I bilen hemåt igen så bara längtade jag till att få komma ifrån allt folk, få komma ut till den rofulla skogen - i dagsljus! God bless dagsljus!! Det var ju en vecka sen sist. På vardagarna blir det ju bara tråkiga koppelpromenader i mörker. Tja... jyckarnas blinkhalsband de lyser i och för sig. Men jag hatar detta vinter/höstmörker. Varför kan det inte vara ljust, sommar/vårljust året om?
Och på koppelpromenaden igår - i mörker (måste poängteras, surt) - så mötte vi typ minst 20 bilar där vi gick nere i Österskär bland annat längs med strandpromenaden - i mörker (just det! *sur*). Jag vill ha lugn och ro!! Efter en veckas jobb i butiken. Hatar folk!! :) (Hm? Rätt man på rätt plats..?)
Tillbaka till i morse...
Redan när jag svänger av från 276:an in till mig, så anar jag oråd. Allt jag ville var att få gå en skogspromenad i lugn och ro - i dagsljus. Är det verkligen så himla mycket begärt, va? Nä då!! Typ 3000 skvadriljoner orienterare invaderar min skog!
*suck* Wilbur, Linus och jag går ändå bort mot skogen, men "skogsingången" var typ barrikerad av en levande orienterarmur. De tjoades och tjimmades och peppades och... och... hade sig. Vi vände ganska direkt och började ta en koppelpromenad längs vägen istället. *suck* Fast Wilbur ville inte. Han tvärnitade när vi kom till vägkrönet. När han till slut ändå - motvilligt - kom fram till mig, så fick han en godbit, sedan vände vi. Jag var redan på ett uruselt humör, vilket inte är någon bra kombination med hund som inte vill gå. "Nä, jag vill gå i skogen!", visade Wilbur, envisa pudel. Fast sen när vi åter gick vid "skogsingången" så bar det av hem istället - för Wilbur skulle bara stå still och "hypnotisera" typ "eyea" alla träd. Vad pysslar han med egentligen?!!! Inbillar han sig att han är en vallhund och alla höga träd är får? *suckar surt*
Hem och hundbyte - plus vredesutbrott, om jag ska vara helt ärlig. Detta var dock mellan hundbytena.
Spirou, Pingu och jag traskar ändå bort mot skogen... och vad ser vi nu?!!!
"Vad är det?!!!!!", spanar de båda.
Den annars så fridfulla skogen hade omvandlats till värsta MH:et, ju!! "Huuuuva!", morrvoffade Pingu med raggen uppe.
"Eh? Det var ju bara vanliga människokläder, ju.", konstaterade sen Pingu.
Några orienterarkartor var också placerade på marken där intill. Pingu traskade över dom, så nu har dom några Pingutassavtryck på sig. Men så går det om 30 000 skvadriljoner orienterare invaderar min skog! Ja, de var i alla fall inte kvar där vid "skogsingången", bara dessa "människopälsrester".
"Hm?", tvekar jag något, "Vågar vi oss på att gå i skogen ändå? Med lösa hundar, alltså? Hm? Finns det 300 000 skvadriljoner orienterare så finns även risk för orienterarbajs, vilket är 400 000 svissiljoner äckligare än vanligt viltbajs.", resonerar jag för mig själv - och släpper lös bägge hundarna.
Efter att vi har gått nån minut så rusar Pingu plötsligt in under ett "trädbuskage". Jag tjoar till och fin-Pingu tvärvänder tillbaka. Godisutdelning. Just då hade jag helt glömt bort min "orienterarbajsfarhåga", så jag glömmer bort Pingu för en sekund, och jycken far tillbaka in i genom "trädbuskaget" - och försvinner bort i fjärran. Jag tvärsur!! Men jag är tyst - och hoppas att jycken strax ska komma tillbaka. Vilket han också gör - vilt smaskande om de nu bruna läpparna. Bläääääh!! Dum matte som glömde bort sig!! :(
Jag vägrade att närma mig Pingu på ett bra tag. Ville inte få mina farhågor bekräftade. Så jag vet egentligen inte vad det var som var så hiskeligt smaskigt enligt Pingu.
Vi fortsätter promenaden med Pingu under ständigt hököga. Han uppför sig helt okej för att vara en slyngelhund. Fast jag måste påminna honom om skogsreglerna om och om igen. Fast vi varvar tillsägelserna med desto skojigare roligheter som godisstenar där det är uppvisning av diverse trix såsom snurra, cirkel (snurra åt andra hållet), ligg och till exempel backa (beroende på godisstensstorleken) samt att ibland så får en jycke vänta nere på stigen medan den andra jobbar uppe på stenen.
Jag hörde misstänkta, mystiska ljud borta i skogshorisonten och passar då på att använda godissten som alternativ till att nyfiket fara iväg bort och undersöka vad det är. Självklart så hörde ju även jyckarna ljudet - som man här kan se - speciellt på Pingu som hela tiden spanade bortåt.
Det visade sig lite senare att det var en äldre man som spatserade omkring i bushen och inte en orienterare som jag först trodde. Tja... han hade i alla fall inte orienterarkläder på sig utan en vanlig jacka. I och för sig såg jag inte mycket av honom; han försvann bara bort i intet, typ.
Märkligt nog med tanke på de 45 000 skvillijoner orienterare som var vid "skogsingången" så stötte vi inte på någon av dom (såg däremot tusen skoavtryck i leran), så det blev ändå en rofull och lugn skogspromenad - i dagsljus. :)
Här roar vi oss med lite godissök uppe på bergsknallen.
Några av godbitarna var gömda uppe i trädet.
Nu är vi nästan tillbaka igen.
"Pingu! Vänta! Vi måste vänta på Spirou!", uppmanade jag och Pingu väntar tålmodigt...
... på storebrorsan som hade kommit lite på efterkälken (läs: hade valt att stannat upp och nyfiken nosat i ljungen). "Vänta på mig!!!", hej och hopp över trädstammen visar den tolvårige Spirre-Spirou.
När vi sen kom tillbaka till "skogsingången" så var alla buskar fria från orienterarkläder samt -kartor, så undrar var alla 505 000 skvissalijoner orienterare hade varit egentligen? Jag såg inte heller till några sådana där orienterarprylar. Hm? Var det det som den där äldre mannen pysslade med; att ta bort alla orienterargrejer?
Ett par eftersläntrande tjejer kom dock precis tillbaka till sin parkerade bil intill vägen. Med andra ord hade de varit i skogen precis lika länge som hundarna och jag. Skogen är ju ganska stor. Man hade tydligen tur att gå åt rätt håll - och det gäller både orienterare och hundarna och jag. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar