Det får vara nog med latheten. Vad behöver han den där odräglige? Han den där som slänger sig framför cyklister bara för att fånga en doft på andra sidan gångvägen. Han behöver nog få nosa - ordentligt!!
Sagt och gjort. Så trots att jag egentligen var ganska slut efter jobbet, så bar det iväg till skogen. Spårlinan och sele (från 1800-talet, typ) ligger alltid beredd i bilen ifall spårlusten skulle plötsligt falla på en.
Jag skäms att erkänna när vi spårade sist... så jag säger bara att det var länge sen... lääääänge sedan.
Vad jag minns "sen sist" så fattade Pingu knappt vad man skulle göra; han var fullt upptagen med att kolla in allt runt omkring istället. Jo, nån gång (typ i fjol?) så körde Pingu och jag lite "latmansspårning", det vill säga han fick spåra hur jag strax innan hade gått i skogen med Wilbur, Spirou och Linus. Med andra ord inget riktigt spårande så där ordentligt och fokuserat. Så det skulle bli spännande att se hur Pingu skulle fixa dagens spår.
Jag la två halvkorta typ sisådär nybörjarspår, ett med två vinklar och det andra blev det bara typ en och en halv vinkel (sen kom vägen i vägen ;) ). Inga sådana där seriösa spårpinnar, och till spårslut hade tvåvinklarsspåret en gammal vante, det andra spåret en tennisboll.
Spåren fick ligga i typ 20-25 minuter. Tråkigt att vänta.
Han fick gå det lite märkliga en och en halv vinkelspåret. Han travade glatt och förväntansfullt när vi gick till spårstarten, och när vi kom dit så fick jag hejda honom flera gånger. "Vadå? Jag vill börja nu!!!", visade Spirre. När jag väl fått på sele och vantar (vägrar spåra utan vantar) och stoppat undan kopplet, så bar det iväg - i underbart härligt maklig och precis lagom takt. Han spårar klockrent. När han dock ett par gånger råkade hamna fel så typ "sa" han bara "Oj! Nä, det här blev ju fel.", och vände direkt för att åter hitta spåret genast igen. Spirou, jag älskar dig!!
Jag är inte ordentlig att... vad heter det? Lappa? Markera? Alltså hänga upp massor med sådana där nypplastremsor överallt längs spåret. Snitslar!!! Nä, jag litar på jycken, jag! Och så är jag lat och bekväm av mig.
När vi sen kom fram till spårslut-tennisbollen så ratade han den så gott som totalt. "Näe! Är spåret slut? Jag vill ju fortsätta ju!!", hastade Spirou iväg. Jag försökte lite halvhjärtat att öka värdet på spårslut-tennisbollen, men äh!! Spirre fick fortsätta (lös, utan spårlinan) fram till grusvägen, sen hade jag fullt sjå att få hejd på honom. Han hör ju inte så bra längre. Jag fick stopp på honom precis innan han fortsatte in i skogen på andra sidan grusvägen där Pingus spår gick.
Sedan var det Pingus tur.
Det var fullt drag fram till spårstarten, och han försökte "tjuvstarta". Sen när jag väl hade fått på sele och lina så var han först lite tveksam, men fattade direkt när jag visade och sa "Spår!", och bar iväg. "Men hallå?", tänkte jag efter några sekunder när jag misstänkte att han kommit fel, men sen mindes jag att jag hade gått förbi en pryl (som Pingu lite lätt och kvickt nosade på) när jag la spåret. Det var alltså helt rätt!! :)
Pingu spårar med fart. Jag hade fullt sjå att hinna med. Han fick lång lina för att inte eventuellt störa honom (eftersom jag mindes att han var så tveksam sist, för typ evigheter sen vi sist spårade).
De två vinklarna fixade han klockrent!! Jag blev sååååå imponerad!
Sen virrade han bort sig. Totalt. Så jag gick faktiskt och hämtade honom för att leda honom rätt, dit jag visste till 98 procent säkerhet att spåret gick. Då fann han åter spåret och det bar iväg igen. Då blev jag 100 procent säker. :)
Precis innan spårslut-vanten så kom han nån meter fel åt sidan, men Pingu har ju sin nos påkopplad. "Öh? Vadå?! Här nånstans luktar det vante som matte har tagit i!!", sökletade Pingu kvickt och fann - till sin stora glädje - den gamla, slitna vanten. Pingu fick massor med beröm och dragkamp med vanten. Av med sele och bjuda på godis.
När vi sen skulle gå därifrån så tokrycker Pingu iväg, men jag (eller han) satt ju fast i kopplet så det blev tvärnit samt en ganska sur matte medan vi trevade (jag) över stock och sten för att komma fram till grusvägen. Att det alltid ska bli surt och osämja mellan oss. *suck* Men Pingu har inte tid att vänta på långsam och klumpig matte. "Vi är ju i skogen, ju!! Vi måste skynda oss att nosa och kolla ÖVERALLT!!", rusar Pingu runt. Eller försökte rusa runt innan jag satt stopp på det med kort, kort koppel. Ja, så kul blev det efter det spåret.
Pingu fick även köra Spirous spår trots att det nu hade börjat skymma riktigt ordentligt. Pingu kom dock totalfel nästan på en gång. Jag trodde att han skulle förstå att han var fel, men nej då. Och då var han på andra sidan värsta gren- och kvisthögen, så jag släpper spårlinan för att försöka få fatt i den på andra sidan, men jag hinner inte - för Pingu drar i full fart bortåt. Jag får lov att i panik (typ) kalla tillbaka honom, och jag för honom tillbaka till spåret (där jag anar att spåret var). Pingu kommer till slut rätt.
När han kom fram till spårslut-tennisbollen så ratar han den helt. Han skuttar istället upp på stenen bredvid. Jag berömmer i alla fall och visar glatt tennisbollen. Ja, ja....
Jag tycker det är kul att gå spår, men inte att lägga dom, och absolut inte sitta och vänta tills spåret har "mognat". Att åka iväg nån annanstans för promenad eller nåt är jag för lat för.
Sen har jag lite svårt med alla pinaler; koppel av, sele på, spänne strular, päls kommer i kläm, spårlina trasslar, vantar på... Nej, nu glömde jag stoppa undan kopplet! Kopplet rymms knappt i fickan.
Sen när man har spårat klart; Beröm och belöna samtidigt kvickt av med selen (så jycken kanske associerar att spåret faktiskt är slut), fram med godis/dragkampa med spårslutet, på med koppel innan jycken försvinner i fjärran. Vart tog vantarna vägen? Nej! Jag tappade en. Där är den!! Men.... var är spårsluts-leksaken? Har han den kvar i munnen eller har han lagt den nånstans? Hala in spårlinan medan man håller reda på jycken. Nja... ibland blir det lite för mycket. Måste få bättre rutin på det här tror jag.
Spirou-bilderna är gamla, men Pingu-bilderna är dagsfärska.
Jag har absolut inga tankar på att börja spåra mer tävlingsmässigt utan det är enbart en kul och framför allt nyttig aktivitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar