*suck* Rallylydnadstävlingsåtertåg på Roslagens BK

Allt är som vanligt. Och då menar jag allt.

Bild från torr-rallyträning mitt på Österskärs tågstation med störning av ankommande samt avgående tåg, resernärsvimmel samt ett slarvigt slängt bananskal mitt på asfaltsparkeringen. De svarta stolparna fick tjänstgöra som rallyslalom- samt serpentinkoner. Det tyckte Pingu var urskoj!!

Försover mig. Trots det hiskeligt hemska klockradiotjutet samt kompletteringen med mobiltelefonalarmet. Jag minns att jag hör klockradiopipet, men vaknar inte tillräckligt för att resa mig upp och stänga av det. Jag minns sen att jag hör ett nytt slags ljud. "Öh? Vad är det?", tänker jag fortfarande halvsovande, men kommer alldeles strax på: "Ja, just det! Det är ju mobilalarmet." Somnar om, vaggad åter till sömn av mobilljudet. Pingu ligger gosigt vid min sida....

Efter 20 minuter vaknar jag till med ett ryck: "Vad tyst det är!! Vad är klockan?!!! Neeej!! Nu är det BRÅTTOM!!" Ja, allt är som vanligt. *suck*

Att missa banvandringen i agility är typ piece of cake. I alla fall i klass 1, men i rallylydnad. Nej, det funkar inte! Genast man börjar läsa på skyltarna så har man tappat jycken. Jag menar, hunden är ju för sjutton redan tappad innan man börjar försöka läsa skyltarna. 

Varför denna nattsvarta men lite vackra bild? Jo, den är tagen strax efter spontan men behövlig torr-rallyträning på kvällspromenaden. Ni ser väl Pinguhuvudet i förgrunden?

När jag kommer fram till tävlingsplatsens parkering så greppar jag kvickt ryggsäcken och skyndar in genom brukshundklubbens grindar. Samtidigt sneglar jag ned mot planen, och ser med en lättnad att banvandringen pågår. Vid klubbstugans farstukvist står ett gäng folk. De ser mot mig där jag skyndar mot dom. "Hej, jag är sen.", hälsar jag. "Banvandring håller på precis. Vilket startnummer har du? Vi kollar vaccinationen nu och här.", möter de mig med stor serviceminded vänlighet. 
    För att det ska gå fort drar jag upp hela bunten med stamtavlor som ligger blandat med agilitytävlingböcker i ryggsäcken, och jag bläddrar kvickt igenom allihopa samtidigt som jag tänker högt: "Nej, fel... Där är den!". "Oj, hur många hundar har du?!!", säger tjejen förvånat. "Nä, jag har bara inte rensat...", förklarar jag.
    Ja, Gromits och Wilburs papper ligger fortfarande kvar. Jag tror att till och med Keatons stamtavla ligger kvar där. Ja, de är inte bara ständigt kvar i mitt hjärta och minne - utan även bokstavligen kvar i min tävlingsryggsäck; har inte hjärta att plocka bort dom. <3 <3 <3 

Jag skyndar ner till den pågående banvandringen. Samtidigt går en funktkionär ner till inroparen för att berätta att "Nr 7" har kommit. "Det är jag det.", förtydligar jag snabbt och glatt samtidigt som jag äntrar den pågående banvandringen. "Hej! Jag har varskott dom att du är på väg. Såg ditt inlägg på fejjan.", hälsar Carina. Tack för det! Tänk att mina klubbisar alltid ska behöva "ta hand om mig". :) 
    Sen senare kom Rosie med en kanelbulle som det hade stått mitt namn på. "Jag stannade för att köpa kaffe, och så såg jag den." Som sagt, mina klubbisar tar hand och servar mig till det yttersta. :) Tackar!!  

Vill nu på en gång passa på att åter säger ett stort GRATTIS till både Carina med Cava samt Rosie med Sharon för vinst samt fint kval.poängresultat!! GRATTIS!!!

Den typiska "prispallsoredan".

 

Grattis Cava och Carina!!

Rosie och Sharon in action. Stort GRATTIS till er med.

Hur gick det då för Pingu och mig, då? Äh!!

En liten rallyresumé: Vi hade ju en liten tävlingsturné för... ett år sen? Som gick helt åt skogen. Sen ett längre rallylydnadsuppehåll. Men nu fick jag för mig att ta ett nytt försök...

"Allt är som vanligt.", suckade jag tyst inom mig vid den första skylten (startskylten ej medräknad). Speciellt med tanke på noseriet vid "startfållan" samt startskylten. Jag fick jobba för att få nån kontakt överhuvudtaget vid startskylten. Jag fick till och med lov att peta på honom. "Öh? Undrar om vi blir diskade nu? Äh, spela roll. Jag måste ju göra nåt!", bestämde jag.

Sedan kom det ihålliga vaffandet. Samt den ständigt "ur position". Samt "sträckt koppel". Samt... Äh, ni fattar, va?!
    Ärligt talat blev jag lite less och sur. Så när Pingu välte ena serpentinkonen så böjde jag mig ned för att demonstrativt ställa upp den igen. Alltså typ demonstrativt och bestämt för Pingu. Typ; "Nä, den ska stå upp! Rör dom inte!!". Inte för att jag tror att Pingu fattar sådana "subtila" demonstrationer. Men ändå! Morr.

Ett bra tag innan serpentinvältet så bestämde jag att när (om) Pingu slutar att vaffa och istället sköter sig, så springer jag av planen för att belöna (alltså medvetet diskar oss). Men han slutade inte förrän strax före målskylten. Vi sprang ut från planen "i förväg". Jag trodde faktiskt att vi redan var diskade innan (antingen redan vid mitt petande vid startskylten eller när jag städade vid serpentinen), men tydligen (enligt protokollet) så blev vi diskade där, typ ett par meter före målskylten. 

Men spela roll.

När jag sedan hemma räknade ut vilka poäng vi skulle ha fått om vi inte hade diskat oss, så kom jag fram till.... *spänningen stiger* ...  Av de 100 poäng man har innan startskylten blev det.... *spänning* .... ett (1) ynka poäng kvar. ;) 

 Med andra ord, detta var vår absolut sämsta rallylydnadstävling. Av de där 100 poängen man har innan start blev det avdrag med 15 (enpoäng), 36 (trepoäng), 25 (fempoäng) samt 20 (tiopoäng) plus -3 på helheten = summa 99 poängavdrag.
    Och så den där vanliga domarkommentaren: "Fortsätt träna - bra kämpat." och så en smiley. *suckar uppgivet samt något frustrerat*

Ja, vad hjälper det att man tränar (uppenbarligen inte tillräckligt, eller rätt), försöker hitta platser med en massa störningar eftersom jag känner att själva momenten är det inga större problem med - utan att Pingu hellre vill nosa och hitta på annat än att köra rally.

Det är så in i helvete (ja, nu svär jag) frustrerande när jag ju vet att jycken kan - men inte på tävling. Jag riktigt älskar att känna den där kontakten, se hans mörkbruna ögon lysa av glädje och lycka när vi tränar... men lika mycket haaaatar jag när jag inte får den där kontakten, när jag inte får se de där glädjelystra mörkbruna ögonen...

Och så har vi hans vaffande. Jag har ju trott att det beror på hans frustration över att inte bli tillräckligt snabbt (i hans tycke) bjuden på belöning, men idag funderade jag på att det kanske inte bara är det; det kan även vara att han typ inväntar att vi ska börja köra... "Hallå, matte! När ska vi börja egentligen? Gå inte runt så där och larva dig och vifta med armarna "Framför! Kom! Gå runt! Kvar! (osv) När ska vi börja springa? Var är hindren?!!!!"

Rosie och Sharon, båda gamla agilityrävar, jobbar tillsammans inne på rallybanan och det gör de båda med bravur på deras första officiella rallytävling.

 Ser ni balansbommen som står intill plankanten? Jo, när Pingu och jag rusar bort från banan efter vårt rallylopp så kutar Pingu spontant och mycket vant upp på balansbommen och sätter kontaktfälten klockrent! Där kändes det hemvant och tryggt.

Jag menar naturligtvis inte att jag tyckte att balansbommen "störde" på nåt vis. Och jag brukar ju köra rallymoves som uppvärmning inför agilitytävling, för att få upp kontakten, så min ovan nämnda "tes" varför jycken frustrationsvaffar är tämligen svag.

 
Är jag nervös?
    Nja, visserligen blev jag lite förvånad över mig själv att känna ett pirr precis innan vi äntrade banan, men väl inne på banan kände jag bara en blandning av hopplöshet samt envishet att försöka få jycken att sköta sig. Så att anledningen till hans vaffande skulle bero på mattes nervositet stämmer nog inte, men visst är man mer spänd; att nu gäller det.

Där på tävlingen, efteråt, kände jag revanschlust samt en känsla av: "Öh, får man bara ett försök? Är det bara ett lopp?" Van med att det ju ofta är minst två lopp på agilitytävling. Då kände jag en vilja att försöka ralltytävla igen. Det är ju en tävling snart på Tyresö BK.
    I bilen på väg hemåt kände jag istället mest besviken frustration: "Äh, det funkar ju inte! Varför ska jag pyssla med det här? Det är inte nåt kul."

Okej, vi kör Tyresö-tävlingen. Men om (?) det inte alls funkar... så lägger jag av. Det ska vara kul - annars är det inge´ att ha!

 
Men samtidigt så... Tänk om (?) det skulle funka. Han är ju så duktig när det gör det. Emellanåt. Lite grann. Ett litet tag. Några skyltar. Tänk att få känna ett rallyflyt! Tillsammans med jycken. Vilken lycka!!
    Har jag tränat för mycket med betoning att hitta störningar? Eh? Jag, träna för mycket går i och för sig inte ihop. Jag känner ju att själva momenten är inga problem - utan det som ställer till det är hans nosighet, brist på fokusering samt följsamhet - och förstås vaffande. Varför frustrationsvaffar han? Han voffar ju även i agilityn när han är på, till exempel i slalomet. Men det är ett annat voffande. Eller? Det är skillnad på vaffande och voffande, eller hur?

Jag var ju på en föreläsning i torsdags med Kenth Svartberg om just belöningar samt hur man får jycken att funka på tävling, och jag tyckte jag fick lite uppslag att jobba med samt ändra mina träningsrutiner; en tydligare belöningssignal, fördröja själva belöningen med att glädjefullt rusa bort till en "belöningspunkt" (för att förtydliga att vi jobbar tillsammans samt att man faktiskt kan vänta något innan belöningen kommer), försöka få igång "social" belöning (men Pingu undrar mest vad sjutton jag håller på med: "Lägg av! Sluta peta på mig! Hit med godiset/bollen!", visar han något förundrat samt frustrerat).
    Frustration är vårt "middle name". ;)