Pinntokerier. Agilitytävling på Vallentuna BK

När jag publicerade förra blogginlägget (som har varit "pågång" en längre tid) i fredags, så hade jag tanken: "Bara för jag nu publicerar det här kommer det förstås bli en pinne imorrn.". Ja, så blev det. Lite tokigt, va! :) 

Tävlingen var perfekt i flera perspektiv: Nära (knapp halvtimmes resväg), första banvandring cirka kl. 11.00 samt helt okej väder. Jag tycker att alla tävlingar borde vara så här.

Agilityklass

Startnummer 12. Ganska halvlagom. Man hinner gå banvandring och värma upp utan att känna någon större jäkt.

Pingu var nosig som vanligt. När det är två före mig (en inne på banan och en väntande) så lägger jag ned Pingu strax intilll startfållan.  Jag ställer mig på kopplet så att hans ständigt påslagna nos inte kan fara iväg alltför mycket.

    Hunden som är före mig värmer upp och rör sig konstant inne i startfållan. Plötsligt börjar hon köra "Backa!", alltså hunden står framför henne och backar från henne; de står/rör sig hela tiden nos mot nos, alltså matte har (borde ha) full koll hur jycken hennes backar... men hennes hund backar mot Pingu och mig väldigt  nära, typ knappt en meter från oss, och allt närmare blev det.

    "Eh? Måste du vara så nära?", påpekar jag. "Jag måste ha xx i rörelse.", protesterar/förklarar matten. "Jo... men...", säger jag. De flyttar sig längre in i startfållan istället, men det blev precis dags för dom att starta. På väg in mot första hindret vänder sig matten om mot mig och ropar: "Ursäkta!". "Det är lugnt!", ropar jag tillbaka. :) 

    En liten parantes är att samma matte brukade "förr i tiden" köra nån typ av "distansinkallningsövningar" som uppvärmning inför hennes starter, där intill banans startfålla. Jag minns hur överraskad jag och Gromit blev när det plötsligt - från ingenstans - kommer en stor jycke farandes i 190 förbi oss - och alla andra ekipage - så att man nästan föll baklänges av vinddraget, och ingen mattes syntes intill den. Ja, hunden var hur lydig som helst, men... kanske inte så lämpligt just där mitt i startfållevimlet.

Till saken... loppet.

Jag förekommer Pingu (ingen tjuvstart). "Men vad i alla världen gör jag?!!", utbrister jag i tanken vid den första tunnelns utgång; jag skulle ju köra ett blindbyte där, men håller på att trassla till det för mig redan i starten. Dumsnut!!

Efter slalomet gör jag ett framförbyte och envisas med "Här! Här! Här!", och visar med hela mig framför mig, men Pingu flyyyyter ut bakom min rygg och för en sekund tappar jag honom helt "Vart tog jycken vägen?!!!" och tänker börja kika efter honom bakom ryggen på min vänstra sida, men som tur är så sluter han - sent om sider - upp där jag vill ha honom (från högerhållet). 

Han tar gungan utan tvekan. Ja, hans gungfobi verkar vara ett minne blott (om det inte poppar upp igen). Han har fint hindersug över hopphinder och in mot tunneln.
    Jag planerade bakombyte före A-hindret (de flesta körde nog sidbytet före långhoppet) dels för att jag anade att jag inte skulle hinna annat och dels för att Pingu då - måhända - skulle sakta ned sig något över A-hindret och därmed få till en tass på nedfartens kontaktfält. Planering i minsta detalj! :) 

Sen vid den sista tunnelingången så blev det dramatiskt!! Vägranhotet darrade på ribban. :)
    När Pingu sen far in med nosen in i den sista tunneln - så stannar han upp! Han tvekar. Men som tur är så tvekade han med tassar och nos fortfarande i tunneln (jämför om jycken stannar upp uppepå uppfarten till exempelvis gungan). Om han hade backat ur tunneln igen, eller stannat upp innan tunneln då skulle det bli en hel klar vägran. Det var verkligen på ett hår när. Jag misstänker att stackarn som sen kom på sjätteplaceringen - med noll fel - och utanför pinnplats nog tycker tävlingslivet blev ganska orättvist.  Sorry!! (jag menar det)

Man kan se på filmen att Pingu inte riktigt vet var han har sin matte i "hoppsvängen" innan de två sista tunnlarna; han vänder på huvudet för att kolla. Trodde han att det var ett bakombyte, månntro eller nåt? Smått intressant för en agilitynörd.

Om vi hade fått en femma, så hade vi hamnat på 11:e plats istället, men det var ingen vägran. Så det så! :)

 Ja, så nu fick man gå och gräva ut Pingus tävlingsbok från tävlingsryggsäckens djupaste fack. Den har legat där - orörd - sen cirka ett och ett halvt år tillbaka. Fortsätter vi i den här takten så kommer vi kunna flytta upp till klass 2 om... cirka fyra år. Hihi! Äh, vem har bråttom.

Det kändes faktiskt lite fånigt och dumt att den där pinnen kom intrillande just igår (efter mitt dumma blogginlägg dagen före). Sen kändes det också lite dumt för den där "nästan-vägran-incidenten" i den sista tunneln samt för att det ska vara så himla speciellt bara för att loppet råkade bli ett pinnlopp. 
    Jovisst, loppet kändes bra, trots här ovan nämnda misstag plus "irritationen" över att Pingu rusade efter målgång direkt fram till Ester som råkade stå där. Haha! Sicken belöning för en överlycklig Pingu!!! Tur att inte Ester tog illa vid sig - eller hennes matte.
    För er som inte vet, Pingu är ständigt djupt förälskad i henne - bara för att hon löpte en gång för över ett år sedan. Något som han nog aldrig kommer att glömma. Verkar det som. (självklart har hon löpt flera gånger sen dess, men det vet inte Pingu om). Jag tror nog att Pingu behöver få träna lite med Ester som störning.

Pingu har flera hundar som han ständigt är kär i: Hubbe, Felix (labbe, ESS, kastrerade killar), Ester (flat), Tosca (havannais, som förresten löpte igår, de använde i alla fall löpmatta), Winnie (blandis, kastrerad tjej) och så Zack förstås (blandis, kastrerad pojkvasker). 

Apropå Zack, så tyckte jag faktiskt lite synd om Zack-matten igår. De hade ett ynka lopp, väntar typ hela låååånga dagen på det - och så är jycken mer eller mindre helspattig. Efter en dags lång väntan blir det bara en kort startträning, typ, i tävlingssituation. *suck* "Man vet aldrig vilken hund man har med sig in på banan.", konstaterade hans matte. Ja, vilket humör är han på? Är han den där fina följsamma eller den där totalt urblåsta fara-runt-jycken? "Ja, det är väl det som är charmen med att tävla med jyckar!", kommenterade jag lite dumt irriterande, men sant. Fast en hel del pinnar har de erövrat. Så duktiga är dom. 

Hopploppet

"Bara för att det gick så bra i förra loppet, så kommer det gå åt skogen.", tänkte jag. Strax efter så kommer Rosie och säger/kommenderar: "Bara för att det gick så bra i förra loppet, så ska du inte...!". Haha! Ibland läser hon mina tankar.

Pingu har startnummer 36. Pingu började att nästan desperat att storgläfsa där vi står (Pingu ligger ned) och inväntar vår start. Han spejar runt. Jag ser att Ester står därborta en liten bit från målfållan (de hade nyss kört). Jag ber Rosie att vara beredd att schasa bort en "rymmar-Pingu" samt att be Ester att kanske flytta på sig.


Det var en lite halvsvår start: Hopphinder, tunnel och långhopp (där man vill ha gjort ett sidbyte). I min fantasi så skulle Pingu sitta fint kvar i starten medan hans matte går och ställer sig vid typ halva tunneln och sen kalla in och man hinner göra sidbytet medan jycken rusar i tunneln. Pyttsan! Tjuvstart som det bara ryyyyyker om det.
    Men vi har kört nödlösningshandling förut. Det blev väl nån vägran vid nåt hopphinder. Om jag minns rätt så blev det fel i slalomet, först vägran, sedan fel väg i slalomet (när jag passade på att utmana honom), men jag sket i det. Diskade kutade vi in i mål. Jag fångar Pingu innan han far iväg. Han är inte så mycket intresserad av hans speciella tävlingsboll. Vill hellre nosa runt. Rosie bjuder på "istället-för-rymma-iväg-godis". Jag ber henne att räcka mig kopplet. När kopplet väl är på plats så intresserar sig Pingu för bollen, fast först ville han ha "bjud-godiset". Jag hade boll och godis i varsin hand och frågade vilket han ville ha. Fick samma svar på två försök. Sen tyckte han det var boll-lekardags.

Jag: "Titta! Han ser på mig!" Pingu: "Öh? Vem är du?!!!" Foto: Ulrika Lundberg.