Sommarcupen deltävling 5 och Märsta-Sigtuna BK

Vi börjar bloggskrivandet med...

Sommarcupen, den sista och femte deltävlingen

Pingu och jag var mycket sena till finalomgången. Med andan i halsen rusade vi in på brukshundklubben och upptäcker att man har givetvis (Murphys lag) börjat med largeklassen. När jag kommer fram till anmälningsfolket så går precis det sista ekipaget i mål.
   "Jag vill va me´!!", säger jag och lägger mina 30 spänn bestämt på bordet och skyndar sedan tillbaka till den hastigt gjorda lägerplatsen för att hämta Pingu. På vägen dit stannar jag upp för att skyndsamt dra åt skonörena. "Ska du köra?", frågar Sofie. "Ja, jag ska för tusan köra! Om så bara ett hinder!!!", svarar jag och skyndar bort till Pingu. Min tanke var förutom att det är kul så samlar man ju även poäng i cupen: 4 poäng för vinst, 3 poäng för nollat lopp, 2 poäng för målgång (ej diskad) och slutligen 1 poäng för att man ställde upp oavsett antal hinder man har forcerat på banan. Det var den sistnämnda poängen jag hade framför allt i sikte. ;) (Vi har alltså diskat oss i årets alla Sommarcupslopp, så varför tro nåt annat - och man vill ju inte bryta en sån fin och jämn serie. ;) )

"Var är starten?!!", ropar jag när Pingu och jag springer fram till banan. Domaren och publiken pekade och hojtade: "Där!!" Jag hade faktiskt en svag aning om att det var där till vänster, eftersom jag hade ju i ögonvrån noterat hur Zack for fram inne på banan.

Där vi nu står framför det första hindret, så spanar jag efter nummerskyltarna. "1, 2, 3, 4....", pratar jag högt samt pekar med armen, "... Nej, det står inte 4 vid tunneln...?" "Du kan få gå banan en gång!", uppmanar domare Malin. "Äh, visa bara hur banan går, tack!", avböjer jag det fina erbjudandet.

Tyvärr så diskade vi oss (läs: jag) för trots domarens tydliga pekande så satt min första ingivelse hur banan gick kvar i huvudet. Precis när jag visar mot tunneln, så tänker jag: "Nej, vad gör jag? Dumskalle!!". Pingu gjorde ju förstås precis som jag visade. Resten av banan gick hur bra som helst. Klockrent!

"Ta mig tusan om jag inte ska sluta att gå banvandring. Jag blir ju så taggad!!", tänkte jag efteråt. Jag riktigt känner hur adrenalinet och fokusering brinner i kroppen. Och det smittar ju av sig på hundkräket som då blir som sin förare - för hon är tydlig och tycks verkligen villja köra loppet på rätt sätt. Inget flams eller tveksamheter.
   Men nä, det är ingen bra tävlingsstrategi. Det bästa vore ju om jag kunde försätta mig i samma taggade känsla - fast jag har först memorerat banan. Men hur sjutton ska det gå till? Har inte lyckats på... typ 20 år av agilitytävlande.

Jo, jag gick banvandring inför agilityklassen precis som alla andra, men jag tänkte att jag skulle försöka tagga till mig till samma sinnesstämning som klassen innan, men nä... det går liksom inte riktigt.
    Pingu var jättenosig framför första hindret. Det var knappt jag fick upp nosen från marken. De första cirka fyra-fem hindren gick bra, men sen flipprade han ur. Det blev fel i slalomet och som vanligt när det blir fel så börjar han flamsa runt och voffa frustrerande. Pingu var all over the place!! Nu minns jag inte riktigt, men jag tror att han till och med försökte börja publikmingla. *suck* Men mina hjälpsamma klubbisar schasade tillbaka honom till mig.

Under träningstävlingens gång så funderade jag på hur Pingu hade uppfört sig under vårt lopp. Vi sprang fram till starten (lite stresspåslag). Han satte sig typ direkt utan att nosa runt (något som jag har stora problem med; att få honom fokusera på agility och inte spännande, väldoftande luktfläckar). Han satt stadigt kvar på rumpan tills jag sa mitt "Kör!" (ingen antydan till tjuvstart). Han kutade med mig (ingen antydan till "publikmingleri).

    Under typ hela kvällen var jag helt övertygad om att det var mitt uppförande inför den första starten som bidragit till Pingus bättre tävlingsuppförande under det första loppet....
    ... till det plötsligt slår mig: "Hm? Det kanske fanns nån som doftade extra gott av small- eller mediumhundarna? Det kanske var det som var den stora skillnaden - och inte mitt uppförande? Ja, largeklassen var ju först..."
    Ja, och inte kan man fråga heller. Jag är så orolig att man ska uppfattas som anklagande - vilket jag absolut inte är. Jag är bara nyfiken - och jag vill lära mig hur min hund funkar. Sen hörde jag faktiskt av nån att det - faktiskt - var en tik som var i början av löpet. Visserligen hade ju denna hund (om det nu berodde på henne) varit i högsta grad närvarande på tävlingsområdet, men inte ännu kört banan... men... Vänta nu! Hon (denna eventuella) hade ju inte då ännu varit där vid starten i agilityklassen, där Pingu var stört omöjlig med sitt nosande... dfkafjfj *uppgiven* Jag veeeet inte!!! 

Förtydligande: Jag vill inte ha en syndabock. Jag vill inte att nån ska känna sig att de "förstör" för Pingu och mig. Jag vill bara förstå och lära mig. Vill absolut inte ha nån typ av hetsjakt på vare sig tik- eller hanhundsägare. Tyvärr har löptiksfrågan blivit något infekterad.

En något sur och trumpen Pingu. Varför? Ja, du får fråga honom. Men jag antar att han blev sur för han inte fick göra precis som han ville för sin dumma matte.

 

Rallylydnadsträning

Jo, Pingu och jag har ju även roat oss med lite rallylydnadsträning (samt freestyle-dito). Vi har hängt på när andra har tränat inför ÖHU:s rallylydnadstävling (som var igår). Efter dessa två träningstillfällen har jag - åter igen - fått lust att ta upp rallyn igen. Har fått flera bra tips och råd av rallylydnadsproffsen Katarina och Lottie. Så kanske man snart - åter igen - ser Pingu och hans matte kämpa ute på en rallylydnastävlingsbana (efter nåt års tävlingsuppehåll).

    Ett av träningstipsen var: "Tänk agilityträning!". Med andra ord, inte stanna upp och ställa mig och himla med ögonen när jycken gör fel. ;) "Skulle du någonsin göra så när du tränar agility?", blev frågan. Mitt lite förlägna svar var ett givet: "Nej."

Förekom och lev i nuet, ska hädanefter även råda i rallylydnadsträningen (precis som det har en längre tid gjort inom agilityn).

Lotties ursöta valp Garmin fick vara med på rallyträningen. Man blev visst lite trött av att se på när andra tränar.

I förra inlägget berättade jag att jag blev besviken över Pingus uppförande när han var "försökskanin" på rallylydnadsskrivarutbildningen - fast jag innan hade bestämt att inte bli besviken. *suck* Det är en sån skillnad mot att köra utomhus mot inomhus.
    Som synes på bilderna så var vi uppe på klubben när vi tränade sist, och den mesta tiden tränade Pingu och jag den stora konsten att.... gå fram till en startskylt. :) (alltså utan att direkt tappa hunden redan innan första skylten)

Agilitytävling, Märsta-Sigtuna BK

Första tävlingen efter det långa sommaruppehållet. Ja, jag tävlar bara på ställen som är inom min "högst-två-timmars-resväg"-regel. Därav det lite långa tävlingsuppehållet.

Det kändes liiite ringrostigt att fara iväg, men samtidigt sitter vanan i och allt kändes... som vanligt.

Hundarna var dock i sitt värsta esse. "Jaaaa, va´ kul!!", for det runt som vildar i kopplen när vi skulle lugnt och världsvant ta oss fram på tävlingsplatsen.
    Pingu var helt odräglig. Jag tog medvetet med honom fram till "publikhavet" när jag ville se Noppe (söt Papillon-klubbkompis) köra för att samtidigt träna Pingu. Jag gjorde som rallyproffsen rådde; kommenderade Pingu "Lägg dig!" (vilket i min hunduppfostringsvärld betyder ligg ned, men du får göra i princip vad du vill bara du ligger ned, till skillnad mot "Ligg!"), och sedan ställde jag mig på kopplet som fick så där lite lagom längd. Pingu nosade runt medan han låg ned så långt hans nos nådde. Efter Noppes cirka halva lopp (med andra ord inte så himla lång tid) började dock Pingu att gläfsa och gny. Nä, sånt vill jag absolut inte ha, så då gick jag bara därifrån för rastningspromenad istället. Noppes lopp fick jag skippa. Pingu slet och drog i kopplet; han var helt oregerlig. *dubbelsuck*

    Väl borta på rastningsstigen så påbörjade Pingu att göra sig en toalett, men ångrade sig hela tiden. "Nej, jag måste nosa därborta!!", avbröt han sig själv minst fyra-fem gånger efter att han har makat in rumpan på plats, men nä. De spännande doftfläckarna övertog toalettbestyren. Men till slut så.

"Hm? Nu är vi ju på väg mot stället där arrangörerna hänvisade till löptiksrastning... men vadå? Spela roll! Den här rundan är så naturlig, så jag antar att löptiksägarna omedvetet bara fortsätter runt precis som jag själv nu går - fast åt andra hållet. Och vadå? Bilen står ju där löptikarna ska rastas, så... Nä, det är "bara" att slänga sig i elden och träna det. Och förresten.... Var är det meningen att hanhundarna ska rastas?", tänkte och funderade jag under rastningsturen. :) 

Agilityloppet.
Pingu och jag hade startnummer 3, så vi behövde inte vänta så länge intill startfållan. Här kommer filmsnutten:

Otroligt nog så är Pingu inte helt omöjlig (bara nästan) framför första hindret. Haha! Jag använde faktiskt, lite diskret (?), rallylydnadstipset att ha ett speciellt ljud för mig för att få Pingus uppmärksamhet. Självklart använder jag "Pingu-tut", alltså Pingu, the real (?) thing, lerfigurens tutande när han blir upprörd eller bara glad. Tut, tut! :) Förvånat tittade Pingu upp på mig, och jag berömmer glatt.

    Vi diskade oss i den första svårigheten. Jag tror nog att Pingu hade låst sig på tunnelingången redan medan han var uppe på A-hindret. Jag gastade, men det hjälpte förstås inte. Vet faktiskt inte hur jag skulle ha avstyrt tunnelforcerandet, eftersom han ju faktiskt skulle ta hopphindret mellan A-hindret och tunneln. Man skulle alltså svänga av till höger (hopphinder x 2) enligt domarens påhitt, och sen in i tunneln från höger ingång.
    Om man hade en hund som stannade till på A-hindrets kontaktfält *harkl* så skulle det varit lättare att få till handlingen så jycken förstod vad man vill.

    Pingu tog gungbrädan utan tvekan, och han tycktes inte heller bli skrämd av den (han har annars förut blivit det för just denna typ av gunga). Det blir lite väl vida svängar (kommer helt fel ibland) och han missade de sista portarna i slalomet, men jag var så glad att han faktiskt var med mig - trots hans oregerlighet innan loppet.

"Helt okej! Helt okej!", tänkte jag glatt när Pingu och jag - tillsammans - rusade av banan. Medvetet struntade jag i den sista 90-graderssvängen på banan. Ville inte riskera att det blev fel och tokigt i slutet. Ville ha ett bra avslut.

 Efteråt var jag extra glad åt att han inte var så mega-extremt nosig i starten trots att han var så odräglig innan. Senare kom jag på att anledningen måhända berodde på att arrangörerna använde löptiksmatta? Jag är tvehågsen angående mattan. Vet inte om den verkligen gör nytta, men kanske? Beror kanske på hur man hanterar den och själva startsituationen (om man låter tiken sitta, stå intill  eller inte alls närvara medan man fixar med mattan)? Fast å andra sidan, mattan kanske skapar obehag (typ) för tikarna som ska använda den och då kan man ifrågasätta det hela; om det verkligen är värt det?

"Hm? Undrar om det finns nån därborta som man kan lura till sig lite godis ifrån?" Spirou spanar in granntältet och smider lömska planer. ;)

"Vadå jag ska skärpa mig, snålmatte? Ät du din macka, så fixar jag mitt själv, jag!"

En liten filmsnutt med Spirous förfinade tiggeri. Det är stackars Anneli som denna gång blev Spirous "offer".

Apropå tälten. Tyckte det såg lite smått komiskt ut med "Tälta här"-skylten och så står det ynka tre tält på en rad. För oinvigda agilitytävlare: Det brukar annars vara långa rader med tält som står tätt, tätt intill varandra.

Tyvärr syns det inte på bilden, men det är en hel tältrad med lite fler tält - där man inte fick sätta upp tälten (om man ska lyda "tälta här"-skylten). Detta tyckte jag var lite smått komiskt. Ja, jag är lättroad medan man sitter och inväntar sin nästa start.

Hopploppet.
Tyvärr finns ingen filmsnutt - för Pingus hovfotograf var upptagen med att köra Zack direkt efter Pingus lopp. Detta är förstås lite typiskt - för Pingu kom i måååååål!!!! Efter elva raka disklopp så bröt han trenden. :)
    Inför starten så var han åter under "lägg dig"-kommando. Jag ställde mig på kopplet, och han fick nosa som han ville så långt han nos nu nådde.
    På vägen in till starten så drog han i kopplet som vanligt med nosen i backen. Jag fick dock upp nosen relativt snabbt. Han reagerade även på "The real Pingu-tut, tutet". Jag berömde honom åter igen. Just det! Leva i nuet.
    Ingen tjuvstart denna gång heller. Det blev enbart en miss i slalomet. Jag tar tillbaka honom. Detta är dock ett risktagande, för det är ofta då det blir fel, eller när jag tar om som han flipprar ut. Så när han kommer mot mig så berömde jag honom glatt, vilket kändes något dumt; att jag berömde honom att han gick fel i slalomportarna. Men det gäller som sagt att leva i nuet; berömmet var ju för att han faktiskt kom mot mig, och att jag förekom så att han inte skulle gå upp i frustration.
    Resten av banan gick hur bra som helst, och vi går i mål - tillsammans. Jag vågade till och med kasta iväg hans speciella tävlingsboll som en rolig belöningslek. Var (för en gång skull) inte orolig för att han skulle springa åstad (och det var förstås inga andra hundar i vår direkta närhet).

Och så här blev det. Pingu fick ett resultat!! *kors i taket*

Kände mig riktigt glad och upprymd för att vi äntligen lyckades komma i mål. Jag tror minsann att även freestyle- och rallylydnadsträningen har en del i framgångarna. 

Och som grädde på moset...

Idag så hade vi agilityträning med två parallellbanor på Waxholms BK inför uppvisningen på Hundens dag. Vilken lyckad träning det blev!! Trots två tvättäkta löptikar närvarande samt även ett par oäkta dito (de luktar fantastiskt gott oavsett enligt Pingu).
    Vi var alla hjälpsamma och hänsyntagande samt klokt förekommande. Exempel: Pingu skulle inte köra samtidigt som nån av löptikarna, inte heller samtidigt med nån av ungtupparna (högre slagsmålsrisk med löptikar närvarande) och vakter sattes ut intill de uppbundna hundarna (både de oäkta löparinnorna samt ungtuppspoling intill). Vid Pingus första start så var han minsann på väg att "flirta" med tjejerna - men finurliga Mats lyckades tajma in ett vattenstänk exakt vid rätt tillfälle!! Så en något förbryllad Pingu avbröt sitt påbörjade publikmingleri och körde slalom istället. Yes! Yes! Yes!!! Jag menar, tänk att unggrabben ändå klarade av - i virrvarret i hans unga huvud - att köra krångelslalom! Sicken grabb, va!!

Senare så ville jag speciellt att få starta efter löp-Sheena, från platsen där hon nyss hade suttit. Till skillnad mot på riktig tävling så kunde jag nu visa bestämt att man nosar inte nu - nu är det agility som gäller. Pingu satt så fint kvar i starten - och jag kunde lugnt och fint berömma honom att han så gjorde! <3
     Efter själva träningen så fick Pingu tillstånd att få nosa runt som han själv behagade (med mig efter i kopplet). Ja, jag gör så. Detta nosande är en extra belöning efter väl utförd träning/tävling.

Så här tyst och lugn var Pingu inte hela tiden, men lite då och då.

En liten komisk händelse.
    En "glömmer bort sig" lite, ställer sig bara typ en meter ifrån Pingu där han är uppbunden. Jag råkar stå bredvid, så meddetsamma jag ser hur Pingu börjar vädra, så bryter jag honom samt belönar med godis när han uppför sig som jag vill. Jag jobbar, jobbar, och Pingu likaså. Han var jätteduktig; bad om lov, men accepterade att han inte fick, och godtog godiset som "ersättning".
    Om jag ska vara helt ärlig så började jag faktiskt undra hur länge de egentligen skulle stå där precis intill och utmana ödet? Om det var bäst att jag flyttar på Pingu? Ja, jag tar ansvaret över min hunds uppförande helt själv. Jag begär inte att andra ska göra det åt mig. Därför sa jag ingenting. Jag började faktiskt även för en liten stund tvivla på mig själv; att jag missförstått vilka hundar som löpte.
    Det komiska var att den andre upplevde att Pingu inte var så intresserad (kanske det var därför hon stod kvar så länge), men anledningen att Pingu inte uppförde sig illa beror (antagligen) på vår träning, men för den skull vill jag ju inte utmana honom alltför mycket. Jag vill ju att vi ska lyckas. Vilket vi också gjorde. Hurra! :) 
    Det lustiga är hur lätt missförstånd kan bli, hundägare emellan.

Skräckinjagande Spirre.

Söt-Spirou väntar troget i bilen. Bilderna är från innan vi åkte hem från Märsta-Sigtuna BK. Pingu har visst redan somnat (man kan skymta honom liggandes till höger).