Det Pingu egentligen skulle pyssla med var agility. Han och jag var i onsdags för första gången med på den öppna agilityträningen. Det var meningen att Pingu skulle vara på agilityplanen och forcera en massa hinder - inte på IPO-planen. *suck* När ska man få sluta skämmas för den där jycken...?
Får väl erkänna att jag var ganska besviken över slyngeln. Fast... å andra sidan... det här var ju första gången på länge som han har sett så många jyckar på samma gång; han blev nog överväldigad.
Han blev speciellt kär i lilla söta Tosca - eller så trodde han att hon var en extra rolig pipleksak som han gärna skulle vilja få fatt i. Fast jag misstänker mer att han var kär, för när Tosca sen var på väg hemåt, så skreeeeek (pep) Pingu förtvivlat med gråten i halsen.
Lilla söta Tosca.
Man kan nog säga att jag ser inte lika mycket fram emot hans tävlingsdebut nästa helg som jag gjorde i söndags (se blogginlägg). Självförtroendet är nu åter i botten.
Okej, vad blev fel, och varför samt vad blev rätt?
1. Nosande vid startpunkten (före första hindret). Pingu var inte så särskilt koncentrerad på agility; han kollade in typ allt annat förutom mig...
2. Tjuvstartar. Flera gånger! Duh? Pingu som har hittills suttit som fastklistrad till jag säger "Kör!". Jag hejdade hans tjuvstarter, och såg envist till att han skulle minsann sitta på den punkten jag hade valt. Sedan när jag lämnade honom, så "försökte jag lura honom" genom att vifta med armar - och ben (?) - och då satt han minsann still som en fura. Han fick givetvis godisbelöning när hans söta rumpa satt kvar där den skulle.
3. Han far omkring som en virvelvind a la hur som helst på banan, men tar ändå flera hinder i (ungefär) samma ordning som jag vill. Jag ändrade hinderordningen på några hinder eftersom banan egentligen var för svår för oss båda. Fast en del nymodighetiga agilityhandlingsmoves provade vi djärvt på - fast vi egentligen inte kan dom. En del gick bra, en del gick inte alls, som ju är mer förståeligt än att det skulle fungera.*
4. Vid det första loppet, så smet han iväg från mig för att "publikmingla", men den tålmodiga publiken hjälpte till med att schasa iväg honom; han ska då inte få nåt roligt "publikmingel", inte!
Vid det andra loppet blev det inte lika många "publikmingel"-avbrott - förutom direkt efter målgång då. GRRRRRRRRRR! Detta är sååååå enerverande! Att man inte kan få ha en liten gemensam belöningsstund tillsammans med byrackan!!
Jag bankar huvudet i väggen i ren desperation över slyngeln.
Inför det fjärde loppet (vi körde nu en längre hinderkombination) så bytte jag ut kampleksaken, som förut har varit världens mest roligaste pryl, vilket jag i och för sig inte alls förstod varför den (en tråkig, simpel trossknut) skulle vara så in i vassen rolig. Den blev nu utbytt till en halvstor, simpel tygboll, som det precis gick att kampa med utan att jag tappade taget om bollen. Denna boll var nu VÄRLDENS ROLIGASTE PRYL enligt Pingu, med följden att han vänder sig om efter målgång - ratar sitt "publikmingel" - och kommer till mig (läs: bollen) för att ha kul tillsammans med mig (läs: bollen). Yes!! Vilken seger! (för bollen, alltså)
5. När vi körde de två längre hinderkombinationerna, så fick två hundar köra samtidigt (i varsin kombination förstås, dumskalle), men när Pingu skulle köra så var han ensam ute på planen. Vilket ju nog var det enda sättet för att få det att fungera. Ändå så råkar vi missa och klanta oss, så att Pingu och söta lilla Skye blir lösa ihop. Om man säger så här: Skye (ung sheltie) uppskattade inte Pingus burdusa spaniel-lekinviter. Ingen av dom ville heller lyda respektive mattes stränga uppmaningar att sluta att härja runt.
Jag får dock ganska snart snilleblixten (?) att slänga en korvbit mitt i huvudet på Pingu. "Öh? Mat!!", avbröt då Pingu för en sekund att trakassera stackars Skye, och under den sekunden så hann mattarna få fatt i varsin telning.
Varför gick denna träning så mycket sämre än den i söndags?
Kanske för att...
1. I onsdags så kom vi i princip direkt från "legat-still-och-haft-tråkigt-på-jobbet-hela-långa-dagen"-syssla, till skillnad mot i söndags då vi före agilityn körde "en-hund-i-taget-apportera-dummy"-träning, och fått leka runt på tomten samt direkt innan agilityn gått en kort skogspromenad.
2. Det var första gången på länge som Pingu sett så många hundar på en och samma gång - och alla (enligt Pingu) såg såååå roliga ut att få leka med; det fanns stora och små, lurviga och korthåriga, medgörliga och ilsket motsträviga. Med andra ord: alla lika intressanta och roliga. Enligt Pingu, alltså.
Stort tack till alla klubbkamrater för ert tålamod med min "rymma- och smita"-Pingu-slyngel!
En viss liten slyngel har smitit iväg och gömt sig i gräset.
En liten tankeställare....
Om Pingu uppför sig så här mot lilla Tosca när hon inte löper, hur ska då inte han uppföra sig när hon faktiskt löper - eller vilken tik som helst som löper?
Som sagt, nästa helg då är det två och ett halvt år sedan man stod ute på en riktig officiell tävling... med andra ord har jag inte tävlat (officiell tävling) sen man fick köra med löptikar... Ja, minns ni det, ni som har tävlat oavbrutet sen den senaste regelrevideringen, att förr så fick man inte tävla med löptikar? Jag antar att ni inte tycker det är så märkvärdigt utan mest självklart. För det funkar väl? Att samsas i startfållan och så..? Väl?
Hur gör man? Eh? Håller sig i ett hörn... nånstans? Hm? På Nacka BK finns det inga undanskymda hörn vid agilitybanan; den är väl typ omringad av en häck? Det kommer bli trångt vid start- samt målfålla, med andra ord.. Det kommer säkert gå jätte-bra!! *känner viss tvivel, samt ångrar tävlingsdebuten lite*
Agilitytävling pågår på Österåkers BK.
Min plan är nu att försöka exponera Pingu för massor med andra hundar (vara med på olika hundrelaterade aktiviteter) och att träna på grannklubbarna. Något sent påtänkt, bara. Och vad gjorde jag igår, då? Efter jobbet? Hade ju bestämt att jag skulle ju åka direkt till DTBK eller WBK, men.... "Nä, jag är för trött... det är en dag imorgon också... Ska bara..." Att jag aldrig lär mig. *suck*
Fast idag så fick Pingu var med en liten stund på slutet av Hundungdomarnas Påskäggsjakt, och efter det blev det lite agilityträning - på den nu öde brukshundklubben. Ja, ja... som vanligt, alltså.
Hur det gick? Jo, Pingu muckade gräl med en söt liten sheltiehane, vars "brorsa" är med på min agilitykurs. Då var man där igen; instruktörens byracka ställer till med bråk... *suck*
Pingu var duktig (!) när han fick leta efter påskäggen, han hittade dom så gott som direkt. Ja, en väl fungerande näsa har han i alla fall.
Sen efter en låååååång uppvärmning inför agilityträningen, så var han rätt så duktig; tänkte bara (!) smita iväg ett par gånger, bland annat till skydds-folket som höll på och träna borta vid den stora parkeringen, där flat-gänget (flat, engelskt uttal) var förra gången. Pingu tvärnitade på mitt vrål: "Du skulle bara våga!!!!!!!!" Skillnaden från förra gången var att jag nu ju var mer beredd, och därmed hade mer timing samt pondus i mitt vrål.
Jag blev dock något förvånad över att han inte försökte smita in i "ön" (en liten skogsdunge typ som avgränsar appellplanerna) där vi nyss hade haft påskäggsjakten.
Apropå ingenting...
Pingus gungträning går alltmer framåt. :)
Apropå absolut ingenting...
Efteråt gick jag en promenadsrunda med alla fyra hundarna samtidigt (med Wilbur i flexikoppel som har en väl fungerande låsanordning. Det ni!). Ja, det där som jag hade lovat mig själv att aldrig mer försöka mig på... tja... Det gick faktiskt riktigt hyfsat, ju! Jag slog bara ihjäl hundarna lite lätt ett par gånger. ;)
Gammal bild från september förra året; alla fyra jyckarna på koppelpromenad.
Jo! Apropå det!
Jag får aldrig hundmöten! Eller rättare sagt, typ aldrig. Det var nära idag, dock. När jag upptäckte det stundande mötet, en fin, ståtlig irländsk setter (som skulle kunna trigga igång mina), så stannade jag upp för att fixa med alla koppel (och låste flexikopplet. Just det, ja!). När jag sen är precis klar och beredd för det efterlängtade hundmötet - så viker den okända dum-matten av, smiter in i (den tomma) fårhagen genom en öppen grind. *suck* Jag vill också få träna hundmöten!! Hörru ni! Kom tillbaka!!!
Jag förstår inte! Varför flyr alla fältet när jag kommer med mina hundar?!!!
*läser igenom vad jag nyss har skrivit*
Men! Nu blev det ju så där långt igen. Jag hade ju bestämt att det skulle bli ett kort blogginlägg, ju! Näe! Jag lär mig aldrig!
*Apropå "akta rygg" och att djärvt prova på...
För typ tusen år sedan blev jag på nåt sätt övertalad att vara med i jobbets "fotbollslag" (ja, i citationstecken för jag vet inte om man verkligen kunde kalla oss för det med tanke på vår... eh? .. skicklighet *harkl*) för att vara med i Mix-Korpen. Jag hade aldrig någonsin sparkat på nån fotboll tidigare i hela mitt liv, så typ 20 minuter innan premiärmatchens nedsläpp ;) gick jag ut på tomten, iklädd mina nyinköpta fotbollsskor och en alldeles nyinförskaffad fotboll för att testa....
Cirka 20 minuter innan den andra matchens inkast ;) , så fick jag en snabblektion av min ena brorsa hur man gör när man tar emot en passning, hur man får kontroll över bollen och hur man sen skjuter iväg den igen. Han tyckte jag behövde det. *harkl*
// Hon som gör hellre än bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar