1. Att påstå att någon annan är lat anser jag är elakt. Detta har absolut ingenting med dagens tävling att göra utan en diskussion i en annars mycket trevlig ESS-facebookgrupp där någon påstod i en kommentar att hon (och några andra) "inte alls var elaka utan bara..." *ruskar besviket samt något uppgivet på huvudet*
Diskussionen handlade - åter igen (!) - om huruvida man får (?) raka ned sin hund eller inte. *suck, suck och åter igen SUCK!!!!!* Eftersom jag blev "något" irriterad (vilket kanske syns på versalerna samt tjoget med utropstecken) så avstår jag att kommentera "på rätt ställe", det vill säga där i Fb-tråden, som för övrigt inte alls från början handlade om raka eller inte raka utan bara vänligt och nyfiket undrade hur en nedrakad springer spaniel ser ut samt efterfrågade bilder. Mina gilla-tryck för de vettiga kommentarerna får räcka för att avspegla vad jag tycker.
En personlig regel som jag har: Aldrig kommentera på sociala medier när man är i affekt (bloggen räknas inte riktig in i "sociala medier").
2. Stort GRATTIS till klubbkompisen Malin som efter idag stolt kan börja titulera sig Agilitydomare!!! :) Ja, dagens agilitytävling var ju hennes domarexamination, vilken hon gjorde med bravur!!
3. Blev så glad att få se klubbkompishunden Tee med sin matte Linda köra ett jättefint lopp. Vilken utveckling sen jag såg dom sist!! Hihi! Det var alltså Tee som slog Pingu i ÖBK:s "Årets diskmaskin". :)
4. Det var med en stor fröjd att få beskåda så många duktiga klass 3-ekipage, varav många är klubbkompisar. Det är så man ryser av välbehag när man ser dom in action. En riktig fröjd för ögat för en agilitynörd. Och man kände sig förstås som en riktig rookie (fast man egentligen inte är det). Vi behöver "bara" nötträna hinderkombinationer med handlingsmoves.
Okej, det var det. Nu börjar min egostory.
 |
| Han är ändå allt bra söt, Pingu-grabben. |
För att göra storyn kort: Disk och disk. Det var det. Over and out. :)
Va? Vill ni höra lite mer utförligt? Okej, då...
 |
| Hejarklack-Spirre. |
Sen och jäkt trots att man inte skulle vara där förrän kl. 10.20 samt dåligt samvete som vanligt (för att hjälpa till att funktionära/förbereda). Men duktiga samt pålitliga och ansvarsfulla klubbkompisar (till skillnad mot undertecknad, alltså) råddade ihop själva, så proffsiga som de är, till en fullt fungerande tävlingsbana inklusive sekretariatprylar, datorer, högtalaranläggning, funktionärsfika och annat smått och gott.
Själv så gled jag in på parkeringen så där lagom till att hinna kort rasta av Pingu och hejarklacken Spirou innan banvandringen (Wilbur och Linus fick lov att jobba tillsammans med brorsan idag, till deras stora förtret).
Ja, jag gick banvandring. ;) Annars brukar det vara vanligt att jag missar tävlingsdagens första banvandring, men alltså inte denna gång.
 |
| Bild från fredagskvällens agilityträningspass med glad och galen hund. |
Jag gillar inte... Nej! Jag ogillar.... Känner en stor aversion... Nej! Jag avskyr... trängsel. Därför brukar jag avstå från att tävla inomhus (avskyr även den höga ljudnivån). Jag tål det helt enkelt inte! Blir stressad och irriterad. Ej bra. *ruskar på huvudet*
Speciellt när man har en ouppfostrad, önsketänkande illbatting till slyngelhund. "Åh, vilka fina töser det är här! Dom ska jag flirta lite fint med. Allihopa. Hehe. Öh, du fulhund... Låt bli min tjej, va!!!", visar Pingu och drar med bestämdhet i kopplet åt alla håll och kanter. Och jag parerar... i andra änden av kopplet. Försöker förstås även få nån typ av kontakt. Nä. Testar med att visa muta (godis, modell korv). Nä. Lönlöst.
Fyra startande kvar innan vår inomhusdebutstart i Hopploppet. Hämtar Pingu för att värma upp... Ja, var värmer man upp egentligen? Finns ju inget utrymme alls. Nä, får skippa det. (inte bra) Jag försöker ändå litegrann. Då upptäcker Pingu nåt. Hans "all time dreams come true", typ. En svart jaktlabrador. Pingu är djupt förälskad i alla svarta jaktlabradorer - oavsett kön. Och denna labbe bar tikskydd. "All dreams - ever - come true. Say no more.
Jag armbågar mig fram och leder Pingu (med milt våld) förbi allt folk och fä i mycket kort koppel fram till grinden in till själva banan. När jag går in säger jag menande till "Inropar-Linda": "Det här är första och sista gången jag tävlar inomhus."
Tycker ni att jag verkar vara i ett bra och vinnande "tävlingsmode"? ;)
Ja, ja... Nu är det så att jag faktiskt kan (ganska hyfsat) byta sinnesstämning "så där bara" - om det behövs. Jag sätter Pingu framför första hindret. Kör en "give me five". Lämnar jycken och intar min startposition. Vi kör. Och det går... rätt så hyfsat trots en mycket vid och svängig hund. Jag är envis. Jobbar, jobbar, jobbar för att få hunden över rätt hinder och åt rätt håll.
Jag har ju tagit åt mig av den konstruktiva kritiken man fick på den senaste kursen (i höstas); att inte ge upp så fort jag ser att jycken kommer lite fel, att visa upp ett jäklar anamma, att nu sjutton tar du hindret.
Efter det sista hindret rusar Pingu i rena farten rakt ut genom den öppna grinden, bort mot en hund, men dennes mattes kompis reagerar direkt och parerar så Pingu kommer tillbaka till mig. Efter jag kopplat (och samtidigt kvickt belönat) Pingu så tackar jag för hennes parering. "Bra jobbat!", tyckte tjejen om mitt envisa slit med Pingu ute på banan.
Det blev alltså för många vägran (disk) men jag var ändå ganska, relativt nöjd över att jycken inte stannade upp och började nosa och vädra efter annat. Pingu gjorde ju rätt; han körde ju faktiskt agility.
Agilityloppet.
Samma visa igen. För mycket folk. För mycket fä i vägen. Pingu fortfarande kär i söt svart labbe med tikskydd. Jag bestämmer mig för att inte tänka på det. Vi går in för att starta. Pingu bokstavligen fastnar i en luktfläck framför första hindret. Jag lockar på honom. Ingen reaktion. Jag försöker lyfta upp hans huvud från fläcken. Ingen reaktion. Hans nos är som fastklistrad med värsta effektiva kontaktlimmet. Hans rumpa står däremot rakt upp (!). Hör lite fniss från publiken. Jag fortsätter envist att försöka få upp nosen från luktfläcken. Jag får upp Pingunosen från golvet.... Sen kommer jag faktiskt inte riktigt ihåg vad som hände. Synd att "loppet" inte blev filmat. Ja, "loppet" i citationstecken. Pingu körde definitivt inte agility denna gång.
 |
| Den här bilden har absolut inget med agility att göra. |
Jag minns vagt att Pingu sitter kvar vid starten medan jag går bort till min startposition. Sedan har jag bara flera korta minnesbilder:
- Jag tänker: "Gör nåt enkelt som han kan typ reflexmässigt - "give me five" - så jag får tillbaka kontakten (det här borde ju varit innan jag lämnar honom).
- Jag ryter till ordentligt (Pingu rusade iväg åt fel håll? Hoppade inte första hindret?).
- Jag lockar honom tillbaka till framför första hindret.
- Jag berömmer (spelat) glatt när han kommer med mig då jag "drar" honom tillbaka (bildligt talat).
- Vi kör.
- Han forcerar hindren hela långsidan (och den bortre kortsidan?) men sen rusar han tillbaka till luktfläcken. Jag vrålar.
- Jag springer efter för att hämta honom. Han kommer tillbaka (?).
- Vi fortsätter. Han rusar - åter igen - till luktfläcken. Jag vrålar: "Neeeeej!". Pingu nonchalerar totalt; har nosen som fastklistrad i golvet.
- Jag springer - åter igen - till honom, hela vägen fram (alltså över hela banan). Jag får med honom tillbaka. Tyvärr så går banan sen - med krångliga och koncentrationsnödvändiga slalomet - nu åt "luktfläckhållet". Mycket riktigt så kör Pingu bara ett par portar (om några överhuvudtaget?) - sen rusar han igen mot "the luktfläck".
- Jag vrålar. Springer hela vägen fram till honom. Får handgripligen upp nosen (vi var ju redan diskade, men jag undrade ändå hur mycket man egentligen "får" ta tag i sin hund, enligt regelböcker och SBK/SKK-stadgar).
- Jag gör åter igen "Give me five" (?) för att göra något lätt, för att återuppta kontakten.
- Jag vill inte dra ut på tävlingsdagstiden, vi har ju en deadline att passa. Jag tänker kvickt ut en egen målraka för att få till något att kunna berömma honom för. Jag vill att vi ska gå därifrån tillsammans som ett agilityteam (typ). Jag vill lära honom hur man ska göra; vad som borde vara roligast. Att bara avbryta, gå ut och att ställa honom i "the naughty corner" lär honom knappast nånting. Det tillfället var i så fall redan förbi; han hade ju redan "fått" nosa på sin roliga luktfläck.
- Vi skuttar (över tre hopphinder) i "mål". Jag berömmer en - till slut - sammarbetsvillig byracka.
Ja... Vad säger man? Vem är envisast? Jag eller Pingu? Vad var det för luktfläck? Om jag tänker efter så var det inte den söta tikskyddsförsedda jaktlabradoren. Hon startade efter Pingu i bägge loppen, och starten var inte vid den platsen det föregående loppet. Pingu fick efter det ödesdigra agilityloppet stå vid ringside och kolla in henne när hon körde.
Banan var även - lite här och där - beströdd med godbitar. Vilket vi redan upptäckte kvällen innan då vi hade träningskväll. Men det spelar ingen roll hur mycket godbitar eller löptikar det är där; jycken ska funka ändå. Det ska gå.
Fick förresten åter igen frågan om jag funderat på att kastrera Pingu, vilket jag vägrar. Det är inget medicinskt fel på jycken; han är en helt normal hanhund. Han mår inte dåligt.
Ja, jag jobbar i motvind. Det vet jag, och det visste jag när jag skaffade jycken. "Om ett par år.. Då så...", uppmuntrade ;) en annan vis agilitytjej idag. Så sant, så sant.
Jo, på fredagskvällens agilityträning (lite genrep, typ) så var Pingu mer eller mindre "galen". Han voffade och vaffade frustrerat. Varför? Tja... Han har de senaste dagarna blivit understimulerad? Vi har inte nöttränat hinderkombinationer, kontaktfält, slalom etc på evigheter? Vinterns agilityträning (typ varannan vecka) har ju bara varit banträning. Kan Pingus vaffande bero på att han är trasig nånstans?
Vi har inte "antilöptik"-tränat (life reward) på länge.
Med andra ord: Det är hög tid att ta sig i kragen och lyfta ut sig till en agilitybana nära mig. :)
Här en pinfärsk filmsnutt från fredagens träningspass på en rolig men lite för svår bana för en klass1-hund, fast som i och för sig inte borde vara omöjlig. Som ni hör så voffar och vaffar Pingu mer än vanligt, vilket förstås mycket beror på otydliga mig. Foto: Mats Nelson.
 |
| Dags att åka hem, eller rättare sagt: Det är dags att åka och träna. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar