Att det ska va så fördömt svårt att vakna? Agilitytävling Uppsala Hundvänners LKK

Som vanligt. Vaknar inte. Jag hör det hemska klockradiotjutet. Kikar med sömndruckna ögon ut. Inser att det fortfarande är mörkt ute. "Jag går inte upp när det är mörkt. Vägrar!!", tänker jag förgiftad av morgontrötthet. Pingu ligger gosigt inträngd vid min sida. Jag vaggas av det hiskeliga tjutet från klockradion åter till sömn. Att Pingu låg så där mysigt intill gjorde ju inte heller saken bättre; vem vill gå upp då, liksom? Suck.
    Vaknar sedan med ett ryck. Det är ljust ute och det hiskeligt hemska klockradiotjutet har tystnat av sig självt för lääääänge sedan. Att jag aldrig lär mig?
 
    För att fatta mig kort*: Vi missade dagens första start. Pingu hade ju startnummer nio. Insåg direkt att det är kört, även utan banvandring. För en stund tänkte jag faktiskt strunta i alltihopa och stanna hemma istället, fast jag då redan hade fixat matsäck med mera, men är det verkligen värt att åka till Uppsala bara för att köra ett ynka lopp?

Haha! Sen när jag väl är på plats (efter att ha åkt fel två gånger), så håller jag på att missa hopploppets banvandring. Om inte Anneli hade gått till tältet och hojtat till där jag stod i lugn och ro efter att ha gått en morgonrastning med jyckarna, så hade jag missat det. "Öh? Vadå? Jag trodde vi skulle köra på den här banan!", svarade jag smått förvånat samt skamset. Att den där Anneli jämnt måste hålla reda på mig. Hon måtte tycka att jag är hopplös!! 
   Hur jag kan vara så dum och tro att vi skulle köra agilityklass när jag var fullt medveten om att det var just agilityklass som jag missade vet då inte jag. Dumsnut!!
 

Agilityklass, klass 2 pågår...

... fast först måste gungan fixas.

 Bilderna här ovanför är här enbart för att illustrera - och visa mig själv - hur balanshinder ser ut, och att när dessa hinder ingår (A-hinder, balansbom samt gungbräda) så är det inte hoppklass. Kom nu ihåg det till nästa tävling!! Så jag inte åter igen ställer mig lugnt och inväntar banvandring vid fel bana - medan banvandringen är i full gång bakom ryggen på mig. ;) 

Egentligen tog jag bilderna bara för jag inte hade så mycket annat för mig, där jag satt och inväntade Zack, Zia samt Sharons starter i klass 2. Pingu tävlar icke i klass 2. Tyckte också att lite mer ovanliga agilitybilder kunde pryda denna sida med en sån där bild på agilityvärldens vardag; funktionärer samarbetar effektivt för att lösa ett uppkommet problem.

Hoppklass

"Startnummer 37. Varför kunde vi inte fått 37 i agilityklassen istället? Då hade vi ju (kanske) hunnit med den med." (mina tankar inför loppet)

Pingu är väl som vanligt inför loppet; omvartannat odräglig till följsam med god kontakt. När det börjar närma sig vår start så går vi numera fram till startfållans direkta närhet, och jycken ska ligga ned. Jag ställer mig på kopplet, så han inte kan nosa runt hur mycket som helst. Pingu blir väldigt intresserad av hunden som startade före oss (vilket jag då inte visste att det var just hunden före, det var ett par tävlande som inte dök upp). Han påbörjar att smågläfsa, men stillar sig (typ). Denna  jycke råkar sen passera precis framför oss, och Pingu visar stooort intresse. Längtansfullt ser han efter dom. (Vilket absolut inte är deras fel på något sätt.)

Inroparen hittar inte startande. Plötsligt är det vår tur. Jag blir obarmhärtigt indragen av Pingu till platsen framför första hindret, där han noggrannt nosinspekterar marken. 

    Som det syns på filmsnutten har jag svårigheter att få upp Pingunosen från marken. Det syns däremot inte på filmen att han minutiöst slickar på en gräsfläck. Jag försöker med alla mina knep (tjoar, försöker locka med handen framför nosen, hoppar på stället, klappar händer, viskar osv) att få upp nosen - utan att på nåt sätt verka vara fysiskt hårdhänt (ni kommer väl ihåg domaren som sa åt mig förut).

    Till slut (kändes som typ trehundra evigheter) får jag upp nosen på jycken. Lite kul att se på filmen hur domaren väntar tålmodigt, undrar vad hon tänker? Detsamma om tidtagaren.

    Lite oroväckande så spaaanar Pingu tråååånande bortåt, in mot banan - inte mot de första två hindren. Jag kör en "give me five" enbart för att kolla om hundskrället är kontaktbar. Det var han.

Vid banvandringen hade jag bestämt att jag inte skulle komma för nära slalomet, utan mer skicka honom mot slalomingången, men jag ser på filmen att jag misslyckas totalt. Nu kanske Pingu skulle struntat i slalomet i alla fall, men... (det är svårt att koncentrera sig på att krångel-zick-zacka när man har annat trevligt i nosen). Jag berömmer att jycken faktiskt kommer tillbaka efter missat slalom (inte far iväg på "publikmingleri").

Det blir alldeles för vida svängar (fulla med handlingsnödlösningar), men jag kämpar på. Vid banvandringen insåg jag faran att jycken skulle kunna fara in i fel tunnelingång (tunnel nr 2) och jag planerade att vara tidig och tydligt visa den bortre tunnelingången, men vad hjälpte det? Att jag planerade det, alltså. Äsch! Jag blev ju sen och disken sitter som en smäck i tunneln!.

Jag är ändå mycket nöjd över loppet. Det gick att köra trots "flänghund". Jag är även nöjd över att Pingu själv nog aldrig märkte att det blev fel väg (som annars kan generera i strul och avbrott i banflytet).

  Det jag däremot inte blev glad över är att han efter målgång (diskad) rusar fram till närmaste jycke. Jag som skröt i torsdags vid rallyträningen att han numera springer i mål tillsammans med sin matte. Pyttsan!! Tack Malin för att du var kvick på fötterna och motade bort honom från hans "frieri-fantasier". Jag gör ändå försök att belöna med den speciella "tävlingsbollen", vilken han först ratar, men sen så fick jag ändå igång en gemensam tävlingsbelöningsrutin. *nickar instämmande med viss förvåning*

Den där nosen går inte av för hackor.

* Vilket - tydligen - är för mig omöjligt. Se bara hur långt inlägget blev ändå. Fast det kunde (brukar) vara värre. :)