And det verdict blev...
"Kroppsligt är han helt slut... men han själv är inte det."
"Nä, inte tänker jag kasta in handduken än inte!! Hit mé godis att jag ändå samarbetade med er, dum-människor!", visade gammelgubben som nöjt smaskade i sig. Sedan gick han och la sig medan tant veterinären och jag smidde planer.
Så gammelgubben ska nu få sitt metacam (smärtstillande) på kvällen istället för på morgonen, för att underlätta sömn - för både hund och matte - och vi ska åter ta upp fortekor-pillren (för hjärtat) som ju tog slut i somras (och jag var dålig matte och inte fixade nytt recept).
Nu har han fått metacamen i två kvällar, och jag ska tala om att det är så skönt att få en sammanhängande sömn, så skönt. Jag antar att Wilbur instämmer. Han har förut varit orolig och bytt sovplats lite väl ofta under natten.
De finns säkert de som tycker att det här är fel, men i ren respekt till honom så får han fortsätta - för han själv vill.
Jag menar, om jycken fortfarande skuttar upp på godisstenar samt när daghusse säger på skogspromenaden: "Hörru, ska vi inte vända nu. Jag har ont i knät efter jag ramlade igår?" och jycken bestämt visar: "Nä, du!! Vi ska gå som vi brukar. Så det så!!", så har han helt klart viljan kvar.
PS. Anledningen till mina mycket dystra tankar förra veckan var för att då så hade Wilbur-stackarns stora problem att resa sig upp under speciellt just nätterna. Det satt i i tre nätter, så mina tankar gick typ: "En gång ingen gång, men två gånger (och fler) en vana..." eller i detta fall så var väl "vanan" mer det slutligiltiga ödet... typ. Fast sen på söndagen så var han som vanligt igen, en skruttig gubbe men uppe på benen hela dagen lång. DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar