Tävlingen i Södertälje var/är (pågår fortfarande i skrivande stund) ju en stor rackarns tävling i dagarna två med fyra banor igång samtidigt. Laget var enbart anmäld till lördagens tävlingar, och det är jag just nu mycket tacksam över... Idag regnar det nämligen. Avskyr regn!!
Jag tänker på er nu, ni agilityfreaks som just nu kutar runt i vattenpölar så det skvätter om er. Och där! Just där så ruskade hunden av sig allt det blöta så ert före detta varma kaffe blev alldeles utspätt. Hehe! Hamburgergrillen har förstås slocknat i skyfallet, så det kan ni glömma. Tänk vad kul ni kommer få sen när ni ska torka allting när ni väl - sent om sider - kommer hem; allt från blöta kläder och strumpor till hundburar och gigantiska och otympliga tält som kräver några hektar torkplats. *här späs (!) skadeglädjen på från en varm - och torr - soffa inomhus* ;) :)
Igår var det vädret helt okej. De svarta åskmolnen bara styrde förbi oss med ett fåtal regnstänk över våra huvuden.
Jo, till saken....
Jag var som sagt där i tid. Körde först in till avlastningsparkeringen för att just göra det, lasta av pirra med prylar, och ställde sen den fulla pirran samt ryggsäck intill tävlingsområdet. Sen bar det iväg för att parkera bilen på "den riktiga" parkeringen... där det var akut parkeringsfunktionärsbrist. Därmed blev det även akut parkeringsbrist - fast det egentligen inte skulle/borde behövt vara det. Jo, det är nåt nytt dom har kommit på som en del inte alls var medvetna om; man kan faktiskt parkera bilar intill varandra - i (!) det så fint vitmarkerade parkeringsrutorna. Då skulle det lätt fått plats några bilar till.
Jag irrade runt parkeringen med bilen nåt varv, försökte klämma in mig i en egentligen för trång lucka, men gav upp (vågade inte), men blev sen hänvisad till en lucka mellan husbilarna. Tack!! :) Jag trodde ju att platsen var enbart reserverad för husbilar, ju.
Sen en så där lite lagom rastningspromenad med hundarna bort till tävlingsplatsen. Men.... det börjar nu att bli ont om tid...
Väl framme så greppar jag min full-lastade pirra och slänger på mig ryggsäcken samtidigt som jag irriterat försöker styra en minst sagt oregerlig Pingu som drar stenhårt åt alla håll och kanter, mot folk och fä samt spännande dofter och annat intressant. Spirou hänger (i princip) bara med. Jag måste mest bara tänka mig för så att jag inte går för fort, så det är nödvändigt att justera kopplen anpassat till respektive hund.
Medan jag drar den relativt tunga och halvvingliga pirran (beroende på ojämnheter i marken samt förrädiska gropar) och försöker parera så att inte jyckarna (läs: Pingu) sätter igång och "flirtar" med varenda hund vi möter/passerar, så ser jag hur banvandringen har börjat borta vid de två "largeklassbanorna", som självfallet var lääääängst bort.
Det är folk och fä i vägen överallt!!!
Folkvimmel, hundskall, speakerröster, barnaskrik, folk som glatt hejar på varandra, banmarkeringar som ej får överträdas, tältlinor och tältpinnar i dubbla tältrader att snubbla runt i.
Vid "gångkorridorskorsningen" så möts två hundekipage mitt framför fötterna på mig, och de ställer sig och börjar glatt konversera - mitt i korsningen - och pratar läääänge (i mitt tycke) med varandra; de ser inget annat än sig själva, de är som försjunkna i sitt, de ser inte att de står mitt i vägen för min, min full-lastade småvingliga pirras och mina odrägliga (läs: Pingu) hundars försök att komma fram till vårt tält (läs: Annelis tält). Jag morrar inombords samt blänger lite surt - och menande - mot dom. De två "pratkvarnarna" går till slut åt varsitt håll, fortfarande helt omedvetna om att de nyss stod mitt för alla försök för resten av jordens befolkning att kunna komma fram till dit de nu vill komma. *pust*
 |
| Gammal bild. Enbart som en liten läspaus bland alla bokstäverna. |
Väl framme *pust* vid Annelis tält, monterar jag kvickt upp hundburarna. Det är tid kvar. Som tur är är det ju två banvandringar. In med odjuren i varsin bur (efter att först ha bjudit på vatten), sen bort till den andra banvandringen - som faktiskt inte ännu har påbörjats!! Med andra ord, gott om tid. Anneli står och väntar, men var är Helena? Jo, där kom hon med andan i halsen. "Parkeringen!!!", flåsades det. Just det!
Hålla hennes hundar medan hundbur samt markkrok monteras upp. Äsch! Även den andra banvandringen är ju hela åtta minuter lång, ju. Man hinner. Det är lugnt. ;) *harkl*
Jag vill sen gå en rast/uppvärmningsrunda med hundarna. Pingu är dfjklöafjö- (finns inga ord) dragig och nosig. Jag har fullt sjå att hålla honom i styr. Jag vill bara komma ut från denna bubblande agilitygryta. Hittar bakom de dubbla tältraderna en vidöppen grind. Jag irrar in på nån slags "bakgård". Ser en man stå och fixa med nåt. "Kommer man ut härifrån?!", frågar jag näst intill i panik. "Jo, därborta!", nickar mannen med ett litet leende på läpparna. "Tack!!", säger jag med en lättad ton och dras obarmhärtigt bortåt av Pingu. Vi går runt det staketinhägnade tävlingsområdet.
När jag senare kommer tillbaka till tältraderna så muttrar jag surt för mig själv: "Det här är första och sista gången.... Första och sista gången jag är med på en sån här stor tävling..." Ja, jag ljuger förstås (det är inte första gången, och troligt ej heller sista). Fast så kändes det - just då. Just då ville jag bara vara för mig själv med hundarna i en tyst och trevligt lugn skog.
Haha! Tala om att man babblar om en massa ovidkommligheter (eh?), om man istället skulle kort sammanfatta gårdagens fyra laglopp, så skulle det bli så här: disk, disk, disk och så en.... disk. :)
För er som inte vet om det här med agilitylagklass: Man måste vara minst tre i ett lag (max fyra) för att det ska räknas, det vill säga man måste ha minst tre resultat annars blir det disk, och vi var just det: tre stycken. Koy hade annat för sig.
Just det! Vi har ju en ny medlem i laget: Frasse och Helena. Zero (som ju är -Ze i lagnamnet) har blivit agilitypensionär.
Hoppklass A.
I det första loppet, hoppklass A, blev våra resultat så här: |
| Titta! Pingu, den fantastiske, kom i mål!!! :) |
Det är helt otroligt att denne jycke som var så odräglig och envist dum utanför banan kunde prestera detta. Visserligen tjuvstartade han, det blev milslånga vida svängar (därav tidsfelen), jag fick dra till med tusen nödlösningshandlingar och bästa jycken som har ett så pass bra hindersug att han törs försöka forcera hindren från helt omöjliga vinklar - och lyckas!! Bästa Pingu!!
Denna klass vanns av bästa Kalaspuffarna, där vårt ZaPi-ZeKo:s Anneli var stand-in-förare (eller numera originalförare?). Heja Kalaspuffarna!!
Agilityklass A.
Här var det mest bara flams från Pingus sida.. Tjuvstart igen (!), denna gång en rejäl en, och jag vet inte vad. Kändes inte så bra, men han är fortfarande med mig - ända in i mål, så belöning får han ändå. Lever i nuet.Hoppklass B.
Tjuvstart igen... eller var det vid detta lopp jag förekom honom precis innan han antagligen skulle tänkt tjuvstartat? Hur som helst, det var i det här loppet han helt plötsligt efter två hinder (typ), efter långhoppet får för sig att kuta bort till en tunnel - som låg typ tusen kilometer ifrån dit jag visade. "Öh?!", stod jag kvar och undrade vad Pingu fick för sig. Sen resten av loppet gick kanonbra!! Med andra ord en disk igen, men spela roll!! Jag är allra, allra mest nöjd över slalomingången. *ler förnöjt*Agilityklass B.
Pingu var hopplöst nosig innan start. Lite då och då stod han även och vädrade upp mot vinden som blåste in från golfbanan/fälten. Han var även nästan helt hopplös att få upp från det där doftparadiset framför det första hindret, men till slut så kom nosen upp - och jag berömde honom (som numera vanligt).Innan loppet hade jag bestämt att nu ska jag göra allt för att förhindra tjuvstart - och han tjuvstartade faktiskt inte!
Haha! Men vad hjälpte det!! Fast jag ropade in honom, i mitt tycke (i alla fall just då) hur tydligt som helst för att visa in till den bortre tunnelingången - och inte - framför allt den så trevligt frestande balansbommen som stod rakt fram, så skjöt Pingu sig själv iväg, som skjuten ur en kanon, rakt fram mot balansbommens uppfart - disk.
Pingu är hur flamsig som helst. Jag avbryter banan och skuttar (inte jag bokstavligen, alltså) de sista hindren. Pingu får som vanligt sin speciella tävlingsboll som belöning - för att han är med mig (inget publikmingleri).
Kalaspuffarna blev tvåa i denna klass.
Sammanfattning
Jag tycker det är jobbigt med sådana här stora tävlingar; får nästan lite klaustrofobiska känslor med min ohängda byracka som hårt hänger och drar i kopplet. Vill bara komma ut och ifrån all trängsel. Ändå var det inte såååå himla trångt igår; väl tilltagna "gångkorridorer" med fårnätsstängsel mellan banorna, och det fanns stora ytor till att värma upp, men de var ju lite "där borta". Det blev väldigt trångt intill start- och målfållorna. Hade det här varit för nåt år sedan, så hade jag nog spruckigt av irritation över trängseln och min ouppfostrade hund (ja, det är mitt fel).För varje gång jag skulle ta mig tillbaka till vårt tält, efter rastning/lopp, så var jag vilse. "Var sjutton är vårt tält?!!", muttrade jag förvirrat för mig själv medan jag spanade efter nåt ljusblått (Annelis tält), som ju är en ovanlig tältfärg, men vad hjälpte det? Jo, faktiskt. Lite. Tänk hur jag skulle ha irrat omkring om tältet hade`haft samma färg som alla andras, och som mitt eget "vanlig-blåa" tält!
Själva tävlingen flöt på väldigt bra, allra helst med tanke på antalet starter och banor och att det plötsligt blev strömavbrott samt att en balansbomsstegpinne behövdes fixas till mitt i pågående klass. Bra jobbat alla funkisar!!
Jag är lite småstolt över att Pingu ändå skötte sig inne på banorna, och han skötte sig faktiskt relativt bra (typ, thank God för koppel) utanför.
Jag är även glad över att det inte var min hund som plötsligt stannar upp mitt i banan, ställer sig stilla för att vädra/glo ut mot ringside - och sen i full kareta kuta iväg mot en/några hundar som stod en liten bit ifrån banan. Snabba människor intill schasade kvickt som attan bort hunden, så det hände absolut ingenting.
Jag är åter igen även glad över att det inte var min hund som får för sig att anfalla/mucka gräl med hunden intill; fullt och fult slagsmål med varsin ägare som desperat försöker sära dom åt. Den anfallande matten blev nog väldigt besviken/arg/förtvivlad över sin hund. Känner faktiskt nästan mer för henne än för den stackars hunden som blev anfallen. Kanske fel av mig, men...
Kan orsaken till Pingus flamsighet samt extrema nosande i speciellt det sista loppet bero på "mental utmattning", att han helt enkelt var för trött för att koncentrera sig på agilityn?
Jag är superglad över att Pingu fixade slalomet i alla tre (!) klasserna (i den fjärde bröt jag innan slalomet). Han som har slalomstrulat de senaste tävlingarna - och inte har vi tränat nåt heller. Hm? Träna räknas väl som lite småfusk, va? ;)
Jag blev även smått stolt och glad över att Pingu fick erbjudande att vara med i världens bästa springerlag (efter vårt första braiga lopp ;) ) som ju har varit med på SM tre år i rad (eller var det fyra?), men jag tackade vänligt nej eftersom jag nog inte är rätt lagmedlem för dom; den där SM-pinnejakten är inte riktigt min grej. Men visst skulle det vara kul, men... jag måste vara realistisk.
Jag blev även lite smått road av ett förvånat "Oj, då!" från ringside (hörsägen) efter det första nollade loppet (sånär på tidsfelen). :)
 |
| Gammal bild på fin hund. |
Tusan så bra skuttat, Pingu! Bra nog för SM, minsann! Det kan du leva på länge och så ska du påminna din matte om det varje gång hon suckar och har sig.
SvaraRadera