Pingu var - faktiskt - så tyst och duktig så jag glömde helt bort att han var med. Det var nästan så jag glömde kvar honom där på brukshundklubben. Tänk om jag hade åkt hem utan honom!!
Zero och Izza. Foto: Katarina Nyman.
På tisdagskvällen var det åter dags för hundungdomens fortsättningskurs i agility - och jag tog åter med mig Pingu, buren och en markkrok. Fast denna gång var jag mer tveksam över det hela; jag visste nämligen att det skulle vara med minst två löptikar - och så Zero, förstås. Pingu gillar Zero (jag menar, vem gör inte det?). Jag vet inte om det är ömsesidigt, dock (jag menar, vilken hund gillar Pingu?).
Jag tog dock mitt förnuft tillfånga, och passade på att ha med Pingu. Han var inte alls så särskilt duktig; han voffade och skällde samt förde oväsen. Det är inte så lämpligt att instruktörens jycke sitter och skäller, liksom. Pingu blev nu istället instängd i buren - och då tystnade han. Han låg bara lugnt och kollade in alla andra. Duktig vovve!
Pingu, som liten valpspoling iakttar agilitykurs.
På onsdagen var det dags för den öppna agilityträningskvällen. Det var liksom då tid för "genrepet" inför lördagens officiella tävlingsdebut.
Vi var bara fem stycken som dök upp - och alla hade hanhundar. Piece of cake! Det var riktigt trevligt att - för en gång skull - få visa upp att Pingu faktiskt kan! Han kan vara koncentrerad på agilityn och vara följsam och göra som matte vill i denna hoppklassbana modell klass 1. Det får liksom inte bli för avancerad handling, för Pingu är rookie och jag är såååå ringrostig. Men snart så!
Visst strulade han i slalomet, och visst så försökte han tjuvstarta ett par gånger - men sen så gick det så bra så. Envis matte, duktig hund!
Visserligen så var det nu lite fuskigt lätt när det inte fanns några söta - oemotståndliga - tikar i närheten, men ändå.
Innan vi gick hemåt, så testade vi gungan igen, och nu tvekade han knappt nåt alls samt jag behövde knappt dämpa nedslaget. Jag dämpade faktiskt mest för säkerhets skull. Min plan är att även göra så (och frivilligt diska oss) på tävlingen. Jag blir glad om han går upp på balanshindren överhuvudtaget, eftersom de nu kommer vara för honom okända balanshinder, på okänd mark. Jyckar är ju mycket situationsbundna, och de generaliserar inte riktigt på samma sätt som vi tvåbenta gör.
Jag tycker ändå att Pingu har blivit såååååå duktig med gungan. Tänk att han inte allt för länge sedan var så skraj för den; han vågade knappt vara i närheten om man rörde på den, han skyggade rejält för den, och hoppade undan - och nu så vågar han forcera den med alla tassarna - och han gör det glatt. I onsdags så bjöd han till och med själv att gå upp på den. :)
Haha! Den här bilden har ni nu sett till leda, va? ;)
Jo, de senaste dagarna har jag åter börjat sakna Gromit så in i norden. Jag "ser" honom virvla runt mig, min virvelvind från Furuvik.
I morse på väg till jobbet, så spelades Carole Kings "You´ve Got A Friend" i bilstereon, och mina tankar går direkt till fina Grompan. Vant ser jag i backspegeln mot bagageutrymmets högra sida, och först inför min inre syn ser jag hur Gromit vilar huvudet vid bilfönstret, som han alltid gjorde, men hundradels sekunden efter så är verklighetens bild inför min blick; Pingu vilar huvudet - precis som Grompan gjorde - och jag ler ett varmt, varmt leende åt min fina hund medan jag lyssnar till låten. Tårarna börjar rulla nedför kinderna. Jag vet inte varför. Jag trodde det här liksom skulle sluta efter två år.
Mina tankar gick (går) också till ytterligare en klubbkamrat vars ena hund nu fått somna in för gott, vid enbart nio års ålder. Lilla, fina....
Kanske mitt melankoliska vemod har väckts på grund av att nu, om bara två dagar, så är det över; efter två och ett halvt års väntan/strävan/mot- och medgångar så står man snart åter vid starten framför det första agilityhindret. Då tillsammans med Gromit. Nu tillsammans med Pingu. Man är äntligen tillbaka.
Gammal bild på en tävlingslastad pirra. Man kan skymta Gromit i bilen.
Nu är det nya tider, så pirrans packning ser inte riktigt likadan ut; det är andra hundburar, annan stol och det kommer nog bli en helt annan väska. Nya tider kräver nya prylar. :)
Pingu och jag har nu anmält oss till sex agilitytävlingar: Nacka, Haninge, Västerås, Uppsala, Ågesta (Sthlm S:a) och Väsby, och fler kommer det bli efter löning. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar