En kollega ringer. Ynkligt i luren berättar hon att hon är sjuk. Så därför jobbade jag idag till klockan 19.00 + (plusset står för det man fixar efter stängningsdags).
Så på grund av den nu ganska långa arbetstiden så tog jag lunch, vilken ägnades åt att gå ut med Spirou och Pingu samt flytta bilen från infartsparkeringen till den närmre tretimmarsdito.
 |
| Man kan skönja järnvägsövergången till höger åt samma håll som Pingu tittar. |
När jag och hundarna (Pingu är helt galen av överskottsenergi.. eller nåt) går över järnvägsövergången så trodde jag att Pingu var på väg att nosa på den vänstra stolpen, men det visade sig att så var inte fallet för nu händer tre saker precis samtidigt...
Pingu helvänder utan minsta förvarning åt höger (antagligen för att istället nosa på den högra stolpen). Han kastar sig med all sin kraft mitt framför en mötande cyklist som tvärnitar samtidigt som jag ryter till och hejdar/rycker tillbaka Pingu med kopplet. Det plötsliga rycket gör så att jag kanar på gruset som ligger på asfalten, gruset från när de sandade den då förut vintriga och isiga gångvägen.
Jag faller pladask på rumpan, och i fallet vrider jag - förstås *suck* - till högerfoten. "Aj! Aj! Aj!", gnyr jag där jag sitter handfallen på rumpan på marken. Hundarna dansar litegrann runt mig. "Hur gick det?!", frågar cyklisten oroligt. "Aj! Aj!", svarar jag, och fortsätter: "Det gick nog bra... Jag halkade på gruset". "Ja, jag såg det.", svarar cyklistkvinnan.
Ett ungt par som hade gått bakom mig rusar fram och frågar. "Hur gick det?". Jag sitter fortfarande kvar nere på marken och känner mig ganska fånig. "Ska jag hålla hundarna, så du kan komma upp?", frågar tjejen. "Ja, tack.", svarar jag och räcker henne Pingus koppel. Spirous koppel har snott in sig i min luva, så när jag ska försöka räcka över den så sitter den fast. I mina försök att sno loss den så slår jag mig själv i ansiktet med kopplet. :) Killen hjälper mig få loss kopplet från luvan. Där jag sitter på rumpan på asfalten så ser jag under tiden hur Pingu lugnt ställer sig och markerar mot den vänstra stolpen. (Asså, den hunden!) Spirou står bara lugnt bakom sin sittande matte och beskådar tumultet.
"Smidig som en gasell", stönar jag när jag elefantlikt reser mig upp. Jag känner efter om jag kan stå på foten. "Det är okej.", lugnar jag den lilla skaran runt mig. "Du ska nog röra på dig. Det är nog bäst.", uppmanar killen. "Tack! Tack! Tack!", säger jag tacksamt till var och en som hjälpte mig. Och jag linkar iväg.
 |
| Hörru ni! Vi vill inte jobba!! Protest!! Yyyyyl!!! |
 |
| Snarka, snarka. |
I och med att jag nu ska jobba sent så levererar brorsan Wilbur och Linus till jobbet. Jag vill inte längre lämna Wilbur ensam hemma (inte efter anfallet han fick för ett par veckor sen). Det blir då en extra grind framför trappan så inte blindstyret Wilbur plötsligt befinner sig mitt i ett stuuuuuup. Denna grind får då även bli som en avgränsning mellan honom och Pingu som nu får "jobba på lagret". Jag vill inte riskera några "incidenter" dom emellan nu när det är ganska trångt på jobbet.
 |
| Ett stuuuuup. |
 |
| Pingu, lagerjobbare. |
Efter stängningsdags och diverse annat fixeri, så dyker "Envisa Kärran" upp.
Linus läcker ju lite då och då, och golvet blir inte så där jättetrevligt då. Envist stapplar jag nedför trappan för att hämta skurhink och mopp. "Jaha!", utbrister jag trött när jag upptäcker att städskåpet är belamrat med nylevererade skolådor - modell jättetunga. Jag tvekar för en liten stund. Sen flyttar jag bort kartongerna så man precis kan öppna städskåpet.
Med halvfull skurhink i ena handen och golvmoppen i den andra zickzackar jag fram mellan lådor, kartonger och Pingu som absolut måste ställa sig mitt i vägen halvvägs uppför trappan.
När halva golvet är torkat, så samlar jag ihop alla mina pinaler (koppel, jacka, ryggsäck etc) samt bär Wilbur nedför trappan. Jag stänger in honom och Linus bakom ett kompostgaller vid bakdörren, och skyndar linkande uppför trappan igen för att torka det sista av golvet.
Sedan nedför trappan igen med skurhink och mopp... och Pingu står mitt i vägen halvvägs nedför trappan.
Jag var hela tiden orolig att man hade fått P-böter; jag var nu typ 20-30 minuter över "3-timmarparkeringstiden".
 |
| Once bitten twice shy. |
Slutligen skyndsamt släcka överallt. På med koppel på alla hundarna. Lirka bort kompostgallren från Wilbur :) så vi kommer ut. Jag får lov att fösa ut honom genom dörren. Låsa. Sedan på med ryggsäck, lyfta upp Wilbur (vill inte riskera att han får för sig att den långa korridoren är ute och gör en oceanpöl inne). Jag skyndar ut. När jag kom halvvägs i korridoren så kommer jag på mig själv att jag inte haltar och linkar längre. "Aha!", tänker jag, "Dom där stresshormonerna är sickena finurliga tingestar." :) När jag och alla hundarna sedan kom ut, och jag kunde pusta ut, så började halt- och linkandet så smått igen.
Väl hemma så tog jag åter upp min gamla vänskap med Voltaren Gel. Jag är så glad att mitt onda knä inte råkade illa ut. På fredag och lördag är det nämligen agilitydags, och då ska min fot vara pigg som en pelikan igen.
Frågan är nu: Vem är syndabocken?
Är det min kära kollega som blev sjuk? Ja, om det inte vore för henne så hade jag ju aldrig gått där och då, så mitt dumma halkfalleri kunde hända.
Eller är det dom som inte ännu har hunnit sopa bort allt vintrigt dum-grus?
Eller kan det möjligtvis vara jag själv? Att min hund är ouppfostrad? Nä!! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar