Zafir tävlingsdebuterar!! Rallytävling på Bro-Håbo BK fast inte just där.

Jo, för typ en knapp månad sen råkade jag ju anmäla Zafir till denna rallylydnadstävling. "Jo, jag hinner träna upp honom!", tänkte jag då lite sturskt. Och så skulle ju vårt KM, helgen innan rallytävlingen, bli som ett litet tvättäkta genrep. Sen kom ju denna dumma magsjuka i vägen för oss. Så genrep samt träning blev till intet. *suck*

 Bägge hundarna hann dock (till slut) bli friska till rallytävlingen. :) Så vi for iväg dit...

 Zafir hade på sin allra, allra första tävling, borta i Bro-Håbo BK, startnummer 1 - klockan 8.00 på morgonen!!! Alltså, både han och jag är väldigt morgontrötta av oss. Hur ska det här gå?!!!

Pingu och Zafir kollar in de andra tävlande.

Tack vare att Rosie (som också skulle tävla) skickade ett litet sms så vaknade jag i tid. Det är så märkligt att jag vaknar inte av klockradions ilskna och ihållande piptjut, men blir klarvaken av mobilens väldigt korta och diskreta metallljudväsning till sms-signal. Klockradions väckningsoljudspip hade alltså hållit på i en halvtimme utan avsedd effekt.

Men fast jag var uppe i tid, så lyckas jag ändå att bli en cirka tjugo minuter sen efter planerad avfärd - utan att ha hunnit med att rasta hundarna.
    Jag var så sur på mig själv på vägen bort till Bro-Håbo. "Hur kan jag vara så förbannat dum!!", muttrade jag ilsket i bilen medan min tävlingspepp-CD ljöd ut från bilstereons högtalare i ett desperat försök att få mig på bättre humör.
    Jag skulle ju komma i tid, ju!! Hur skulle jag nu hinna med att rasta hund samt acklimatisera tävlingsdebuterande Zafir att koncentrera sig på sin matte istället för att nyfiket kolla in tävlingsomgivningens folk och fä - och självklart även värma upp honom till "rally-mode"?!!
    Visserligen har Zafir ju varit med på Pingus agilitytävlingar, men nu skulle ju han stå i blickfånget och bli uttittad av domare och publik.

När vi åkte hemifrån var det 42 minuter till banvandringen borta i Bro-Håbo. Enligt Eniro skulle det ta 43 minuter att åka dit... "Eh? Hur i helskotta ska det här gå till?", surade jag i bilen.

Tre minuter i åtta styrde vi kvickt in på parkeringen. Lika kvickt (eh?) traskar jag raskt direkt bort till planerna; struntar i att först stryka oss på anmälningslistorna borta vid klubbstugan. "Jag får meddela inroparen direkt istället att Zafir är på plats.", beslöt jag förnuftigt.

Jag går endast två vändor på banvandringen (brukar gå betydligt fler gånger), men rastning samt uppvärmning av Zafir var viktigare än att memorera banan.



  Okej, Zafir och jag är nu på plats. Typ redo för att tävla.
    Jag försöker få till några uppvärmningsrallymoves utanför banan. Zafir bara vädrar bortåt upp mot den iskalla vinden som blåser över de fyra banorna. "Öh? Sluta vifta med armarna, matte. Du stör mig! Jag ska kolla vad dom pysslar med därborta.", visar Zafir. "Vadå sitta fot intill din sida? Har aldrig någonsin hört talas om tidigare.", protesterar han.
    Jag tar fram godis. "Hm? Jovisst, sitt vet jag vad det är.", sätter sig nu Zafir tjusigt intill mig. Jag testar direkt igen utan godbit i handen... "Öh? Aldrig hört talas om. Vad hette det, sa du? Sitt? Har aldrig någonsin gjort, vet inte vad du menar, matte.", envisas Zafir.

"Varsågod att komma in på banan!", välkomnar nu domaren...

Innan jag äntrar banan försöker jag ånyo om och om igen att få till ett sitta-fot, men nä! "Det här går ju inte... Kan ju inte uppehålla hela tävlingsarrangemanget hur länge som helst.", tänker jag hänsynsfullt på arrangörerna planering. ;) "Äh, jag kliver in till startskylten och hoppas!", önsketänker jag...

    Fast Zafir vägrar sitta ned. Jag ger upp tävlingspoängen, diskar mig frivilligt genom att ta upp en godbit och tänker träningstävling istället. Jag visar upp godbiten mot domaren, men ingen respons. Jag visar godisbitshanden för Zafir.. som däremot responserar (sic!) direkt - och sätter sig tjusigt fot. Åter igen visar jag upp min godishand till domaren för att visa att jag nu frivilligt diskar mig, och hon nickar lite diskret. Zafir och jag kör banan med min vägledande och lockande godishand framför hans nos. Det går hur bra som helst.

När vi kommer till "Sitt-Stå"-skylten så ger jag honom godbiten, vilket jag sen ångrar direkt - för nu har jag ju inte nån godis kvar i handen, ju! Zafir blir genast flamsig, men han skärper faktiskt till sig de sista skyltarna... eller så var det jag som skärpte till mig. ;) 

Jag känner mig helt nöjd över Zafirs tävlingsdebut. Han tyckte det var kul; han fick en trevlig upplevelse så där på hans allra, allra första tävling, vilket ju är det absolut viktigaste.

Till min förvåning, så blir vi inte diskade! Protokollets diskvalificeringsruta är inte förbockad! Nu fick vi (bara) 55 poäng (vilket jag är helnöjd med), men om vi skulle fått 70 eller uppåt så skulle jag faktiskt ha protesterat och envisats med att vi borde blivit diskade. Poäng under kval.poänggränsen har ju egentligen ingen betydelse.
    Antagligen missade man bara att bocka i protokollets disk-ruta, allra helst med tanke på domarkommentaren: "... och att få bort godishanden." eller missförstod domaren mitt försök att visa att jag har en godbit i handen? Hon kanske trodde jag undrade om jag fick starta? Nä! De glömde bara bocka i diskrutan.
    Eller så kan det vara att domaren faktiskt inte såg den lilla godbiten i min hand? En domare dömer ju bara det den ser... Hm?
 

Rosies Zia rallydebuterade också denna dag, och det gjorde hon med bravur!

Om jag minns rätt så blev resultatet på den allra första rundan 66 poäng - och den andra rundan hela 75 poäng, alltså över kval.poängsgränsen. Grattis Zia och Rosie!! :)

Nu måste ju agility-Zia få fortsätta att tävla även i rallylydnad!

Rosie och Sheena, the showdog (som dock inte riktigt var på hugget idag). Sheena, som annars till vardags pysslar med agility, brukar ofta tycka att det här med rally är för lätt; "Det kan inte vara så här simpelt!", resonerar hon, och snirklar ofta till rallymomenten med några extra finesser på ett sätt som bara hon kan. :)

Sheena in action därborta på banan - och världens finaste storpudel i förgrunden.

"Men matte! Du får inte glömma att berätta om mig!!", påminner Söt-Pingu lite försynt.

Jag hade ju även anmält Pingu, när man liksom i alla fall var där, och det är ju alltid bra att träningstävla för framtida tävlingar.
    Tja... om vi nu någonsin kommer att starta i fortsättningsklassen? För er som inte vet, så är ju Pingu redan kvalificerad för uppflytt från nybörjare. Alltså resultatmässigt. ;) Men jag tvekar att släppa honom lös på en rallylydnadsplan. Haha! Tänk er Pingu få publikmingelfnatt där på tävlingen, denna idag som hade fyra banor igång samtidigt. Hahahaha! Vilken panik!! Och vad jag skulle skämmas. 
    Nä, om/när Pingu ska få starta fortsättningsklass så ska det stå i inbjudan att banan är inhängnad!! (hunden ska alltså vara lös i de högre klasserna)

Zafir och Pingu kollar in förberedelserna inför dagens nästa omgång klasser.

Banvandring pågår. Pingu spanar, men Zafir har tröttnat; tuggar upphittad liten träpinne istället.

"Men matte!! Berätta nu hur det gick idag!!", envisas Pingu.

*harkl* Jo.... *harkl igen* Pingu skötte sig väl helt okej, fast jag fick (som vanligt) jobba, jobba, jobba med en hund som bland annat började voffa, och jag testade olika trick för att få honom tyst (olika läten, viska, tjoa). Jag var så koncentrerad på att få jycken tyst... att jag glömde bort att banan ju fortfarande var i "spring-mode" efter spiralen (som hade spring-skylt före).

Klant-Maja!! ("Just det!", fnissar Pingu, "Matte klantade sig! Hehe!") Inte förrän två skyltar efter spiralen kommer jag på min fadäs, alltså vid den sista skylten - och vi kutar - sent omsider ;) - ut från banan samtidigt som jag glatt ropar till mig själv och Pingen: "Jag glömde ju springa! Glömde ju springa!!". Äsch!

Ja, det är ju det här som är det fina i rallykråksången. Både förare och hund räknas, man gör det tillsammans; både hundens och förarens prestationer är lika viktiga.

Hur som helst så blev det en 75 poängsrunda, samt den fina domarkommentaren: "Man blir glad av att se er! :) "
    Ja, dom orden värmer. För mitt mål med rallyn är faktiskt att försöka få glädjen virvla och spridas runt banans alla hörn. :)

Pingu fick en urtjusigt glittrig prisrosett.

Nu blir det nog inget mer rallytävlande för Pingu. Törs (typ) inte anmäla honom till fler nybörjarklasser eftersom han egentligen inte längre hör dit, med tanke på bortlottning och sånt. Kan bli surt, liksom.
     Nångång nästa år (då de nya reglerna börjat gälla) så kanske Pingu får starta fortsättningsklassen, och då finns inte längre honnörsrutan med. :) :) Ja, vem vill stå stilla och ha tråkigt i ett hörn. Nä, det är ingen roligt. Jag vill ha fart och fläkt när jag sportar med min hund.

Sharon och Rosie i honnörsrutan på hennes debut i avancerad klass.

Jo, om nån undrar över rubriken, så var tävlingen på en idrottsplats i närheten av Bro-Håbos BK. :)

Zafir 1 år!! :)

Idag fyller Zafir ett år. Det har vi firat med tårta, gräddbakelser och tuggben i massors massor!!!

Nä! Jag ljuger så spanielfladderöronen faller av. Zafirs mage är ju fortfarande risig, men SÅ MYCKET BÄTTRE!!! :) :) :) 

Idag på jobbet har han bara (!) bajsat inne en endaste gång! Smarthunden (not) går nämligen ner på lagret och visar vid bakdörren därnere att han behöver... men det märker liksom inte hans matte när hon är uppe i butiken Duh!!


Här hemma är det inte längre skytteltrafik genom ytterdörren. Så skönt!! Eh? Jo, om ni inte förstår vadan detta bajstjat, läs det förra blogginlägget. ;)

En dagsfärsk bild på ett-åringen.

Mina två bästaste bajshundar - bokstavligt talat. ;)

 Jo, igår efter KM:et (där bägge mina två hundar lämnade WO *suck*) så gick vi en liten rastrunda innan hemfärd.. och vet ni vad Pingu lyckades producera? Jo, en fin, grann, efterlängtad - och helt underbar - bajskorv. Den var så fin och grann att jag hade god lust att rama in den i en guldram!! :) :) :)
   Och Pingu fortsätter att leverera upp-plockningsbara bajskorvar; det känns faktiskt numera lite ovant att gå på promenaden med en fylld bajspåse i handen.

Zafirs lyckas inte ännu att göra nåt egentligt upp-plockningsbart, men färgen!! Den ljuva, fina färgen som är tjusigt bajsbrun... istället för den där dumma blodrödbrunaktiga.

Haha! Tidigare på förmiddagen idag när Pingu, Zafir och jag gick en rastvända, så råkade Ozzy och Sheldons matte köra förbi. När hon stannade till med bilen så höjde jag upp Pingus fyllda bajspåse i luften, och pekade glatt samt demonstrativt mot påsen, och Ozzy/Sheldon-matten gjorde lika glatt tummen upp. Haha! Undrar vad de andra bilistern som passerade tänkte? :) 



Jo, KM:et...

... spenderade mina hundar mest i bilen, som jag hade parkerat så att jyckarna kvickt kunde traska direkt ut i vildmarksbushen där knappt några andra beträder marken med sina fötter och tassar.

Har man ont i magen får stå på avstånd och titta medans de andra leker roligt KM nere i "hagen".

KM-rally med några lite annorlunda skyltar: kon med lockande vante. :)

"Öh? Vad är det där för nåt skoj?", spanar Bodil nyfiket mot konvanten...

... men duktiga Bodil klarade av störningen galant!!

Det var en lite kluven känsla att bara vara åskådare/funktionär/agilitydomare på årets KM; samtidigt som det var lugnt och skönt att bara titta på, så var man så sugen att köra banorna själv, både agilityn som rallybanan.
    Pingu hade ju kunnat köra, men... med tanke på att han inte har gjort nåt överhuvudtaget på över en vecka, så... var det nog lika bra att låta bli. Han skulle antagligen vara helt övertaggad, mera vild än tam... eller kanske, måhända helt underbart följsam i förvåning att äntligen få göra nåt kul. Och så fick jag i och för sig inte det slutliga (bajs-)beviset att hans mage hade repat sig förrän KM:et var slut.

Snart dags att åka hem.

Jo, sen när vi kom hem, så var det ju hög tid för mat. Jyckarna har ju under magåkomman fått små portioner mat flera gånger om dan, men nu när det var KM, så blev det förstås inte så.
    Pingu som var helt utsvulten slukade sin burkdietmat. Han äääälskar den!!

   Zafir kom lite insläntrande in i köket när han hörde att det var matdags. Jag sprutade in canikurpastan i munnen, som lika kvickt spottades ut igen. Zafir avskyyyyr den!!! Urk!! Sen ville han inte ha nån mat heller. Han gick fram och nosade lite i matskålen, men nä! Sen gick han och la sig i soffan med sin mullrande, kurrande och pip och tjutmage. Jag fick i honom några torrdietskulor för att blidga magen hans något. Sen låg han typ orörlig hela långa kvällen i soffhörnet. Han reagerade knappt när jag klappade och smekte honom. "Nä, nu dör han.", oroade jag mig lite grann så där hypokondriskt.

Fast sen, sent på kvällen/natten så gick vi ut, och Zafir var genast med på noterna. Sen fick han ett kvälls/nattmål - utan en canikurpastaspruta så långt ett Zafiröga kunde nå, och för säkerhets skull i Linus gamla matskål (ifall Zafir skulle associera sin matskål med äckelmat). Då dög maten. Jippee!!

Idag så testade jag igen att få i honom canikuren. Hahaha! Spott och tvi!!! Köksväggarna är nu nedsmetade med den där äckelpastan!! Pingu slickade sen i sig canikurresterna runt kökets alla vrår. :)

Idag är Zaffe helt klart mycket bättre. Här nedan en filmsnutt från när vi kom hem från jobbet.

Zafirs ett års spring.

Jo, så har han faktiskt också  fått en present, en fin kampleksak, från jobbarkompisen Malous matte. Fast jag glömde ta bild på den... och det lär nog aldrig bli nån bild på den... för den är numera "ganska" massakerad.. om man vill uttrycka sig så. Det tog cirka hela... fem minuter kanske? Men det var väldigt roliga fem minuter!!  :) 

Stort GRATTIS på ett årsdagen till alla Zafirs syskon!! :) 

Vad Pingu och Zafir pysslat med sen sist. Årets händelser samt bajs, bajs, bajs och en å annan spya

Det var ett bra tag sen sist. Har inte haft nån lust att blogga. Då struntar jag liksom i det... men vad har egentligen hänt sen sist?

 "Årets händelse" nr 1:

Pingu har gått och lagt sig i den lyxiga och fluffigt sköna (borde vara i alla fall)  hundbädden jag införskaffade för typ ett halvår sen. Bädden har alltså stått där inbjudande men hittills oanvänd ända tills nu.

En hund i varsin bädd!! :) Vanligtvis brukar de turas om att sova i den gamla och uttjänta hundbädden, men nu duger alltså även den nyare. Finns det nån som begriper sig på hundar?

"Årets händelse" nr 2:

Pingu och Malou med endast halvavspärrande grind!!

"Årets händelse" 3:

Zafir och Malou, som ju är värsta jobbarkompisarna (till skillnad mot Pingu och Malou), var innan bilden togs nere på lagret och lekte och hade skoj. Rätt som det var så tröttnade Malou: "Nä, nu är det dags för sovstund.", visade hon bestämt, gick uppför trappan och la sig. Zafir bara accepterade, och la sig tätt intill för att titta på medan bästa Malou sov.

"Matte, hur länge ska hon sova egentligen? Det är ju urtrist.", suckade leksugen Zafir. Jag hade alltså inte sagt ett ord om att det var sovstund eller nåt.

 Bästa jobbarkompisarna Malou och Zafir. :) Foto: Maria Eriksson, Malous matte.

Historisk händelse!!

Helt plötsligt! Så där bara! Råkade (!) jag anmäla Zafir till rallylydnadstävling modell officiell. Då måste man träna. Har en knapp månad på oss. Här från träning hemma på gårdsplanen. Pingu sitter på avbytarbänken...

... sen var det Zafirs tur att sitta och vänta medan Pingu tränade rally. Ser ni förresten den extra störningen? En lurvig och inbjudande piporm ligger intill banan, där framför Zafir med glödande ögon (dumma blixt).

Helgen innan den stundande rallytävlingen är det KM på hemmaklubben. Perfekt träning för Zafir inför den officiella tävlingsdebuten! :) Sen kom man på att Zaffe blir ju ett år precis till KM:et, så då blir det även agilitytävlingsdebut i blåbärsklassen!! :) :) Så spännande och kul!!!

 

En annan dag/kväll...

En kväll kom jag på att det var evigheter sen Zafir tränade agility.

Titta!! Rätt som det är så kan han forcera platta tunneln helt på egen tass. Vila i  form is da shit!! ;) (Meeen, nu är den där dumblixten i farten igen!)

Här pågår torr-rallyträning med den ena hunden medan den andre ligger på avbytarbänken. Cirka 22 dagar kvar till rallytävlingen.

Fin-vovvarna!!

 

1:a oktober. Agilitylagtävling på SBK Sthlm avd.

Zafir var förresten till salu till förste bäste som råkade gå förbi. Zafir var totalt odräglig!!

Men jag beslöt att behålla honom ändå...

... och det var nog lika bra det!!

För han imponerade när han och jag passade på att köra lite torr-rallyträning på tävlingsplatsen för att göra träningen lite smått tävlingslikt, fast utan rallyskyltarna då. Zafir var jätte-duktig!! :) Här har han precis fått sin belöning.

Om nån nu undrar hur det gick för vårt agilitylag, ZaPi-FraKo, och kanske framför allt hur Pingu skötte sig, så kan jag meddela att laget var liksom diskat redan från scratch (vi var bara två i laget som startade, man måste ha tre resultat), och då passade man liksom på att köra lite träningstävlingslikt. Pingu var duktig, men vi diskade oss i bägge loppen. Framför allt var jag glad att han hade full fokus på sin matte efter målgång. Duktig vovve!! :)

Hundborstardags...

Tokhund!!

Zafir var klar. Jag lyfter ned honom på golvet, men jag hann inte ens sträcka på ryggen innan han hade skuttat upp på trimbordet igen!! :) 

Skogspromenad...

... och vi gick på stigar vi inte brukar gå, men Pingu hittar godisstenarna ändå.

På jobbet...

Jag pysslade med mitt nere på lagret, och ser att Zafir travar runt med en gammal pepparkaksburk med en tennisboll i!! "Öh? Vad gör du? Hur gick det där till egentligen?!", undrade jag förundrat.

Malou sprang efter Zafir och undrade kanske detsamma? 

Kolla in filmsnutten här nedanför. Gissa om jag blev impad över min hund!! :) 

 Filmsnutt.

  4:e oktober. Historisk vändpunkt?

Titta!! Ingen avspärrande grind överhuvudtaget mellan Malou och Pingu!!!

Alla hundar är fortfarande helt intakta!

Efter jobbet, innan hemfärd...

Spontan torr-rallyträning intill kanalpromenaden samt infartsparkeringen (där min bil står medan jag jobbar). 16 dagar kvar till Zafirs officiella rallylydnadstävlingsdebut.

Två duktiga hundar i skog.

Agilitylagtävlingshelg, 8-9 oktober, på DTBK...

Pingu lämnar WO på grund av risig mage. Hela fem lopp skulle vi egentligen ha kört under helgen, men... *suck* Pingu var pigg och glad, men förnuftet segrade över agilityfrestelsen.

Vi åkte ändå dit på lördagen, dels för att kolla in kompisarna samt även för att jag hade lovat ut mig till lite funktionärstjänster. Bägge hundarna fick sitta kvar i bilen förutom då vi gick på korta rastningsturer där inga tävlande ekipage höll till. ;)

Spanar ut mot DTBK:s gamla appell/agilityplaner som numera är en förvuxen äng.

"Godisstenar hittar jag överallt!!", visar Pingu. Zafir spanar och lyssnar bort mot tävlingsplatsens parkering.

Frusen och ynklig Pingu.

Zafir (i hundburen) kollar läget.

Söndag. Strandpromenaden i Österskär...

Självklart när man passerar en större öppen plats så passar man på att träna lite rally med Zafir (allt för den stundande tävlingsdebuten). Gissa vad som var den värsta störningen att besegra! Människor som gick förbi? Hundar som passerade? Gnisslande båtar mot bryggor? Vågskvalp? Nä! Ingetdera! Det var en liten halvrutten tallkotte (!) som Zafir var tokig i. Helt okontaktbar! Zafir alltså. Förstås så utnyttjade jag tallkottstörningen, och när Zafir till slut uppförde sig som sig bör, så blev den lilla kotten värsta belöningen...

... trodde jag ja! Jo, Zafir rusade till kotten på mitt varsågod, greppade den glatt, men spottade sen genast ut den. "Näe, den var inte så kul som jag trodde!", sa Zafir och intresserade sig istället för en liten grop i marken. "Ha´ru sett vilken spännande grop, matte!!" Både kotte och grop syns på de efterarrangerade bilderna. Jo, Pingu fick mest vara på avbytarbänken eftersom han inte är rikigt kry i magen.

Godisstenarna kan minsann inte gömma sig i vegetationen för Pingen!! Men tyvärr blev det inget godig ändå... (pga den risiga magen)

I måndags. Veterinärbesök

Eftersom Pingus mage är helrisig och han vill inte längre käka mattes hemmagjorda dietmatris, så blev det ett veterinärsbesök på måndagen. Farbror Veterinär kände nåt mystiskt i buken, rekommenderade röntgen, men det var inget där som trilskades.

Pingu antydde början till uttorkning, så han fick en vätskeballong i nacken.
    Jag måste säga att jag gillade djurskötartjejen. Pingu är medgörlig, men när vi skulle försöka lägga honom på rygg uppe på röntgenmaskinen så protesterade han (ligga på sidan var inga problem). Han morrade dovt och blängde surt mot djurskötaren när hon försökte rätta till bakvagnen på honom. "Nä, jag vill inte bråka med honom.", sa hon lyhört, "Vi tar en bild när han ligger på mage istället, och så hör jag sen med veterinären om det räcker.", vilket det gjorde.

Sen när det var dags för att "hälla" i en massa vatten i nacken på Pingen, så var han först skeptisk, men accepterade (han gillar framför allt inte när saker kommer ovanifrån (droppställning med slangar och grejer). Men sen började det väl spänna obehagligt i nacken, och han försökte lägga sig på rygg, men det fick han ju absolut inte göra! Vi envsisades, och han blev "övertalad", men sen fick det vara nog; Pingu protestmorrade igen mot henne - inte mot mig. "Vi har fått i det mesta... Det räcker. Onödigt att bråka med honom.", tyckte den mycket lyhörda och anpassningsbara djurskötaren. Bra där!! :) 

Vild blandad kompott på köksbänken inför middagen. :) Observera att i/d-burken är öppnad.

Bilden ovanför är inte arrangerad. Jag hade packat upp alla prylarna för hundarnas samt min middag. Ni får själva gissa vilket som var till mig och vilket som var (är) till jycken.

Pingu ville ha mer mat!! Demonstration pågår för sig själv ute i köket.

I tisdags. Avslutning på agilitykursen

Titta vilken fin blomma jag fick av mina utomordentligt duktiga kursdeltagare!! :)

Måste säga att den här gruppen har nog varit en av de roligaste ever!
    Vet inte om det roligaste har varit att fått privilegiet att följa några av dom från Grund1-, Grund2- och nu i Fortsättningskursen; så kul att se hur de har agilityutvecklats under kursernas gång. Blev exempelvis så glad - och stolt - när en av kursdeltagarna kommenterar kursavslutningsbanan: "Den där hinderkombinationen känner jag igen!!". Ja, jag hade "strött ut" lite här och där i banan olika variationer av hinderkombinationer som vi hade gått igenom under kursen, och det kände dom minsann igen!
    Jag blev också mäkta stolt när jag inser att några av dom hade förekommit mig och själva insett "fällan" i  starten. De har lyssnat och lärt sig!! :)

Jag blev imponerad både av kursdeltagaren som hoppade - med bravur - in i Fortsättningskursen så där bara - utan att ha gått nån grundkurs överhuvudtaget innan, och minst lika mycket impad av envisheten i kursdeltagaren som har gått om några kurser med hennes småknepiga hund (milt uttryckt). Vilken envishet! Och visst har det blivit stora framgångar, även om det ibland har blivit några bakslag. Ja, det är hundträning i ett nötskal, det!! Man deppar ihop, för att kort därefter ta nya tag.

Det var också ganska intressant och kul att se de allas olika reaktioner när jag försökte (blev typ avbruten hela tiden) ;) introducera en ganska svår hinderkombinationsövning vid ett kurstillfälle; några förvandlades helt plötsligt till fnittriga småtjejer, några blev fokuserat taggade av utmaningen och från en del hördes tysta, uppgivna suckar.
    Sen när vi drog igång, så var det roligt att se att de alla hade sina egna sätt att ta sig an utmaningen:

"Äh, vi kör hela, och så får vi se var vi fastnar, och så tränar vi det sen."

"Nej, jag måste först dela upp i mindre delar, sen kör jag hela långa kombinationen."

"Vi baklängeskedjar ihop hinderkombinationen, annars går det aldrig!"

 Alla sätt är ju så rätt - bara det funkar för just det ekipaget, alltså både för hund och förare!

Jag vet inte om de har tyckt att jag ibland är lite småjobbig, eftersom jag ofta vägrar bestämma åt dom vilken inlärningsmetod de ska köra (ffa slalom-, kontaktfält- och gungbrädeinlärning) eller vilket sidbyte de ska köra?

  Jag vill att de ska tänka själva - och testa - för att se vad som passar just dom. Självklart är man där och coachar/vägleder dom, men de borde känna sig och sin hund bäst, och dessutom kommer de sen träna själva, och då är ju inte jag där och ser efter dom. :) 
    Som vanligt på avslutningstillfället kom frågan upp om ytterligare fortsättningskurs nästa säsong. Självklart vill jag fortsätta att coacha dom, men samtidigt så är det nyttigt för dom att få känna på andra instruktörer och deras tänk. Man måste liksom låta dom flyga ut ur agilityboet.

Jag tycker också det är roligt att gruppen har varit så "ojämn", men att det funkar så bra ändå; de har hjälpt och stöttat varandra, inspirerat varandra och peppat varandra när det har gått åt pipsvängen. Gruppen har bestått av de som redan har börjat tävla, andra som har tankar att kanske testa att tävla och de som aldrig någonsin kommer att tävla - utan köra agility med sin hund - helt för sig själva - för att det är så kul - och för att det är roligt att utvecklas och att bli allt duktigare, vilket ju är det allra, allra viktigaste oavsett om du är tävlingsinriktad eller inte.

  Ett stort TACK till er alla kursdeltagare!! Jag lär mig massor! :)

Också i tisdags...

På "gott och ont" så har Zafir också blivit dålig i magen... Ja, det är ju bra att det därmed är sannolikt att det inte är nåt allvarligare fel på Pingu...

Men det är "lite småmeckigt" med två magsjuka hundar. Ett förfärligt rännande på jobbet - och det finns ju inga bra rastställen i närheten; bara betong och stentrottoarer, eller mest i alla fall. Vad kul det var (not) när Zafir kräktes mitt på trottoaren... Det gick ju inte att plocka/städa upp! Först stod jag bara där helt handfallen och glodde på spyan. Sen tog jag nävar med grus från grusslänten intill p-huset och la över... Eh..? Vad gör man?!!
    Det är också ett fasligt rännande ut och in genom ytterdörren här hemma. Kan säga att det var vääääldigt trevligt/skönt att för nån natt sen fick jag hela fyra timmars sammanhängande sömn. ;) Det har liksom varit dåligt med den sömnvaran.
    Jag är i alla fall ytterst tacksam över min inhängnade stora tomt... Det är liksom inte alltid jag hänger med dom ut, liksom... ;) Förresten så misstänker jag att Pingu nu i dagarna har börjat utnyttja det här; han går till ytterdörren och visar att han vill ut... bara för han tycker det är kul. Inte för att han längre behöver.

Nu en frusen och ynklig Zafir nedbäddad i soffan.

Bägge hundarna har varit relativt pigga och glada, kanske inte 100, men typ 98; drar i kopplet och så. Zafir har dock vägrat käka burkmat, och den där canikurpastan har han lyckats spotta ut med sin unika (?) tungteknik, men det finns ju torrvariant av dietmaten (som är urläcker enligt Zafir) och jag har improved my canikurpastainsprutningsteknik. 2-1 till matte! :)

Nu i onsdags så ser man en liten förbättring på Pingu; han har nu ett "schwung" i stegen, och börjar bli småjobbigt uppfordrande. Zafir är dock något låg, men han äter och dricker som han ska. Ja, båda två får fortfarande små, små matportioner. Zafir kräks inte längre.. och ta mig tusan!! Idag fredag, efter jobbet, så levererade Pingu nåt som faktiskt såg ut som vanligt, hederligt bajs; alltså brunt till färgen (inte blodish rött) - och man kunde till och med skönja konturer till en korv (!) - om man hade lite fantasi. Hoppas, hoppas, hoppas!
    Zafir har dock långt kvar... 
Jag har faktiskt aldrig tidigare varit med en sån här magsjuka.
 

Ja, det där kuliga KM-deltagandet (nu på söndag) och roliga samt efterlängtande tävlingsdebuterandet... fetbort!! :( 
Den officiella rallytävlingsdebuten (nästa helg) ligger också i farozonen.

"Men vad är en bal på slottet..?" *djup suck*

Mina två bajshundar!! <3 <3