Döden, döden, döden. Ett kåseri... om döden

"Bloggarlusten är för tillfället lite tappad. Men jag har flera uppslag på gång med bland annat dessa eventuella rubriker; "Döden, döden, döden", "Lagen om alltings jävelskap", "Hänsyn?", "Slagsmål!! - eller?", "Apportören Pingu.. Eh? Är det säkert att han är en springer?!" samt förstås den efterlängtade "På allmän begäran: En rundtur på jobbet".

Den som är lite uppmärksam har redan nu förstått vilken av berättelserna som detta inlägg kommer att handla om."

Ett kåseri om döden... Ja, det låter det, ja! :)

Jag har nu insett att det som avgör hur gammal en hund blir är framför allt hur ägaren uppfattar saker och ting. Egentligen har hundens ålder vid dödsögonblicket inte så himla mycket med själva hunden att göra. Faktiskt.
     
    Om vi tar en gammal skruttjycke som skruttigt vinglar fram på skogsstigen.. Vad är det man egentligen ser? Är det en gammal skrutthund som mödosamt och förtvivlat kämpar för att ta sig fram? Eller är det en gammal skrutthund som med kämparglöd visar att den minsann fortfarande vill och kan, trots att den är både döv och blind samt att benen inte alltid gör precis som jycken själv vill?

    Ja, hur är det man säger? "Skönheten sitter i betraktarens öga", typ. Tokigt att man inte kan fråga skrutthunden själv vad den tycker! Är det jobbigt nu? Eller är det överkomligt? Allt kämpande? Är det kämpigt överhuvudtaget?

    Och för vem är det egentligen jobbigt? För hunden... eller för ägaren? Obehaget att tvingas se sin älskade skruttjycke kämpa envist, envist på. Var går gränsen till ett meningsfullt och värdigt liv? Hunden kanske tycker det är helt okej att kämpa, men matte/husse... tycker det är för hemskt och obehagligt att se.. och då ringer man det där sista telefonsamtalet... Ja, jycken kommer ju inte fatta nåt; den somnar ju bara in... liksom.

En skrutthund har inte längre samma personlighet som förr. Dennes "rätta" personlighet är liksom väck. Fast... som nån i min närhet påtalade (jag vet vem det var, men det har inget med saken att göra) att en hunds personlighet förändras ju hela tiden under dess liv. Och det har han ju rätt i. (Aha! Det var en han. Hm? Undrar vem det var..?)
    Jag menar man tar ju inte livet av en typ fem-sexårig jycke för att den inte längre gillar att leka med kottar som den gjorde som en liten valpspoling, ju..... Eh? Fast... om jag tänker efter så finns det säkert en å annan som gör det... Ja, inte för att skruttjycken inte längre leker med kottar, utan för att jycken inte längre håller måttet - i dess ägares/förares ögon - för framtida tävlingar och sånt. Det finns folk som gör så. Det gör inte jag. Jag tycker att alla har sin rätt att få bli gammal och skröplig - även en hund. Det finns alltid nån lättare lekvariant man kan roa både sig själv och sin pensionärshund med.

Hm? "Hunden kommer ju inte fatta nåt. Den somnar ju bara in." Somnar bara in, ja... En planerad död går lugnt och fint till... men en oplanerad dito kanske inte alls gör det? Hur kommer det bli? Ju längre man väntar desto större risk att det kommer bli obehagligt och hemskt... för oss båda... Hm?

Och så är det här med att ju äldre jycken blir desto mer behöver den hjälp. Skruttjyckar blir ju som typ hjälplösa valpar igen - fast åt andra hållet. Det går ju utför - inte framåt, liksom. Vetskapen om "utförheten" kanske skrämmer matte/husse? Jobbet att ta hand om "utförheten" kanske känns liksom obefogad och meningslös eftersom man ju inte kommer få någon belöning med en stark och följsam vuxen hund utan skruttjycken kommer ju bli... ingenting. En tomhet. En sorg.

Tja, en skrutthunds framtidsutsikter är ju liksom inte så stora, liksom. Inga gröna ängar att skutta på. Ja, det vill säga om man inte tror på "de ständigt gröna ängarna på andra sidan"... Vad är det för fel på vita snöiga fält, förresten? Tänk om jycken gillade det mer än grönt gräs? Då vill den ju skutta fram på snövita ängar istället ju!! Får hunddöingar inte springa fram i virvlande snö? Vill en arbetande husky verkligen rusa fram på "de ständigt gröna ängarna"? Den vill väl ha vita vidder?

Ja, visst är det irriterande att man inte kan fråga jycken själv. Vill du dö nu eller imorrn typ? Och få ett rakt svar. Hur är  det egentligen med dig? Tyar du med en vecka till? Eller en månad... eller två?
    Ofta så går det ju upp och ner; ena dagen pigg som en pelikan - och nästa dag typ döende - för att dagen därpå vara pigg som två (!) pelikaner. *suck* Bestäm dig, byracka!!
    Man kan ju liksom inte efteråt trycka på ångra-knappen. Död hund ligger. Eller.. lagt kort ligger, om man vill uttrycka sig lite trevligare.. liksom. :)

 Nej! Nej! Jag ångrar mig!! Sätt tillbaka pälsen!!

Nä, skruttjycken själv bara maniskt kämpar på. Utan att svara. Utan att visa några hintar. Nä, på´t bara. Hm? Ja, då vill han väl leva då... Eller?
    Eller fattar han inte bättre? Eller...?

Eller kan det vara så att skruttjycken bara fortsätter och fortsätter och fortsätter likt en automatisk maskin, typ. Typ en robot. Hela hans kropp och själ bara går på tills de stöter på en sista tegelvägg. En odiskutabel tegelvägg. En tegelvägg som inte ger vika. Inte ens för några pudeltassar...