Rycker upp sig... (eller rättare sagt försöker rycka upp sig)

... och i veckan som varit har jag försökt - en gång för alla 😉 - att lära jycken att inte dra iväg, framför allt i skogen.

Jycken. Det är den här lilla söta varelsen som stundom lystrar till sitt namn Zafir.

En vecka har som sagt nu gått, men hur har det gått, när vi har gått i skogen? Här nedan bilder och text som svarar på den frågan.

Men först!! Hihi! 😊

Mina tankar och listiga (?) planer inför skogspromenaderna förutom gängse "lärahundgåfintikoppelträningsmetoder".

Jag vill öka mitt, hans mattes, värde. Därför har jag...

1. Tagit med mig lite olika grejer för att leka tillsammans med jyckskrället. (Haha! Undrar hur många reagerar på mitt val att benämna min...

Ja, ni märker förstås inte det, ni som ju läser nu i efterhand, att jag blev avbruten där, mitt i meningen. Zafir kom nämligen och sa till att han ville ha sin frukost - och då fick han det.

"Vadå? Gör du allt precis som din hund säger åt dig? Vem är ledaren hemma hos er egentligen?", protesterar ni. 

Haha! Ni skulle bara veta!! 😊😊

   Nä, faktum är att jag försöker visa Zafir att matte kan man kommunicera med, och att matte kan hjälpa honom. Speciellt om han är i nöd, typ när godisbiten har råkat ramla under hyllan så att han inte når den eller om vattnet råkar vara slut när han är törstig. Att man gör saker och löser problem tillsammans, istället för att bara tyst stå och glo på godbiten som ligger onåbar eller den tomma vattenskålen, och tro att godiset kommer typ hoppa fram eller att vattenskålen blir full med vatten av sig självt. Just det! *menande* 
    Har aldrig varit med om en hund så envis och enfaldig som inte fattar att matte kan vara en tillgång. *suckar*

Jo, förresten! Det har jag: Wilbur!! Min notoriska rymmarhund, Wilbur Fulsvans, pitbullpudeln.
   Minns speciellt den där natten då vi fortfarande bodde i lägenheten på Storängsvägen, och jag vaknade av nåt märkligt metalliskt ljud. Jag får faktiskt tanken att det kan vara nån hund som krafsar på en tom vattenskål, så jag sömndrucken stapplar in i hallen och ser mycket riktigt att vattenskålen är tom där inne i köket samt att den har flyttat på sig. Men var är hunden?!

Jag hör nu det krafsade ljudet igen... och det kommer från badrummet! Eh? Jag kikar in och ser min Wilbur - i det tomma badkaret (!) - krafsande där vattnet ska rinna ut. Tyst står jag - förvånad - och iakttar min hund, han som avskyr att bada.
   När han upptäcker mig, så får jag en blick som säger: "Vadå?! Får jag inte vara här eller? Stick! Låt mig vara!!", och så fortsätter han med sitt krafsande vid avloppet.

Jag himlar lite med ögonen, och går sen - helt tyst - in till köket, häller i vatten i skålen och sätter ned den på golvet. Två sekunder senare så kommer Wilbur in i köket, dricker sig otörstig och går sen därifrån - utan att ge mig en endaste blick - vare sig före eller efter vattendepåbesöket. Sen går han och lägger sig för att sova för resten av natten, och lämnar sin matte ensam kvar i köket.

Nu tillbaka till skogspromenaderna och mina cunning plans...

Var var vi..? Jo!

2.  Vara konsekvent. Har jag sagt nåt så är det så. När kopplet "tar slut" (blir stramt, så kom tillbaka), åtminstone när jag säger kom, och så ska man ända fram till mig och om matte står still så ska man stå still tätt intill osv.

3. Att ofta ta dessa "ståstill-pauser"där han helst ska stå så pass nära att han rör vid mig, känner mig. Stå stilla tillsammans och lyssna på skogens ljud och lika ofta klappar jag lugnande; vi umgås; du och jag-känsla. Fortsätter inte promenaden förrän hans andetag är lugnare och det är alltid jag som tar det första klivet.

4. Träna visselinkallning. Jag, mitt dumhuvud och fåntratt, har ju lyckats att sabba hans fina respons på visselsignalen. *suck* Numera associerar han visselpipan med viltspår/doft samt rymmarfasoner. Vid visselsignal ska det bli urskoj med mig! Därför har jag tagit med mig lite olika leksaker/prylar. *fnyser hånfullt åt min naiva tro på detta*

5. Vara "kul kille" som man vill hänga med. Hitta på roliga saker som godisgömmor eller droppa godis vid eller bakom mina fötter, göra konster och trix mitt i skogen. Det här är "old news".

6. Vara noga konsekvent (igen) om jag tydligt visar/kallar in till min högra alternativt vänstra sida - så är det den rätta sidan som gäller. Tänker blindbytesträning för agilityn; han brukar alltför ofta smyga bakom ryggen på mig, vilket är mäkta irriterande.

7. Låta honom få undersöka och lukta utan stress fast inom rimliga gränser, förstås. Ingen stress i skogen. Vi (läs: jag) vill få tillbaka mina rofyllda skogspromenader, ju! Ibland så hänger jag på ut i bushen, off track, bara för det stora nöjets skull. Men ingen stress.

Om/när jag nån gång i framtiden skaffar en lillebror till killen så måste det här funka! Jag kan inte ha två jyckar som far iväg i full kareta. Det går inte!!

"Men hallå?!", tänker ni, "Varför alla dessa trängingspunkter? Varför krångla till det? Det är ju bara att säga till jycken att gå bakom dig, så gör han som du säger."

   Tja, det har hittills inte funkat, så... Och om det beror på mig eller hunden spelar ingen större roll; vi måste funka tillsammans. 

Nu kör vi!

Förra lördagen, den 13:e april...

Lyssnar på korpen...

Lyssnar ännu mer på korpen, men på avstånd.

Det här var precis i början av skogspromenaden.

Fortsatt korplyssning, men man ska stå tätt och lugnt intill mattes ben; vi lyssnar tillsammans. Om han försöker gå ifrån så rent fysiskt så lyfter jag tillbaka honom, och det är alltid jag som sen tar det första klivet framåt. Basta!!

När vi kom fram till "godissänkan" (tvärtemot godissten) så blev det lite godissök. Det är lite kul med "godissänka". Det tog ett tag innan jycken fattade konceptet: "Vadå? Ska jag inte upp på nåt, utan nedför!"

Zaf tycker nog att jag är urjobbig som envisas att man inte får dra iväg. Upptäckte att han stressmjällar. Undrar varför.

Ni ser stressmjället, va?

Söndag, den 14:e april

Letade fram den här nygamla leksakdyrgripen som vi knappt har använt alls. Jag testade den pälsförsedda dragkampsprylen först här hemma på tomten för att se vad han tyckte om den. Zafir tyckte den var urskoj, så jag pulade ned den i fickan och sen så spatserade vi iväg till skogen.

När vi kommit in i skogen så fick jag ett bra tillfälle att blåsa i visselpipan (helt neutralt, ingen störning). Zafir hade inte nåt speciellt i näsan eller så, utan bara så där bara.... men jag fick kämpa helt klart mer här i skogen för att få upp hans lekintresse, men till slut så.

När leken var som roligast så slutade vi, och efter en liten stund var det dags för av-knapp.

Efter att vi hade promenerat en liten stund till så tyckte jag vi kom på en bra plats testa visselpipan igen och den skojiga leksaken skulle flyga fram till Zafirs stora glädje...

Vad jag fick kämpa!!! Jag fick ta fram alla mina lekknep för att fånga Zafirs intresse att leka med lekprylen. Fast till slut så, men det satt långt inne.

I och med att han hade tröttnat på leksaken så gick jag över till att vara den där bestämmande istället för "roliga killen". Tja, och det gick ju så mycket bättre... *Hmpf!*

Ni ser stressmjället som har poppat upp.

Nu är skogspromenaden nästan slut. Då tyckte jag det var åter dags att sätta sig ned och ta det lite lugnt...

.. till Zafirs stora lycka - NOT.

Men envis matte bestämmer.

När vi i lördags kom fram till det här stället i skogen, när man nästan är tillbaka till bebyggelsen, så hände det grejer. Bilderna är dock tagna på söndagen, dagen efter.

Vi kom där uppefrån, och vi går där i lugn och ro... men så såg jag nåt i ögonvrån. Vad var det? Jo, en katt!! Sen en liten stund efter så såg jag barnet som desperat försökte få tag i sin katt. Katten däremot gjorde precis allt för att inte bli tagen.
   Vad kul det hade varit om jag hade haft en kattjagande hund... eller inte. Zafir var jätteduktig och stannade intill mig, men han var mäkta intresserad och nyfiken på kattskrället.

Till slut så får flickebarnet tag i katten och tar upp den i famnen och går sakta därifrån, och då fortsätter jag och Zafir att gå nedför bergsknallen, som lutar mer än vad det syns på bilden. Man måste se vart man sätter fötterna. Ja, om man är en stapplande människa, alltså, med en kattnyfiken hund i flexikopplet.
   Men vad ser jag...?

Zafir och jag kommer alltså uppefrån där vid den gröna pilen, och där nere vid den röda pilen hade en till unge gömt sig. Jag kände på mig att busungen låg där och fnittrade och var beredd på att hoppa upp för att skrämma mig och Zafir, men jag avslöjade honom direkt med min glada (!) hälsning, och han småfnissande gick lite besviken (?) därifrån.

Tja, det hade nog varit en syn det! En stapplande tant (i ungens ögon) med sin hund storskällande drar nerför bergsknallen och slår halvt ihjäl sig. Ja, då hade jag nog inte hälsat så glatt på ungen.

Mellan skogspromenaderna

Mellan skogspromenaderna...

... slöar och latar vi oss...

"Stör mig inte!!", kikar Zafir.

Faktum är att Zafir har blivit mycket mer en myshund som gärna vill ligga tätt intill sin matte där i soffan.


När jag läste här på Fb att brukshundklubben var uthyrd till en kennelträff, så tänkte jag att Zaf och jag bara måste passa på och åka dit och träna efteråt på kvällskvisten.

"Det kommer ju dofta överallt med extra spännande dofter, och hoppas det har varit löptikar där.", tänkte denna störda störningsträningsnarkoman. 😉😊

Jodå, man kan sitta fokuserad fast det doftar så intressant där vid starthindret.

Förstoring från bilden här ovanför. Zafir skuttade riktigt duktigt under träningspasset. Det finns hopp.

Same same but diffrent, och the story remains the same.😊 Zafir som väntar på att få det magiska ordet "Varsågod!" efter väl utfört arbete/agilitybaneskuttande.

Alltså, "Nu är det varsågod och nosa. 😊 Det kändes så välbekant på nåt vis, fick flashbacks från Pingu-träning, fast Pingus förväntansfulla och lyckliga ögon gnistrade mer. Hela han bara skälvde av förväntan och lycka. 😊💗 Men det kanske kommer även med Zaf. 💗
   

Zafir låter sin nos väl lukta.

Måndag, den 15:e april

Fick infallet att gå på en stig som vi inte brukar gå. Jag var väl införstådd med att det fanns risk att "Galna Upptäckar-Zafir" skulle dyka upp...

"Ja, men det är ju så svårt att hålla tillbaka sin nos och tassar när man är på ny mark.", kunde Zafir ha förklarat sitt uppförande... men det hade han inte tid med. Han drog.

"Men snälla matte, nu har vi väl stått kvar här länge nog. Nu går vi, va?", frågar Zafir, och matte sa ja.

Men sen så var han helt hemsk, och jag kände hur jag tappade humöret... så då vände jag på klacken - och Zafir hade inte mycket att göra än att bara hänga med, han satt ju fast i andra änden av kopplet - och vi gick sur alternativt besviken hem igen. Det blev med andra ord en väldigt kort skogstur.

Jo, om jag minns rätt så var det här den dagen som han var helt borta redan i början av skogspromenaden. Han och flexikopplet hade råkat trassla in sig runt tre tallstammar, och jag är envis att han måste lösa problemet helt på egen tass.
   Men han var så i gasen så han kunde inte fokusera på "gåruntfaståträtthåll"; han rusade bara hela tiden åt fel håll så han blev ännu mer intrasslad.
   Jag försökte ge honom lite ledtråd genom att placera mig åt rätt håll, men nä. Han började till slut att frustrationsskälla.
   Efter ett bra tag så gav jag honom ännu fler ledtrådar (genom att tyst placera mig åt rätt håll) - och slutligen så fick han till det. Duktig vovve..? Nja. Men så går det om man är i för hög stress och inte kan tänka och fundera ordentligt.

Tisdag, 16:e april

Dubbdäcken ska av, och sommartassarna på.

Stilla väntan på att klockan ska bli strax före 17.30 så vi kan ta bilen till bytadäckverkstan.

Efter däckskiftet så tog vi en skogstur igen, och även denna gång tog vi med oss den där speciella pälsdragkampgrejen som ju var ganska kul i söndags...

... och det var helt meningslöst!! "Vem bryr sig om den där pälsmanicken när det finns äkta vara ute i snåren... nånstans.", spanar Zafir och ratade alla mina försök att få upp intresset - och då menar jag ALLA knep som finns att få upp lekintresse på hund.

Den enda nytta jag hade med att bära omkring med pälsdragkampsprylen på skogspromenaden var när pipen, som låg lös i godisgömman i den, råkade ramla ut nånstans på stigen. Då passade Zafir och jag givetvis på att träna "eftersök" av borttappad pip, och vände tillbaka på stigen. Zafir fixade det med bravur!! När han fann den lilla pipen blev det värsta godisregnet och många viftande svansar. 😊

Pingu, Pingu, Pingu

Har ju använt Pingus specialmat som vardagsgodis till Zafir. Det var med råge över halva 14-kilos säcken kvar när Ping så plötsligt lämnade mig i början av november. Kändes lite vemodigt när jag tömde de sista bitarna från fodersäcken... Tänk att en liten matkula kan frambringa detta vemod.*suck* 💔💖💗 Zafir tackar dock så mycket för de läckra kulorna. 😊

Onsdag, den 17:e april

Inför onsdagens skogstur så tog jag som omväxling med mig en skramlande godisburk.

Som ni ser på bilderna så tyckte Zafir den var superrolig!! 😊😊

Månen kikade fram mellan talltopparna.

Av- och påknapp på Zafir-grabben. Ena stunden lek och stoj, andra stunden stilla och tyst iakttagande av fullmånen. Tja, det var nog mest jag som kollade in månen, Zafir spanade in mot snår och grangrenar.

Månen lös ännu mer här hemma. Vilket "kan" 😉 bero på att kvällsmörkret hade nu hunnit falla ännu mer över våra huvuden.

Torsdag, den 18:e april

Efter agilitykursen åker man ner till ICA, och när man ändå är där i närheten så ner till jobbet och fixa så man har det gjort.

När allt är klart och man ska åka hem så ser man att Zafir har lagt sig på samma ställe som Pingu alltid brukade ligga och när man går nedför trappan så tänker man att Zaf börjar bli mer och mer lik Pingu.


 Jag tar lite kvickt ett foto.. och så tappar man nyckeln i trappan... och den faller ned mellan trappstegen och ned bland all bråte och dammråttorna under trappan.... *suck*

  Efter cirka 20 minuters letande och spanande och lysande med ficklampa och lyftande av gammal tung bråte och slarvigt bortblåsande av dammråttor så hittar man till slut nyckeln så man kan åka hem. 😊😊

Pingu, bild tagen 27:e maj 2016.

Älskade vän, vad jag saknar dig, Pingu. 💙

Långfredag, den 19:e april

Ledig i hela fyra dagar! Värsta semestern, ju!! 😊😎😊

Zafir och jag strosar runt litegrann för oss själva på tomten. Han med sin älskade piporm och jag bara traskar runt stigarna på min stora skogstomt. När jag var på väg att passera grangrenarna så upptäcker jag att Zafir har tappat bort sin matte. Hehe! Detta bara måste man ju utnyttja, elak matte som jag är. Mohahaha!

Nånstans där bakom rhododenron och buskar så sitter en väldigt orolig och olycklig jycke. "Var har min matte tagit vägen?", gnydde han till och med.

Envisa matten stod kvar bakom granen läääänge, och då menar jag läääänge. Till slut så gick jag sakta fram. Ett litet steg i taget, och så...

"Men hallå?! Vem är du?", visar Zafir lite trevande...

"Matte! Matte! Det är ju du!! Vad jag har saknat dig.", rusade Zafir fram.

Sen blev det vild pipormsrusning!!

En euforisk lycklig jycke med sin piporm för att hans matte är återfunnen!! 😊😊

Ordningen är återställd; matte bredvid med mobilkameran i högsta hugg och hunden poserar stolt framrusande med sin piporm i munnen.

Skogsturen på långfredagen

Vi gör ett nytt försök att gå den där stigen som vi inte brukar gå på. Alltså där han blev helt koko och jag blev sur.

Den här gången gick det mycket bättre.

Öh? Vad är det där? En larvig larv som larvar sig på granakvisten?

Äh! Det var ju bara en sån där typ sälgbebis, eller rättare sagt, en sån där sälgtonåring, kanske?

Vad glor Zafir på, månntro?

Jo, Elaka Matte har slängt ut en näve godis på (!) honom och samtidigt lite så där lagom lugnt sagt "Nej!" åt honom.

Nu har hon sagt "Sitt! Bra!"

Gissa vad matten har sagt nu!

Ja, ni gissade rätt. Matten hade sagt "Varsågod!" 😊

 Här sitter vi på en ordinarie "paus-sten" mitt i skogen.


Eller rättare sagt, jag sitter på stenen, Zafir föredrog att lägga sig på marken där det var lite svalare.
  Och det fick han givetvis.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Påskafton, den 20:e april

På vår strosrunda hemma på tomten så lyckas jag åter igen att "rymma". Hehe!

Ser ni Zafir? (kolla pilen) Han tror att jag har på nåt mystiskt sätt lyckas gått in igen...

"... eller har hon gått bort mot grinden..?", funderar Zafir och ser sig omkring.

"Jo, hon måste ha gått in. Jag skäller uppfordrande lite grann...", resonerar Zaf.

"Eh? Vad var det som lät?", spanar Zafir bortåt. (jag har knackat lite mot bodväggen)

Fast Zafir är envis. Matte måste ha gått in...

Efter att ha krafsat lite på dörren och gläfst lite så börjar han verkligen att undra och ser sig omkring från altanen: "Var sjutton är matte!!"

Efter att ha blåst ett par visselsignaler så hittade han mig....

Fast när han kom fram till mig... så struntade han i matte. Han var mest intresserad att nosa där jag hade stått, och sen så kutade han åstad...

Där stack svansen iväg...

... och resten av jycken med. Vart ska han ta vägen?!!

Jo, han måste ju springa och hämta sin älskade piporm för att fira mattes återkomst, ju!!

Vild lek uppstod!

Min bästa piporm!

Pipormen har dock hållit bra med tanke på att den har faktiskt råkat övervintrat utomhus under snö och is.

"Ta en bild på mig och min bästa vän pipormen!", bad Zafir, och då gjorde jag det.

Ser ni därborta på bergsknallen? En vanlig syn på denna tomt. (Ja, jag vägrar ställa in snöskyfflarna förrän det är säkert att det inte kommer falla mer snö över mitt huvud.)

Söt-Zafiren. 💗

Skogspromenad lite senare på dagen

För omväxling så tog jag med mig "lillpipormen" som vi enbart använder på agilityträning/-tävling. Tja, ni ser på bilden hur uppskattad den var i skogen. Inte alls. "Vem bryr sig?", visade Zafir hur jag än gjorde.

Så då blev jag förvandlad till bestämmanderollen istället; "Nu gör du som jag säger, annars!!" och Zafir svarade: "Okej, då."

Fast kika runtom kan man inte låta bli.

Inte lika mycket stressmjäll längre.

Zaf borde veta vid det här laget att vi alltid stannar till vid det här stället. Just här så är det minnen av Keaton och Spirou. Den ena vadade/badade alltid i "vattendiket" och den andra fick ofta tokspring i tassarna där intill.

Nu har vi kommit fram till "godissänkan"...

.. och Zafir visade helt på egen tass att här nere ska man leta godis. Duktig vovve!

Och titta här!! Zafir spårar plötsligt iväg en liten bit från stigen, där han börjar gräva... och hittar en småmöglig tennisboll!! Vilken lycka!! Han fick bra betalt för den mögelbollen (som fick ligga kvar).

Nu är vi hemma vid grinden. Matte har gått in medan Zaf är "Stannakvar:ad". Ni ser väl hur mycket han vill springa in och greppa sin älskade piporm?

Fast Elaka Matte bara måste testa inkallning med störning. Ja, ni ser hur det gick!

"Hej, matte. Jag sitter nu här hos dig...", fjäskar Zafir...

... samtidigt som han ger en liten hint mot pipormshållet, och jag säger "Bra! Va´ duktig du är!".

"Varsågod!"

Bästa söt-Zaf! 💗

Senare på kvällen, agilityträning för oss själva

Så här skrev jag sen på Fejjan när jag kom hem:

"Vad i all världen har det tagit åt Zafiren?! 😊😊
Tränade lite agility på kvällskvisten och han bara flöööööög över hindren som en hind. Lite nos också, men mest glada hinderskutt o slalomet i värsta farten 😁
Det kanske berodde på de nyrenoverade hopphindren, eller vad tror ni, ni som var duktiga och fixade o donade igår?😊"

 Påskdagen, den 21:a april

Rallyträning med Lykke (som ska debutera nästa helg) och traineen Betty samt förstås Zafir som i vår ska debutera i fortsättningsklassen.

Banvandringsdags.

Ser ni vem som gömmer sig bakom lydnadshoppet?

Jo, det är förstås Zafir som lite i lönndom spanar in söta Lykke.

När det gällde söta Betty (som doftade löptiksgott hemifrån) så var Zafir inte lika diskret. *flirta, flirta* = Bra träning.

 Zafir var duktig till slut. Även när han var lös och ledig också.

Efter rallyträningen så bara rooopade agilityhindren förföriskt: "Kom hiiit! Kom hiiit!", så då gjorde vi det, som synes. Det gick inte riktigt lika bra som dagen innan, men det gick bättre efter lite kämpande, så det fick duga.

Senare på kvällen. Zafir är duktig på att sova sött också. 💗

 

Annandag påsk, den 22:a april

Men Zafir, hur många bilder ska jag ta där du poserar bredvid din piporm? "Många!", svarade Zafir bestämt.

Dagens skogspromenad blev åter igen på den där stigen som vi inte brukar gå på. Den här gången gick det riktigt bra, men visst får man tjata och vara bestämd - och belöna lite då och då.

Det syns inte riktigt på bilderna men skogen är på vissa ställen allt bra risig där - och jag trivs.

 Ofta när jag kommer till sådan där "risskog" så poppar upp i mitt huvud en dikt som man fick läsa på svenskalektionerna i högstadiet (tror jag). Det är den enda dikten som jag (nästan) kan...

Min ångest är en risig skog, där blodiga fåglar skrika.
Stoltare ödesmark finner du nog, men det kvittar mig det lika.

Jag sitter där under torra träd och lyssnar till fågelskriken
Snart ligger jag död under tomma träd och ruttnar bland fågelliken.

Uppåt värre, liksom! 😊 (Men jag gillar den)
   Om jag minns rätt så är det Pär (Per?) Lager...ström, -blad, -gren nåtsåntdär som har skrivit den. Ja, jag var mycket uppmärksam på svenskalektionerna i högstadiet. 😉 Kan förresten ha varit i mellanstadiet.
   Jag minns faktiskt också fragment från en annan dikt: "... jag längtar stenarna, jag längtar...." sen tar tar minnet slut.

Nu har vi kommit fram till stora "paus-stenen". Undrar vilken dikt Zafir funderar på?

Agilityträning borta på Waxholms BK

Nyttigt att banträna på "halvbortaplan", speciellt i och med att tävlingssäsongen börjar nästa helg.

Bilden är tagen innan vi började träna, när jag fortfarande var glad. *menande* Ändå intalade jag mig själv på ditvägen att jag skulle inte bli besviken om "Trög-Zafir" skulle komma tillbaka... Pyttsan!

 "Jag ska sluta med agility..!", muttrade jag dystert, men tvingade mig ändå innan vi (läs: jag) molokna (Zaf var dock glad) begav oss hemåt att träna några enstaka hinder till, och det gick väl någorlunda bra. För att vara Zafir, alltså.

Fråga: Vad gör ni andra för att inte deppa ihop när man hela tiden kastas tillbaka till ruta ett, typ?

Fast kanske det bara är att man glömmer bort hur dålig han var förut; man har omedvetet (?) höjt "kraven"?

Fast (igen) skogspromenaderna går ju något bättre, och rallyn med. Får inte glömma att fortsätta träna freestyle. Det är ju faktiskt en tävling i närheten, måste ju passa på i och med det är så få freestyletävlingar inom min "åkapåtävlingradie".

Men det är ju agility som är roooligaaast! Tänk att få känna den där agilitykänslan! Jag vill!! 😔

Natten till idag, tisdag, så drömde jag för första gången om Pingu. Det var så trevligt att åter få träffa honom.