Apportören Pingu... Eh? Är det säkert att han är en springer spaniel?!!

"Bloggarlusten är för tillfället lite tappad. Men jag har flera uppslag på gång med bland annat dessa eventuella rubriker; "Döden, döden, döden", "Lagen om alltings jävelskap", "Hänsyn?", "Slagsmål!! - eller?", "Apportören Pingu.. Eh? Är det säkert att han är en springer?!" samt förstås den efterlängtade "På allmän begäran: En rundtur på jobbet".

Den som är lite uppmärksam har redan nu förstått vilken av berättelserna som detta inlägg kommer att handla om."

Jag betar av ovan nämnda uppslag...

  Blev lite inspirerad av att se BMW och Arlo träna apportering, så... Hahaha! Hm? Är det verkligen säkert att Pingu är en tvättäkta springer spaniel som tillhör hundrasgruppen numero 8, "Apporterande och stötande* fågelhundar"?
    "Öh? Vadå? Vad ska jag göra med den där tingesten?", undrar Pingu. "Ska man göra framtass-skutt på den som på en targetplatta, månntro? Eller lägga sig ned och gnaga på den? Tja.. den är ju ganska god och slinker fint in i munnen.. som gjord för att ha i munnen faktiskt!" 

Jo, Pingu och jag har gått en jaktlydnadskurs (där apportering ingick) för snart två år sedan, och jag var inte heller helt novis innan dess heller, men... Det är nåt med mina hundar och apporteringsfärdigheterna... jag menar... de mycket tvivelaktiga apporteringsfärdigheterna. De är absolut inte riktigt befästa utan mer åt går det så går det hållet, som för övrigt är en typisk "Kärran-attityd"

    Okej, vi fixar det hjälpligt om vi är utomhus där jag slänger iväg apporteringsprylen och jycken får rusa efter, men att få den levererad stadigt i handen... Ja, just det!
    Och så har vi det här som jag visst har ärvt från min pappa; att aldrig göra något helt färdigt. Min mamma brukade relativt ofta beklaga sig över pappa som gärna byggde om och renoverade husen de bodde i, men inget - och då menar jag inget - rum blev någonsin riktigt, riktigt klart. Det var alltid nåt, exempelvis nån golvlist eller nån liten tapetbit etc som fattades.
    Jag kan många gånger börja med nåt nytt hundtrick/ny hundträning, men slutar alltid (typ) innan det är riktigt befäst. Så fort som man börjar närma sig det färdiga tricket, så.... rinner träningen ut i sanden.

Så nu med Pingus apporteringsträning, så tänkte jag att vi skulle börja om från scratch; om du duttar på apporteringspryl så får du ett glatt "Yes!" (min muntliga "klicker-signal") och godis samt sedan avancera till att jycken ska ta tag i prylen ordentligt. Ha! *skrattar rått*

"Vad är det för en dum pryl i vägen för mitt godis?!!", visar dum-Pingu genom att burdust knuffa undan eller bara helt enkelt trycka bort apporteringsprylen med kroppen för att nå fram till min hand. Oftast så nonchalerade han prylen totalt; den liksom inte existerade överhuvudtaget fast den var precis framför honom.

"Varför envisas du, dum-matte, med att man måste först dutta/ta tag i prylen innan godisutdelningen? Hit me´ godiset direkt!! Det funkar det med!!!", upplyste och försökte Pingu "lura mig" om och om igen. Ha! Spaniel med medfödda bära- och apporteringsskills! Pyttsan!!

Jag är dock envis. Korta träningspass varvade med att Pingu fick se hur Spirou apporterar, vilket även han gör ganska godtyckligt och hjälpligt, men dock bra mycket bättre än Pingu. Vi tränar inne i köket (de flesta bilderna är dock från jobbet). Spirou skulle lyckas mycket bättre utomhus. Tala om att jyckar är situationsbundna!

Till slut så fattar Pingu sisådär att man ska ha munnen runt apportprylen (dummy), men har absolut ingen tillstymmelse till tryck i käkarna. Med andra ord; om jag skulle släppa prylen så skulle den falla till golvet.
    Jag kom på att "lura" Pingu med att hålla emot, så det blir lite av en dragkamp och glatt "Yes!" vid det allra, allra minsta motstånd från Pingus käkar. Hm! *glatt* Jycken börjar fatta! Jippee!

 Plötsligt mitt i vår korta apportträning så avbryter han - och går fram för att nosa på den vita plastpåsen som hänger - helt stilla - där den har hängt i hela hans två och ett halvt års liv. Ibland undrar man...

 Vältuggad apportbock eller vit plastpåse? Vilket är mest intressant när man pysslar med apport? :)

Fast fortfarande så försöker han då och då fuska genom att försöka få godiset direkt. "Äh, det är ju så krångligt. Hit mé godiset, krångel-matte!!", visar Pingu genom att burdust knuffa undan apporteringsprylen och envist försöka gnaga alternativt slicka fram godiset ur min lika envist stängda näve. Ja, det känns. Men jag håller min stängda näve ändå helt stängd - och stilla. Ingen rolig "godisnävejaktbelöning" här inte!
   
Till slut (igen) så fattar han att man ska ta ett ordentligt tag runt prylen. Jag avancerar med att hålla prylen allt längre ned mot golvet för att typ shejpa in från vilken höjd han greppar dummien. Anledningen till att jag inte la den direkt på golvet var för att i ett desperat försök få bort alla targettramp på apporteringsprylen.
    Ju längre ned mot golvet jag håller prylen så börjar dock tassarna att arbeta; han försöker typ sätta krokben med framtassarna runt dummien och mina arm och försöka få igång nån lek. Men i och med att jag håller prylen still så typ blev det ingen lekbelöning alls, och jag känner om han tar ett ordentligt grepp runt dummien med munnen.

Till slut (åter igen) så höll jag apporteringsprylen med handen mot golvet, så jag kunde känna om han verkligen lyfte upp prylen. "Yes!!" Det var annars så lätt att timingen blev fel och jag istället "Yes:ade" när han släppte apporteringsprylen. Jag testade ibland med att lägga den direkt på golvet, men då kom targettramptakterna fram - direkt!! Plus även lite apporteringsprylsdribbling med framtassarna. Stopp!! Nu blev det lekbelöning. Nej! Tillbaka med att jag håller i den istället. *suck*

Till slut (åter, åter igen) så funkar det - hjälpligt - med att han greppar dummien ordentligt och lyfter upp den, men inga klockrena, flera i rad bedrifter; hela tiden är det ömsom slaskdribblingar med framtassarna eller "Matte, hit mé godiset - direkt!"-fusk ömsom fina ordentliga dummylyft.
    Jag kom på att det funkar (nog) bäst om jag hela tiden tar upp prylen för varje försök (istället för att låta honom ta om från där han har släppt den), då är tasstarget/tassdribblingsrisken något mindre. 

Fortfarande mycket korta träningspass varvade med att han får titta på medan Spirou kör.


Det är lugnt på jobbet, och jag hittar en apportbock i "Bra att ha hundlådan". Börjar om lite från början i och med att det nu är en annan sorts pryl och på annan plats. Det funkar bra! *förvånad*
    Nu har vi kommit så pass långt att han - i bästa fall - går nån meter mot mig med prylen i munnen. Jag drar mig bortåt och är snabb med mitt "klicker-Yes" när han tar steg mot mig och samtidigt bär apportbocken. Men fortfarande måste jag lite då och då varva med att gå tillbaka till "dragkampsstadiet". 

Fick för mig att testa att hinna ta en bild medan han håller den i munnen - och till min stora förvåning så lyckades det!!

Även idag var det lugnt på jobbet och vi fortsätter vår apporteringsträning. Pingu och Spirou fick varva varandra.

    Plötsligt när vi håller på som mest så börjar brandlarmet att föra oväsen. "Äh, inte nu igen! Stör oss inte!!", är min spontana reaktion till inneköpcentrumets högtalaranläggnings allvarliga uppmaning. "Brand har utbrutit i lokalen. Utrym omedelbart! Uppsök närmaste nödutgång!!" (ej direkt citat).

   Pingu och jag fortsätter oavbrutet vår apporteringsträning samtidigt som jag håller ett getöga ut mot innetorget där folk - mer eller mindre - skyndsamt utrymmer byggnaden. Jag ser hur cafeterian drar ned sitt galler, men också att en gäst sitter kvar vid sitt bord och fortsätter lugnt att tugga på sin macka (eller vad det nu var för nåt). Jag ser centrumvakterna rusa hit och dit. Men Pingu och jag fortsätter vår apportering.

Ja, man har ju blivit lite luttrad av alla falsklarm, men har ju även varit med hur det blev då det - faktiskt - brann på riktigt! Så samtidigt som vi apporteringstränade så vädrade jag för säkerhets skull i luften efter brandlukt.

    Men eftersom jag kände att hundträningen inte riktigt blev optimal ackompanjerad av brandlarmstjutoväsen samt allvarlig, fånig högtalaranläggningsautomatröstuppmaning att genast utrymma lokalen och att jag samtidigt som apporteringsträningen höll koll på det eventuella, men med all sannolikhet inte brandläget, så avslutade jag apporteringen - och gick bort till entrédörren för att visa mitt brandintresse istället. :)

Jo, det var falsklarm - igen. Och jag återkommer om hur vår apporteringsträning fortgår - om jag inte plötsligt lägger av - för vi börjar närma oss målet. ;)

* "Apporterande och stötande..." Okej, det där med stötande stämmer i och för sig; han stöter till apportprylen med framtassarna vilket känns ganska stötande för mig, så Pingu är helt klart stötande. :)