För några dagar sen...

... det var före julafton när Zaf och jag var på väg från parkeringen mot jobbet. Vi går längs kanalen som är kantad av en vääääldigt lååångdragen parkanläggning, typ.  Jag hör någon ropa ilskt. Det lät som om man ropade på en hund. Jag spanar runt, men  jag ser ingen. Strax hör jag den bestämda rösten ropa igen. Men den enda människa jag ser är en kvinna som går över bron med en mobil i handen. Rösten kom sannolikt inte från henne.

Jag kom och tänka på att det var väldigt länge sedan man stötte ihop med en löspringande hund. Jag funderar lite på hur Zafir skulle reagera om det kommer okänd hund, och hur jag bör hantera situationen. Jag kom på att förr i tiden hade jag alltid ett extra koppel med mig i fickan.

När Zaf och jag gått en stund, så ser jag "mannan med rösten". Han har två små ulltottar lösa bortom bron. Jag tänker att om vi ökar på stegen så kommer vi hinna vika av upp på bron så vi slipper möta de två lösa ulltottarna...

SUCK! Tror ni inte att Zafir precis då stannar och gör sig en toalett, precis innan vi ska svänga upp på bron. Tvärnit! 

"Typiskt att han ska göra sig en toalett precis!!", urskuldar jag mig ropandes till mannen, och viftar med en tom bajspåse.

"Va?!!", svarar mannen, något irriterat (?). Jag upprepar mig medan den ena ulltotten, till synes en liten valp, med bestämda steg kommer allt närmare en Zafir som är upptagen med sina toalettbestyr. Valpen är nu framme vid Zafir. Jag håller en hand mycket löst om Zaffes halsband - utan att strama - medan han gör sina behov.

"Det är bara en valp!", förklarar mannen när han är intill Zafir och mig, men han tar inte genast bort sin valp. "Jo, jag ser det, men jag litar inte på min hund.", svarar jag. Mannen tar upp sin valp i famnen, men nu är hans andra hund framme på den nu färdigbajsade Zafir. De står nos mot nos. Mannen gör ingen ansats att få bort hans vuxna hund. Zafir voffar till!! Nu får mannen bort sin andra hund, eller så ryggade hunden undan på eget bevåg efter Zafirs "lilla hint".

Inget mer händer. Vi går lugnt åt varsitt håll.

 

Det jag funderade på så där efteråt var varför mannen inte åtminstone hade den ena av hans hundar kopplad. Speciellt med tanke på att han hade ju minst två gånger tidigare rutit hårt mot sina hundar. Fast han kanske blev invaggad i tron att jyckarna hans är lydiga - eftersom de antagligen hörsammade hans tidigare uppmaningar, eller?

Kanske jag saboterade för mannen när jag på avstånd ropandes upplyste om att anledningen att jag hade stannat upp var för att Zaffe gjorde sig en toalett, och mannen därmed tappade fokuset på sina egna hundar. Det kanske hade varit bättre om jag hållit truten.

 

Ingen trut, dock en häger. Vid kanalen.

 

Jag skulle kunnat reagerat snabbare. Min bortförklaring (?) är att jag, i och med mitt lösa grepp runt Zafirs halsband (ville inte trigga genom att strama hårt eller låta aggressivt), så blev min rörelseförmåga mycket begränsad. Att jag även hade både koppel och tom bajspåse i händerna underlättade inte heller. Ja, ja, fast det där borde jag träna på...

Zafir, vid kanalen, men på andra sidan än berättelsens händelse.

 

 

I förrgår (vilket inte längre är "i förrgår" utan för några dagar sedan) gick jag koppelpromenad i hemmagrannskapet. Ja, jag gick inte helt själv. I andra änden av flexikopplet hade jag en ivrigt dragande Zafir. Zaffes stora hobby just nu är söka både hästbajshögar dolda i snön samt spår av löptikar. Till min stora förtret. Skärpning, Zaffematten!!

När vi var vid en vägkorsning hör jag en kvinnoröst ryta till uppifrån backen till vänster. Jag ser sen mellan trädgrenarna att det är tjejen med... tja, vad är det för hundras egentligen? Jag är ganska dålig på den sortens hundraser plus att jag är så koncentrerad på min egen hund vid möten.

Om jag skulle hitta på en hundras med det utseendet skulle jag nog döpa den till "Bully XL".  Den är GIGANTISK samt att den består av ett enda stort MUSKELKNIPPE.

När Zafir och jag passerar korsningen ser jag att tjejen fipplar med en mobil. Det är isigt och halt, och hon går nedför backen med blicken på mobilen - och jycken går lugnt framför henne. Uppenbarligen lydde hunden henne. Jag antar att hunden innan åthutningen hade dragit i kopplet.

Tjejen och jag hälsar trevligt mot varandra som sig bör. Vi fortsätter sen åt varsitt håll.

Jag funderar sen på hur man ska/bör göra om muskelknippet skulle komma lös..

1. Först och främst att själv ha en lydig och följsam hund, men förutom det?

Kanske få Zafir bakom mig med låst och kort flexi samt försöka själv bli stor och bestämt ställa mig i vägen och mota bort den? Ryta till ett avgrundsvrål. STANNA!! Men inte hålla upp någon arm i luften som kan trigga den att hoppa upp mot armen (vis från evigheter sedan, en kursdeltagares bordercollieblandning som rätt som det var kunde göra utfall).

Eller ska man helt enkelt släppa Zafir (låsa upp flexikopplet) och låta honom få space? Nä! Då är det överhängande risk att det triggar bullyXL:ns jaktinstinkt - och en annan kommer helt klart på efterkälken för att komma till Zafirs undsättning. Zafir måste vara kvar nära mig.

Mina fuinderingar fortsätter i takt med promenaden. Den där "strypmetoden" (om jycken "bitit sig fast"), hur får jag till det? Jag har ju bara flexibandet och det sitter ju fast i Zaffes halsband. Hm? Dra ut från dosan och använda från det hållet - snabbt som sjutton - och få runt attackerarens hals. Som sannolikt inte står liksom still...?

Tänk om jag strax kommer möta dom? De kan ju ha valt samma väg, fast från andra hållet...

Nu känner jag hur adrenalinet börjar stiga i mig. Jag talar dock förstånd med mig själv. Så här får jag ju inte känna. Jag som matte ska vara lugn, bestämd och kunna fixa allt.

Jodå! Efter typ två vägkrökar så står dom där, i isiga, smått sluttande nedförsbacken. De stannar upp. Inväntar mitt drag? Jag kallar in Zaffe till min sida, men fortsätter framåt. Intalar mig själv att förutsätta att andra klarar av sina hundar - annars hade de inte gått ut med dom...

Matten lockar med sig sin hund in på närmaste uppfart. Hon riktar in hundens huvud bortåt. Jag kommenderar Zafir att byta till min högra sida, så han kommer på utsidan - för att underlätta mötet - för oss alla.

Precis när vi passerar så håller matten händerna runt huvudet på hunden, så att den inte ser eller hör, eller kan vrida sig? Jag hälsar trevligt igen. Hon hälsar tillbaka med ett litet skamfullt (?) leende.

Mötet går åter igen bra. Jag och Zaffe går avslappnat framåt, men jag lyssnar dock ihärdigt bakåt. Vill vara beredd ifall att...

Sen går mina funderingar... 

Varför skaffar man sig en sådan hund? De måtte ju se nån form av skönhet i hunden. De kanske är uppvuxna med liknande hundraser? Men varför utsätta sig för andras fördomar (?) och andras eventuella glåpord och/eller mer eller mindre oförskämda handlingar? 

Hur som helst, när Zafir och jag sedan kom hem, så det första jag gjorde var att leta reda på ett gammalt retrieverkoppel för att ha behändigt i jackfickan - ifall att.

Igår, dagen före nyårsafton. När jag kör in på parkeringen så kommer jag på att jag har ju glömt att köpa "Schmackos"! Det har liksom blivit en nyårsaftonstradition. Minns ni min Spirou, som ju var skottberörd, men om han fick schmackos så var fyrverkerier genomlidningsbara. "Jag kan offra livet för en schmackos...", ansåg Spirre.

Infartsparkeringen ligger ju lite avlägset, men ändå typ mitt i samhället. Med andra ord ett ganska "bra" ställe att fyra av smällare/fyrverkerier på. Zafir och jag går mot jobbet. Jag funderar dock på hur det kommer vara på parkeringen sen, när vi ska åka hemåt.

Några timmar senare går vi ut från jobbet. Jag hade innan tanke på att smita in till ICA för att inhandla schmackosar, men äh! Jag är lat.

Vi hinner inte gå långt innan BANG!!! En ganska kraftig smäll, relativt närifrån. Jag sneglar så obemärkt som möjligt snett bakåt för att se Zafirs reaktion. Ja, han gick faktiskt bakom mig. Han hade just då ha råkat stannat till för att nosa i dikesrenen. Zafir ser genast upp mot mig. Jag berömmer och belönar honom med en halv näve godis. Har man inte något extra gott, får mängden bli desto större.

Vi fortsätter promenaden mot parkeringen. Precis när vi ska ta trappan ned mot gångtunneln under vägen så BRAKAR ett fyrverkeri till igen. Zafir ser åter igen genast upp mot mig - och jag berömmer och belönar nu med en hel näve med godis - samtidigt som tåget dundrar förbi! "Jaha, typiskt! Ska han bli rädd för tågskrammel nu med...?", funderar jag olycksbådande.

När vi närmar oss infartsparkeringen så spanar jag. Ser en människa gå där, men ser att hen har hund med sig. Så inte så troligt att de är där för avsikt att riva av några smällare/fyrverkerier.

Jag väljer att gå en liten sväng längs parkering och vägen medan motorvärmaren får jobba. Tvekade lite dock. Tänk om någon idiot i bilarna som passerar får för sig att slänga ut smällare mot oss. Jag är lugnt beredd...

 

 

 När vi sen är tillbaka vid bilen, så väljer jag att göra allt som vanligt - men jag ser ändå i ögonvrån runt för att se om någon kommer in till den öde parkeringen. "Är jag övermodig nu?", tänker jag dock de få sekunder som Zafir är lös innan han hoppar in i bilen.

Jag är väl medveten om att man har tur (!) att jycken inte reagerar negativt mot fyrverkerier, och jag gör så mycket jag kan i min makt att bibehålla det så.

Just det! På vägen hem så stannade jag till vid ICA Maxi för inköp av schmackos samt tuggben inför nyårsslaget.

Apropå idioter. Denna faktiskt väldigt fina julgran (bilden gör den icke rättvisa) blev nedsågad mitt i natten av vandaler. Tänk att man inte kan få ha nåt fint ifred...

Till och med jag, grinchenist, blev innan illdådet glad och varm i hjärtat varje gång man körde förbi granen. Den lyste upp så fint.

Funderar en stund på hur denna/dessa förstörarälskande person/er kan tänkas tänka...

Antagligen hade de värsta, häftigaste adrenalinpåslaget medan de motorsågade ned granen. Det borde ju ha hörts all världens väg. Ja, de borde inte ha sågat för hand. Det skulle ha tagit för lång tid, väl? Undrar om deras glädjetjut också hördes all världens väg när granen föll pladask - med kulor och glitter och allt? 

Enligt kommentarer i den lokala Fb-gruppen så skulle polisen tagit dom på bar gärning, men de lyckades ändå fly lagens långa arm. Tja, de lyckades även göra årets största lokala busstreck... Något man kanske kan vara stolt över...

Nyårsafton. Vi gick ut en kort vända på kvällen, strax före kl. 20.00. Långt bortifrån hörde man knallar och fyrverkerismatter, men Zaffe reagerade inte ett skvatt - och det gjorde då inte jag själv det heller. Tja, ibland har man tur...

(Alla bilder är från förr.)