Wilbur

 Wilbur, the leader of the Pack.

<3

The king on his throne. :)

Nosen och viljan är det i alla fall inget fel på fast man är nästan 100 år. :)

Trots man är pensionär så vill man visa framtassarna att man fortfarande kan.

Fin-killen! <3 Eller farbrorn, då. ;)

Wilbur, one of a kind. Tack Inger!! :)

Mitt fina pensionärsgäng. <3

Polarna Wilbur och Linus.

Två bilder...

... tagna i en hast.

Wilbur har haft ett långt och händelserikt liv...

Över sexton år blev han, Wilburskrutten. Det var ett kort missöde som gav oss en knuff i ryggen att ta det där sista beslutet. Ett beslut som har hängt över oss typ varje dag hela Wilburs sista år: "Är det idag det är dags? Eller imorgon?". Jag har länge befarat att det skulle bli typ så här som det nu blev, något som jag absolut inte egentligen ville. Känner mig lite berövad den där sista promenaden, sista samvaron med min hund.
    Jag värdesätter så minnet av sista stunden tillsammans med Baloo; när vi ensamma på djursjukhusets parkering körde hjälpligt konster. Han hörde ju inget längre, men tack vare handtecken (som brorsan hade lärt honom) så rungade hans sista kristallklara voff över nejden.
    Likaså min sista stund tillsammans med Keaton; vår sista korta promenadvända här hemma en sen vinterkväll där snö och julbelysningar lyste upp vår väg; bara han och jag i den tysta natten. Och så den korta vändan dagen efter utanför djursjukhuset innan vi gick in, då han gjorde en hög (ej upp-plockbar) intill trottoaren utanför byggnaden. Keaton-Skitons slutliga visitkortsavsked till världen. ;)

Jag har nu ganska raskt gått igenom sorgens olika stadier.
    Allra först känslan av enbart rationellt tänkande; alla andra irrelevanta känslor trycks bort, bara sansat: "Vad gör vi nu? Är det dags nu? Finns det nån vettig chans att han blir bättre?".
    Sedan på bilfärden hem efter det var gjort var jag som i en stor tomhet, ett töcken, ett vacuum, en tunnel där man ser världen runt om men ej riktigt tar in den.
    Senare på kvällen börjar man fundera vad som egentligen hände under dagen? Ånger. Kunde man gjort nåt på nåt annat vis?
    Sedan nästa morgon så kom ilskan. För att slutligen på kvällen falla in i accepterande. Och där är jag nu.

Jag måste även tillägga att mista en gammal hund är inte alls samma sak som att mista en ung, vilket är såååå mycket värre. Den gamla hunden har i alla fall fått leva sitt hela liv.

Det som sen visade sig bli det (näst) sista fotot. Hemma på tomten i tisdagskväll efter en hektisk jobbardag.

Jag fick ju ändå en sista promenad. Det var bara så att jag då inte visste om det... att det skulle bli den sista. Och det sista umgänget blev ju när han pulade in sitt gamla huvud in under armen där jag satt intill honom i soffan hemma hos brorsan. När vi begrundade, funderade och checkade av Wilbur; han hade nämligen efter att hyfsat återhämtat sig plötsligt blivit dålig igen. Sedan när beslutet var fattat att vi skulle till veterinären och vilket djursjukhus jag skulle ringa, så tvekade jag att behöva lyfta bort hans huvud från min vänsterarm för att kunna komma åt mobilen i fickan. Varför kunde jag inte haft telefonen i den högra fickan istället? Wilbur låg ju så fint. 

Det gamla pudelgänget: Didrik, Wilbur och Baloo.

Ja, du Wilbur. Vilket liv du har haft, du notoriska rymmarhund redan ifrån valphagen hos den mycket erfarna uppfödaren. Tänk hur många risker du har undkommit på dina notoriska rymmarstråter, då jag förtvivlat följt efter för att jag kunde inte annat. Ja, inte var det lydnad som fick dig tillbaka - utan skär och simpel list - från mattes sida.
Sen har vi ju ditt öknamn jag gav dig i unga år: "Wilbur Fulsvans, pitbullpudel".
    Redan som ung valp och sedan unghund så sökte han sig till slagsmål. Flera gånger så började det med att han inviterade nån äldre hund/tik till lek, och när han då blev nekad... "Nä nu!! Då blir jag förbannad. Nu leker du med mig annars får du stryk, kärring!!", mopsade han upp sig mot äldre jyckar och slagsmålet var igång. Wilbur ansåg sig vara oövervinnerlig. Hihi! Fast när den där cirka sex-åriga rottweilerdamen med ett enkelt men mäktigt "Grvaff!" sa ifrån, så sa Wilbur "Ooops!" och kvickt satte sig intill min trygga sida för att sen låtsas som inget hade hänt: "Öh? Vadå? Jag sitter här och tittar på utsikten bara... det finns ingen annan hund här i närheten alls.... Hon där? Nä, henne har jag inte sett... *harkl*". ;)

Annars så har envisheten varit hans signum. Till exempel hans mission med toarullen hemma hos brorsan. Wilbur-valpen hade under sina upptäcksfärder inomhus hittat in till badrummet - och upptäckt "The toarullshållaren"!! Under flera dagars utforskande expedition och enträget puttande så lyckades han till slut att få loss toarullen från hållaren på väggen med ett duns. Sedan bar han den till trappan och med flera "Duns! Duns! Duns!" rullade han ned den till undervåningen för att sedan stolt bära den in till kontoret där han hade sitt tillhåll i ett hörn som han helt hade valt själv. Där hade han sin skattgömma fylld med "egenhittade" prylar (likt en prylsamlande skata).

När Wilbur var yngre så hade han svårigheter att komma in i godispaket.Ha! Numera jobbar han - minst sagt - effektivt!! Rakt igenom bara! :)

Wilbur var även envis när det gällde att lära sig saker: "Vadå? Jag kan ligg. Det räcker." Wilbur körde sitt ligg jämt. Alltid. Och när han inte fick nån utdelning/belöning så gick han upp i frustreringsstress. Det var stört omöjligt att få honom ur sin "ligg-groove".

Tävlingsdags!!

   

 Det var ju meningen att Wilbur skulle pyssla med agility, men jag gav faktiskt upp i flera år. Han gick upp i sån stress och frustrationsbjäbb bara han hoppade ett endaste hinder; han var omöjlig att handla/dirigera dit jag ville.
    Jo, jag hade också klantat mig med balanshindren, vis (?) från Baloo och Keaton (som var urusla med kontaktfälten) så hade jag "överbelönat" kontaktfälttagande; Wilbur körde enbart kontaktfält, om och om igen, fram och tillbaka uppe på balansbommen. Han gick aldrig någonsin av. "Öh? Ingen belöning här?! Då vänder jag och rusar kvickt till det andra kontaktfältet... Öh? Ingen belöning här?! Då vänder jag åter igen till det andra kontaktfältet.. osv".

Det före detta agilityproffset Wilbur visar Linus hur man gör. :)

De senaste åren fick pensionärsgänget bli hejarklack istället.

Hejarklacken på spaning.

    Fast en dag så tog jag mig själv i kragen. Jag upptäckte då att när vi jobbade med extern belöning/godisskål efter hindren så var Wilbur minsann tyst och koncentrerad samt gjorde allt rätt... "Aha!! Det är ju mitt fel! Jag är för otydlig!", insåg jag med en snilleblixt. Han stressbjäbbar för att han inte vet vart han ska.
    Jag glömmer aldrig den där kvällen när jag var helt själv på agilityplanen då jag testade med att länka ihop en ganska klurig 15-hinders bana (inspirerad av det årets ena VM-bana) bakifrån. Jag hade även lagt märke till att om jag höll tyst och enbart visade med mitt kroppspråk så var Wilbur lugnare/redare i skallen. Så förutom ihoplänkningen bakifrån så höll jag klaffen! Tänk att jycken, från att varit helt omöjlig att handla dagen före (inte ens ett endaste hinder), nu kunde köra denna småkluriga 15-hindersbana helt felfritt utan något frustrationsvoff!!! Jo, förresten, ett voff kom hela tiden i slalomet, men det var också det hinder som han tyckte var allra, allra svårast. I banan valde jag att köra enbart ett 4-pinnars just för att han inte riktigt bemästrade det.
    Jag är faktiskt lite löjligt stolt över att jag, då fortfarande lite agilityrookie, helt själv hittade nyckeln som löste vårt agilityproblem.

Skutskär.

Jag minns fortfarande känslan av att vid de första tävlingarna ta av halsband och koppel vid starten från min notoriska rymmarhund, min ständigt uppvaktande friarstråtsvovve, mitt bland alla andra hundar. "Jag är inte riktigt klok!", tänkte jag när halsbandet knäpptes av. Men det gick allt bättre och bättre.
    Två uppflyttningspinnar fick vi ihop tills... det var slut. Först gick det ena korsbandet av. Två års rehab på grund av komplikationer och sen ett klokapselbrott. Men vi kom tillbaka... och sen gick det andra korsbandet av. Och så var agilityn finito. Nu var ju Wilbur så pass gammal att om det skulle ta två år till så skulle han vara elva år. Nä, nu var det slut. :(

Ylar bäst som ylar sist. Foto: Katarina Nyman.

Apropå korsband-rehaben!
    Först fick han gå i sånt där "vatten-löpband", men han blev inte riktigt bra. Gick över till rehab-simning istället vilket fungerade bättre. Första gången i vattnet så var han skräckslagen. Jag såg dödsskräcken i hans ögon. Fast han lärde sig ganska snart att det inte var så farligt, trots det blöta. Jag lärde mig också att låta honom hela tiden ha en leksak i munnen - annars försökte han dricka upp allt vatten. Det var liksom hans lösning att få bort "det otäckt blöta". Innan jag kom på det knepet så råkade han "kissa på sig" i receptionen. Det blev inte en liten pöl om man säger så, utan en hel ocean.
    Wilbur vande sig sen med simmet och vatten överhuvudtaget. Det såg ganska fånigt ut på promenad när pudeln som förut skydde allt blött nu traskade rakt igenom vattenpölar, men springern (vattenapporterande jycke) trippade runt alla pölar (Gromit, som jag fick lära att våga blöta ned tassarna).

Gromit tyckte en trattförsedd Wilbur var väldans märkligt.

Stackars liten!! Det här var inte nåt roligt.

Rehab-simmningen fick dock avslutas i lite förtid; Wilbur fick krampanfall. Ja, det är i alla fall rätt ställe att få det på, när man är på ett djursjukhus fast inte i poolen, förstås.
    Plötsligt så vägrade Wilbur lyda mina dirigeringar (han var annars jätte-duktig i vattnet); han struntade fullständigt i mig, simmade med bestämda simtag mot rampen och hann halvvägs upp. Sen kom krampanfallet. Tydligen kände han på sig det, och var förnuftig nog att vägra lyda matte. Detta hände två gånger i samband med simningen, så vi avslutade simrehaben förstås.
    Det var en upplevelse att få vara med inne i djursjukhusets akutrum. Om jag nu minns rätt så var det tre djurskötare och en veterinär som alla hastigt samarbetade runt stackars Wilbur (i med kramplösande intravöst, filtar om hans blöta päls, lyssna, kontrollera och peta överallt) medan jag halvsatt intill bordet och höll om honom. Man kunde se hur allvarligt de tog på det hela; att Wilbur faktiskt kunde dö där och då. Något som jag själv inte riktigt förstod, eller vägrade att förstå.

Han fick även ett krampanfall hemma (vi var och lekte ganska hetsigt ute på tomten). Ep-anfallen var i detta fall stressrelaterade. Det visade sig sen att han hade erlichias/anaplasma. När det var fixat med en pillerkur så fick han inga fler anfall, så det hade med största sannolikhet ett samband. Nu räknar jag inte med det där anfallet han fick här hemma för cirka en månad sen, flera år efter incidenterna i simbassängen.

Jo, Wilbur har varit på väg att kola vippen flera gånger till... Alltså den där jycken, vad han har varit med om!
    Vi var på besök hos en hundkompis väns hundgård. Efter promenad skulle vi trevligt fika i det extremt varma sommarvädret. Wilbur fick under tiden vara i en av hundbåsen. Jag blev faktiskt direkt något tveksam över gallren, men dum som man är så lyder man inte sina egna farhågor.
    När vi sedan efter fikat kommer tillbaka så ser vi hur stackars Wilbur har försökt tränga sig mellan gallren och fastnat halvvägs; han satt som i ett skruvstäd - mitt i gassande sol. Kvickt som sjutton med hjälp av remmar så kunde de bända upp gallret tillräckligt så vi kunde pressa loss Wilbur som var mycket medtagen. Vi kylde ned honom med vatten. Han kvicknade till, men sen började han att krampa (det här var alltså flera år innan rehab-simningen). Min hundkompis ringde till "egen" veterinär, men Wilburs kramper slutade så hon behövde aldrig komma till undsättning.

Wilbur sover i bilen på hemfärd från nån agilitytävling.

Ja, så har vi den där gången han hade tur när jag klantade mig uppe på brukshundklubben.
    Wilbur fick vara i bilen medan jag tränade nån av springrarna. Det gick ju inte ha med Wilbur på "avbytarbänken" (bunden) vid ringside (vid planen) medan jag tränade annan hund. Då skrek han i vild protest så man blev skogstokig. När jag kom tillbaka (eller gick jag dit för jag anade oråd?) så hängde han halvt om halvt genom sidorutan som jag hade vevat ned för att det inte skulle bli för varmt i bilen, men gjort det liiite för mycket. Alltså tillräckligt mycket att en viss notorisk rymmarhund skulle få idén att försöka klättra ut, men fastnat utan att kunna ta sig vare sig ut eller in igen. Det hade kunnat slutat illa; att han hängt sig. *ryser*

Så har vi den där gången då två springer spaniels drar i varsin ände av stackars Wilbur.
    Det hände här hemma på tomten. Det var några dagar efter Baloo hade avslutat sitt 14-åriga liv. Det var lite oro i flocken. Strax innan "incidenten" så hade de tre jyckarna ridit på varandra; Keaton på sin systerson Spirou och Wilbur på Keaton, som nu plötsligt blev förbannad (något som aldrig hänt innan, att Keaton blev förbannad över Wilbur ridande). Jag rusar direkt fram till dom, och Spirou släpper genast hans tag om Wilbur och börjar istället skrämt voffa och skutta bredvid Keaton som nu står över Wilbur och helt stilla bara trycker ned honom med ett grepp om strupen.
    Det visade sig sen (han undersöktes noga hos veterinär) att Wilbur hade fått kross-skador på strupen men inga hål i huden. Han fick en massa luftbubblor innanför skinnet som sen vandrade runt hans arma kropp, bland annat ända bort till ljumskarna innan de sen bara försvann av sig själva.

Wilbur och Grompan.

Wilbur och Pingen.

  Och så har vi förstås (!) gruffen mellan Wilbur och Slyngel-Gromit och sen Slyngel-Pingu, som oftast har otroligt nog (med tanke på matchvikt-skillnaderna) gott bra med bara små ytliga blessyrer. Värst var dock när Wilburs ena öga låg risigt till, men det var som tur var bara mest svullnad.

Usch så ögat ser ut!!!

Men snart så blev ögat bra igen.

Har vi nåt mer? Tja... kan väl nämna den där gången då han blev anfallen av en hund när vi hade paus i agilitytränande. Det blev ett blödande sår, men inte mer. Inga dumma följder efter det; vare sig fysiska eller mentala (vilket jag är övertygad om att det berodde på mitt lugn vid själva händelsen). Och så har vi klokapselbrottet, men det nämnde jag väl ihop med korsbandoperationerna?

Wilbur har alltid varit en hund med hög integritet; man fick inte göra vad som helst med honom. Om han inte har godkänt det, så morrmuttrade han misstänksamt: "Är du verkligen helt säker på att det är bra att du gör så här?" Wilbur var aldrig en hund som riktigt uppskattade mys och gos. Jo, ibland. Fast då enbart på hans villkor.
    Det hände dock nåt när han var typ fem år. Det var i strax efter som Baloo, Wilbur stora idol, gick bort och att jag hade i samma veva rakat ned honom. Plötsligt så började han frivilligt - på eget bevåg - hoppa upp i ens knä. Jag vet inte om han ville ty sig till sin matte (och husse) eller om han bara kände sig frusen. ;) Hans plötsliga "mys-iver" avtog dock sen med åren. De sista åren så var som sagt gos-tillfällen enbart på hans villkor och då skulle det bara klias vid öronen, typ.
    Wilbur slutat även med hans notoriska rymmarstråter till mattes och husses stora lättnad.

Wilbur på veterinärsbesök.

Ja, han har varit med om mycket, envisa Wilbur-jycken. En fighter ända ut i klospetsarna. Han skulle nog ha kunnat fortsatt i absurdum. Men nu är det slut. Fast nog försökte han protestera ända in i det sista? Trots han knappt var vid medvetande. Eller var det bara "automatiska" muskeldragningar? Veterinären nämde faktiskt att hon aldrig hade sett liknande förut.
    Anledningen till att jag valde just detta lite mindre djursjukhuset var framför allt för att det var ju hit jag gick då jag för en tid sen trodde det var dags, men han kom hem igen. Veterinären sa att hans kropp är helt slut, men inte hans vilja. Jag tyckte det var bäst att nu gå till samma veterinär, eller åtminstone där hans sista journaler fanns.
    Men nu visade det sig att denna veterinär hade sålt stället, som nu var under annan regi. Lite typiskt att jag råkade få en veterinär som då hon jobbade på annat djursjukhus inte var en av mina favvosar (om man säger så). Nä, nu är jag kanske lite orättvis, men visst kändes det som att hon var stressad, fast å andra sidan så välkomnade hon oss akut utan den minsta protest fast vi inte hade nån tidbokning. Ingen skugga ska egentligen falla över henne.

Gammal bild.

När jag kom dit så lämnade jag först Wilbur kvar ute i bilen, ville inte störa honom i onödan. "Ta in honom du!", uppmanade veterinären mig lugnt och glatt, men när hon sen såg mig i dörröppningen, bärande min gammelskrutt, så blev det fart på henne. "Kom in på en gång!", visade hon in mig i ett mottagningsrum. Hon kände lite snabbt på en tass, och utbrast "Han är ju alldeles nedkyld!!", och kvickt fick fram en värmande filt som hon fort virade in Wilbur i. Ja, hans tassar visste jag var iskalla. Det hade jag känt redan hemma.
    Veterinären tar tempen, men upptäcker till sin förvåning att han har normal temp (38 grader). Hon lyssnar på hjärtat och förutom blåsljuden (som han ju hade sen förut) så slog hjärtat oregelbundet.
    Hela tiden smågnydde Wilbur och andades något häftigt. Vi båda insåg att det är dags att sätta punkt, men hon bad hennes kollega att göra en snabb "second opinion".

Eftersom de ju hade en hel del andra patienter så kom och gick veterinären i omgångar. Det var nog ganska jäktigt för henne, men hon försökte så gott hon nu kunde att vara en trygg medmänniska att stödja sig mot (bildligt talat alltså) i ens älskade hunds livs slutskede.
    Wilbur fick sin lugnande spruta, och efter en kort stund slutade han då att gny, men han andades fortfarande relativt häftigt.

Nästa gång veterinären kom förbi bad jag om att få betala innan.... så man slipper stå där vid disken och vänta. Man vill liksom bara få slinka ut efteråt, mer eller mindre obemärkt. "Javisst, självklart.", svarade hon, och jag börjar resa mig upp. "Nej, sitt kvar du. Jag säger till när du kan komma ut, så du slipper stå där ute bland allt spring och vänta!", hejdade hon mig omtänksamt och lite proffsigt.

När jag sedan betalar så frågar hon om jag vill vara med. "Självklart!!!", svarade jag med eftertryck, "Jag lämnar inte min hund!!"
   Om jag minns rätt så följde hon mig sen in igen till Wilbur. "Ska jag tända några ljus åt Wilbur?", frågar hon något jäktad. Egentligen är jag inte så mycket för sånt, men jag svarar jakande. "Ja, självklart ska Wilbur få några ljus.", svarade veterinären nästan sig själv. En stund senare ser jag att hon hade glömt stänga lådan där hon hastigt tog fram ljusen. Av nån anledning störde det mig, så jag reste mig upp för att stänga lådan. Tänk att en sån bagatell kan störa.

Så var det sen dags för de sista avlivningssprutorna. Det var tre stora, tjocka sprutor. Hon fick verkligen ta i för att få i dom. "Det är för att dom är så stora", svarade hon på min fråga och varnade även för eventuella muskeldragningar. Sen sträckte Wilbur på benet ordentligt. Strax efter de tre sprutorna så gäspade han, men stannade mitt i gäspet. "Kan man stänga munnen?", frågade jag samtidigt som jag själv försökte få till det.
    Därefter gick veterinären ut för att sen komma tillbaka med ytterligare en avlivningsspruta (för säkerhets skull?). Wilbur lämnar inte "the building" hur lätt som helst, inte. ;)

Att det ska vara så svårt att lämna jycken där hos djursjukhuset. Jag pussade och smekte varenda pälsstrå på hans kropp. En sista smekning.... Haha! Skrattar bäst som skrattar sist. "Nu minsann kan jag gosa med dig.", tänkte jag och jag klämde till och med i och gav honom två stora blöta pussar mitt mellan ögonen på honom. Nåt som jag aldrig skulle ens få tanken att göra medan han levde. :)

    Jag smekte och pussade hans tassar. Hans fina, mjuka, goa tassar. Och svansen. Hans "fulsvans". Och öronen. Hans fina öron. Och kalufsen mitt på huvudet. Hans fina pudelkalufs.... Och hans fina ansikte. Hans fina grånade ansikte och nos....

Hemma hos brorsan. "Vad håller grannarna på med egentligen?"

Nu är det tomt här i soffan.
    Men det är nog etter värre hemma hos brorsan. Wilbur trivdes allra bäst hemma hos honom, och han och brorsan har ju varit som ler och långhalm. Samma rutiner varje dag.
    Varje dag, direkt efter jag lämnar Wilbur (och numera även Linus) hemma hos brorsan på morgonen, så ska man gå den dagliga kortvändan upp i backen. När man sen kommer in så lägger man sig i soffan i vardagsrummet. Sedan vid tolv så ska man gå långpromenaden. Om brorsan råkar vara sen med kontorssysslorna, så går man med bestämda steg in till kontoret och puttar bestämt på brorsan. "Hörru! Det är dags nu. Kolla klockan, dum-husse!! Du är sen!!". Det spelade ingen roll om brorsan var upptagen med telefonen och inte kunde "lyda" direkt. Envis var bara förnamnet. Och denna punktliga envishet fortsatte han med ända in i det sista, trots blindhet och även ibland förvirring.
    Sen väl ute, så förekom Wilbur ofta sin husse om vägvalet. Hihi! Han visade tydligt, redan innan vägskälet, genade över dikesrenen, så att inte husse kunde missförstå vart man skulle gå. "Hörru! Tjejdofterna är åt det här hållet."

Wilbur med en precis hemkommen Spirou-valp.

    Så sent som för en cirka vecka sedan så lekte han med en springer spaniel-valp. När respektive husse tyckte det var färdiglekt så protesterade både valp och Wilbur. De ville inte skiljas. Önskar att jag hade fått se deras lek.

Det känns tomt hemma, men samtidigt är det ett nästan ovanligt lugn. Det har ju ända sedan Pingu blev "tonåring" varit mer eller mindre spänt här hemma. Jag har ju hela tiden haft ögon i nacken och varit beredd ifall att.

Dumt läge. Tänk om blinda Wilbur får för sig att hoppa ned från soffan!!

Jag har sovit väldigt lätt, har vaknat för den allra minsta duns eller morr. Alltså Wilbur hoppat (eller råkat falla) ned från soffan, och Pingu sovit på golvet bredvid eller så har jag vaknat av att Wilbur har varit orolig, inte kunnat lägga sig till ro. Natten till torsdagen var den första natten på länge som jag fått en hel natts långvarig sömn. Och jag kunde sträcka ut benen - precis hur jag ville. ;) Och nu behöver man inte längre känna denna mer eller mindre ständiga oro, de dystra tankarna om om det nu är dags - för "dagset" är nu gjort. Jag menar, det är inte bara jämmer och elände. Jag kanske borde känna skam för det, men det gör jag inte.... väl.

Wilbur och jag har haft det bra tillsammans. Han har verkligen fått leva ut sitt liv; ofta fått som han själv vill, men också vetat om att matte (och husse) är den stora tryggheten - ifall det nu (mot förmodan ;) ) skulle behövas. Han har fått vara med på mina upptåg - och jag har (ofta mot min vilja ;) ) varit med om hans. Jag har slitit mitt hår...

En fullkomligt normal pose på en lydnadstävling, eller hur? ;) KM 2010. Vi vann inte. :) :) Foto: Louise Medman.

"Klassfoto" på brukshundklubben. Övre raden: Gromit och Spirou. Nedre raden: Hjördis, Wilbur och fina Greta. Tänk att nu är bara två av dom forfarande här med oss...  Hihi! Gillar förresten Hjördis min där hon ser upp mot Farbror Wilbur. Foto: Louise Medman.

Bilden är från 2010 då det skulle fotas till brukshundklubbens hemsida. Foto: Tina o Hans Eresjö-Köster? (jag kan ha bytt namn på Tinas karl ;) )

Från en fotosession med fotograf Linda Berggren uppe på bruks.

 ... men jag har även varit mycket stolt över min fin-hund. Han har tävlat agility - till slut med framgång (men tyvärr tog det slut i förtid). Han har varit en stolt (läs: högljutt protesterande) hejarklack när jag tävlat med Spirou och med Gromit. Han har varit med på olika skojäventyr på brukshundklubben.
    Vi gick även en sök-kurs. Wilbur tyckte det var jättekul, och jag tyckte han var jättesöt med sitt sök-täcke..

Bilden är från flera år senare när jag råkade städa och hittade hans gamla söktäcke.

Hejarklacken vill ha del av mattes frukost.

Wilbur som hejarklack.

Flera år gammal bild från Bro-Håbo BK.

 

Visst ser Wilbur ovanligt glad ut. :)

Han har även (till slut) lyckats lära sig en hel del konster och tricks trots han från början bara körde sitt envisa ligg. Jag fick till och med "slita" för att få honom att klara av att sitta samtidigt som han tuggade/svalde sin belöningsgodbit.
    Den konsten jag var mest stolt över var att han kunde nysa på kommando. 

Wilbur brer ut sig på "sin" plats i soffan.

En ganska ovanlig syn att Pingu låg på Wilburs plats. Jag var inte heller riktigt komfortabel med det; tänk om Wilbur plötsligt vaknar och klampar rakt på Pingu.

Vad de andra hundarna säger?
    Nja, inte har de i alla fall typ letat efter Wilbur. Det första Linus gjorde var att lägga sig på Wilbur plats i soffan. En bara liten stund efter så klampade även Pingu upp precis intill. Då blev Linus sur, och skuttade därifrån.
Nu samsas vi alla i soffan - utan att känna risk för tandagnisslan, vilket ju i och för sig är skönt.

Några favoritbilder...

<3 Min bästaste Wilbur. <3