Varför jag är "så där dum"? Jo, för jag är på klagohumör. Eller klaga och klaga? Nä, inte riktigt. Folk får väl göra och tycka som de vill, men... ;)
Nu är 2015-års agilitytävlingar snart slut. Det är bara 2-3 tävlingar kvar (och en rallylydnadstävling!!). Förra året, för cirka 1,5 år sedan, typ, så var det några snälla och peppande agilityvänner som hurtigt skanderade att nästa år, då kommer pinnarna (uppflyttningspinnar) bara raaasa och trilla in för Pingu.
"Vad var det du sa förra året...?", har jag nu - i år - småfnissat lite och retat dom. Ja, för dom där inrasande pinnarna har lyst med sin frånvaro - och inte gör det mig nåt! :) Pingu har alltså en (1) pinne i agilityklass, och den erövrade han för över ett år sedan.
Hm? De som spådde Pingus agilityframgångar kanske inte räknade med hans matte, mig? ;) Det är förstås jag som har satt käppar i pinnframgångshjulet. Hehe!
 |
| Här har vi en pinne som heter duga!! |
Skämt åsido, så har jag faktiskt funderat lite på det här med "pinntokerierna".
Men... är det inte tråkigt att behöva känna en besvikelse - fast man har gjort världens finaste lopp - bara för att en liten hoppbom råkade falla, att en tass råkade flyga över kontaktfältet eller att man fick nåt hundradels tidfel? Ja, för att kunna erövra en pinne så måste ju man ju nolla (varken hinder- eller tidsfel).
Det borde väl i alla fall vara roligare att kunna helt ut vara glad och nöjd över ett bra lopp - oavsett om det har genererat till en pinne eller inte. Den viktigaste utmaningen är (för mig) att lyckas ta sig igenom banan med ett flyt och med glädje. Om det nu skulle vara ett pinnlopp så är det bara (typ) en oerhörd rolig bonus.
Jag vet och förstår att min egen tävlingsinställning inte är ett vinnande koncept, alltså resultatmässigt, men måste helt klart vara roligare! Mycket roligare än ni/de som ständigt jagar pinnar, uppflyttningar och andra meriter? Eller? Själv riktigt hatar jag att bli besviken. Haaaaatar!!
Jag minns den där ödeslydnadstävlingen för typ hundra år sedan (på den tiden då jag lite då och då småfuskade i tävlingslydnad), och jag peppade mig före tävlingen: att om platsliggningen funkade hyfsat, så är första priset (alltså inte placeringen) med största sannolikhet i hamn. Pyttsan! Jag blev så besviken så att jag satte inte min fot på en lydnadsplan på två år.
Pingu är nu tre och ett halvt år, och jag kanske borde skämmas över att mina mål fortfarande är att han ska stanna kvar inne på banan (alltså inte ägna sig åt "publikmingleri"), att vi kör banan som ett team där vi stöttar varandra och att vi, Pingu och jag, rusar tillsammans i mål och har en liten trevlig belöningsstund ihop.
Mötte för en tid sen en tjej som har en jycke som är typ jämngammal med min Pingu. Hon uttalade sig negativt om loppen hon och hennes hund hade kört under dagen. "Men han är ju ung än!", tyckte jag. "Nääää! Han är ju gammal!!!", protesterade hon med eftertryck.
Ja, vi ser olika. Inget fel med det. Hur som så förväntar jag mig inte att Pingu ska bli "hund" förrän han har fyllt fyra år. Tja, jag är förstås inte heller en vinnarskalle. Mina hundar är framför allt mina familjemedlemmar, och saker och ting får helt enkelt ta den tid det tar. Jag är nog lite mer "laid back" - och har inte heller erövrat några bemärkelser tävlingsmässigt (förutom Spirous RLD N). Man får det man är typ, och jag är glad och nöjd som det är. Menar absolut inte att annan inställning är "fel" annat än för mig själv.
Haha! Ibland dagdrömmer jag om att man skulle på nåt otroligt sätt kvala till SM (jag säger ju att det är en fånig dagdröm), men avstå - för att SM:et arrangeras över min "max två timmars resvägs"-regel. Vad kul det skulle va`! :)
Ja, den dagdrömmen är verkligen beviset på min obefintliga tävlingsinstinkt; min dröm är att frivilligt avstå SM; att säga "Tack, men nej tack!".
 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar