Lill-pysen Linus, syrrans jycke, har flyttat hem

Ja... vad säger man..? *djup suck* (hade faktiskt ett annat träningsblogginlägg på gång, men annat "kom i vägen".)

    I tisdags, tre och en halv vecka efter Spirous plötsliga bortgång... så lämnar även Linus, 13 år, oss plötsligt och helt för sig själv. Hundstackarn dog ensam hemma. Under den ynka knappa timmen han var själv passade han på. Medan jag och Pingu fortfarande var kvar på jobbet, och när brorsan i alla fall skulle åka förbi där jag bor, så skjutsade han hem Linus till mig. Linus uppförde sig inte på något märkligt sätt, allt var som vanligt.
    Jag och Pingu går promenad efter jobbet, och när vi kommer till bilen så passar vi på att köra ett litet träningspass på parkeringen innan vi åker hem.
    När jag sen kör in på gårdsplanen så ler jag upp mot fönstret där jag först tror mig se Linus, men förstår strax efter att det är ju blommans konturer som syns genom fönstret. Det är mörkt i vardagsrummet. "Inte tänkte brorsan på att tända.", tänker jag men har full förståelse eftersom det ju var ljust när han lämnade Linus ett knapp timme tidigare.
    Jag tycker att det är märkligt att Linus inte står där i fönstret och tittar ut. När jag sen går uppför trädgårdsgången upp mot huset hörs inget bjäbbande... "Hm? Ligger han och sover?", funderar jag. Inget bjäbbande heller bakom ytterdörren... Jag låser upp och öppnar dörren lite trevande. Det skuttar ingen själaglad Linus... Jag kikar in mot vardagsrummet - och ser Linus ligga raklång på sidan intill bordet. Linus låg annars aldrig raklång på sidan på golvet. Han låg aldrig raklång på sidan ever. Jag förstår.

 Stackars liten att behöva dö helt ensam. Jag grämde mig att jag tränade Pingu innan hemfärd; hade jag inte gjort det så hade jag kanske varit hemma och då fått sett vad som egentligen hände... eller så var det kanske bäst att man inte var med..? Att slippa få se. Jag var ju med när Gromit dog här hemma (bara en halvmeter ifrån jag hittade Linus). Det gick snabbt, men de få sekunderna var hemska när han gnydde och kippade efter andan, men trygga matte var ändå med.

   När jag dagen efter ringde till djursjukhuset för hjälp med omhändertagandet, så säger djurskötarreceptionisttjejen spontant: "Men då måtte det ha gått snabbt", efter jag beskrivit vad som hade hänt. "Antagligen hjärtat eller hjärnblödning", förklarade hon efter hon frågat om det fanns tecken på fradga eller kräkningar (vilket det inte gjorde). "Kroppen hade helt enkelt "tagit slut". Det gick nog snabbt", förklarade hon. Nu har jag "bestämt" för mig själv att det var så...
    Både brorsan och jag hade noterat att Linus druckigt ovanligt mycket vatten dagarna/dagen (söndag/måndag) innan. Jag hade funderingar att det åter var dags för veterinärbesök och funderade på vilket djursjukhus man skulle välja. Fast Linus hann före...

 

Ja... vem var egentligen den där lillpysen Linus?
 

Den här bilden är från när syrran och jag råkade stöta på varandra vid "Fästingskogen". Jag hade varit i skogen och skulle precis åka hem och hon körde förbi på vägen och stannade till när hon upptäckte mig.

Linus var ju egentligen syrrans hund som jag fick äran att ärva... *ler* Ja, jag ler åt både ordvalet "äran" och av minnet av min storasyster. Undrar om hon fnyser åt mig nu; hon vet ju hur det gick till. Ja, jag vet inte om jag verkligen ska berätta... *funderar* Okej, jag skriver ned orden, får se sen hur mycket jag tar bort. ;) 

Midsommarafton 2012.
  På grund av det notoriska "vargen-kommer"-syndromet så avfärdade jag syrrans oro att det inte riktigt stod rätt till med henne. "... och vem ska ta hand om Linus?", hör jag henne fråga där hon står och pratar med brorsan/brorsor och brorsdöttrar utanför altanen medan jag hastigt rusar förbi för att duka fram fikat. "Ja, jag vill inte ha honom!!", hasplar jag ur mig i förbifarten med fikabrickan i högsta hugg. Sen pratades det inte mer om det under midsommaraftonbesöket.
   På kvällen ringer syrran och skäller ut mig med råge (med all rätt?) hur jag kunde säga så där om hennes Linus. Jag säger inget, men jag tyckte att hon var såååå orättvis (vilket i och för sig kanske var fel tyckt). Det orättvisa var (förutom att jag inte förstod att det var så illa ställt med henne) att hon typ begärde av mig att jag - helt ensam - twentyfour/seven skulle göra det som hon - under alla år - vägrat att göra - med familjens hjälp - under ett fåtal timmar; det vill säga låta våra hundar vara tillsammans under familjehögtider och dylikt. "Nä, det är så jobbigt! Jag vill fika i lugn och ro.", protesterade hon alltid när man frågade om hon skulle passa på att ta med sig sina hundar/sin/hund. "Men vi är ju där. Vi hjälper till. Och om det går överstyr så kan man ju ha hundarna i bilen eller på annat sätt dela på dom!", protesterade vi i vår tur. Men nä! Totalvägran.
    Så våra hundar hade aldrig egentligen träffats innan.

Med flexikopplet i högsta hugg flyttade lillpysen Linus, då 10 år, hem till mig. Här skuttar han runt på sina precis nya hemmaägor.

Syrran blev fort sämre, och några månader senare (sept -12) så flyttade Linus in till mig. Om du vill kan du läsa om det här. 
   En lördag i början av oktober, efter att ha tränat på brukshundklubben, får jag infallet (kände egentligen mig tvingad, innan det är för sent) att åka och besöka syrran på hemmet och ta med Linus in - vare sig man fick det eller inte. De skulle åter få träffa varandra, Linus riktiga matte och syrrans ögonsten. Så i full "träningskostym" (jag lämnade de leriga stövlarna i entrén ;) ) trampade/tassade vi in till syrran. På måndagmorgon fick vi sedan beskedet att hon hade somnat in (på dagen halvåret efter min Gromit gjorde detsamma).

Det tog inte lång tid innan hans lockar fick falla till marken.. eller rättare sagt ner i en gammal ICA-kasse.

Slarvigt men välbehövligt nedrakat/klippt. Jag tycker i alla fall att han blev söt.

Pingu "hjälper till" med nykomlingen...

... fast det ser inte riktigt ut som lillpysen Linus verkligen uppskattar Pingus hjälpande tass - med all rätt.

Soffhäng.

Linus med brorsorna Spirou och Wilbur där det gick mycket lugnare till.

Agilitypensionären Wilbur visar lillpysen Linus hur man gör. (A-hindret var typ nedfällt)

En helt ny värld öppnades för lillpysen efter han flyttade in hos oss. Jag minns speciellt när vi gick i skogen och varje gång man passerade en annan stig än den vi gick på så kutade han nyfiket undersökande in på den andra stigen några meter för att sedan rusa tillbaka till oss andra. Det såg ut som han mycket förundrad tänkte: "Inte hade jag en aning om att världen var så häääär stor!!".
   Ja, på grund av flera olika orsaker så hade syrran inte spenderat så väldigt mycket tid ute på långa hundpromenader (bl a två höftoperationer samt canceroperation med följder).

Jag är uppväxt med syrrans hundar. Man kan säga att det är tack vare min storasyster jag själv har hundar. Men... sen "växte" jag om henne; jag blev den "visa storasystern", i alla fall när det gällde hundträning. Hon frågade ibland efter träningstips, fast ofta hade vi olika tänk; jag mer åt förekommande hållet och hon mer korrigerande, alltså mer "old school", vilket i och för sig är förståeligt. 
    Haha! Vid famlijehögtider blev det ofta diskussioner om just hundträningsämnet. Alla syskonen (vi är.. nej, jag menar var fem stycken) deltog livligt i meningsutbytena.
    Syrran hade de senare åren en idé att med flit inte uppfostra/träna hundarna alls "För att se hur de blir då". Vi avfärdade direkt med "Den "forskningen" behövs inte. Den är redan gjord för evigheter sen. Man vet hur de blir". "Ja, ja... men jag vill se själv.", envisades hon. Undrar om hon bara sa så där för att hon inte längre tyade med eller hade lust med hundträning/uppfostran?

Men jag måste säga att inkallningen på Linus var högklassig! Så det hade syrran verkligen lyckats med, helt klart bättre inkallning än på någon av mina hundar. Linus kom rusande som ett skott när man ropade hans namn (om det inte var pälsvård på gång).

Första gången som han satte sina små aprikosa tio-åriga tassar på en brukshundklubb.

    Ja, en helt ny värld öppnades för honom, brukshundklubb med agilityhinder och spännande dofter, tävlingsområden med massor med hundar och folk, skogar, får och hästar och nya vägar och stigar. När jag jobbade så var Linus med brorsan tillsammans med Wilbur (och sen det sista halvåret själv). Ibland när jag skjutsade Pingu till agilitytävlingar så fick Linus jobba tillsammans med brorsan. Han fick ett helt nytt och händelsefullt liv, hans sista tre år. 

Bara det här att åka bil eller rättare sagt att bli lämnad i bilen var nåt han först inte riktigt klarade av; av stressen slickade han frenetiskt fönsterrutorna, men han lärde sig ganska snart att bilen var en trygg plats (och det frenetiska slickeriet slutade).

På vägen hem från tävling. Zzzzzzz.

 På upptäcksfärd intill fårhagen...

"Öh?!! Vad i all världen är det där för nåt?!!! Och vilka konstiga läten de har för sig."

Godissök i skogen.

Tänk att det tog ett bra tag innan han förstod vitsen med godisstenar!

Men sen kom han på grejen, och hoppade självmant upp på stenar.

Till slut blev han värsta proffset i skogen.

Och som vanligt hack i häl. Undrar hur många gånger man har vänt sig om och undrat var sjutton jycken har tagit vägen - och så är han där som fastklistrad intill en. För inte tala om hur många gånger man snubblat över honom och halvt trampat ihjäl honom. Att jycken aldrig lärde sig!!

Mitt fina pensionärsgäng. <3

Tänk att syrrans jycke har varit på agilitytävlingar... 

... som hejarklack förstås. :)

Lite tältmingel inklusive tigga den nya mattens frukost.

Lite mer tältmingel... utanför tältet!!

"Vad pysslar dom med därborta? Aha, det är banvandring.", numera proffs i agilityhejarklackeri. (kanske ska förtydliga att Pingus "hejarklack" var helt tyst)

Hejarklack även på rallylydnadstävling.

Mingel på Hundens Dag i Waxholm.

 På veterinärbesök.

 På jobbet.

Helt plötsligt fick lillpysen för sig att leka vilt med en gammal vante. Han som annars brukar vara en smått allvarlig typ.

Radarparet, Wilbur och Linus.

Lillpysen Linus äter lugnt fullt medveten om att han har en väntande publik.

Det sista året så blev faktiskt Linus lite blasé; han har helt klart vant sig vid den stora vida världen.

Han till och med vandes av att försöka jaga bilar. Nja, nästan helt i alla fall. Tänk att han här hellre klättrade upp på godisstenen än att göra typ utfall mot de susande bilarna på 276:an! Jag säger bara "skvallerträning". :)

 Fast det här!! Nä, den där nya mattens påhitt att man ska vara uppe på trimbord och bli omvårdad... Nä! Fy sjutton!!

Kan man se mer olycklig ut?

"Aldrig att jag går i närheten av dig igen, nya matten!!", visar den här alldeles nyklippta Linus.

Så den första tiden så sprang han och gömde sig under huset när han förstod att det var hans tur uppe på trimbordet. Med ren list och en stor portion coolhet från min sida, så... upp på bordet kom han, lugnt och fint.

 Men till slut så "gav han upp", och låg helt enkelt kvar i soffan fast han mycket väl förstod att det var hans tur och lät mig helt lugnt bära honom till trimbordet. Han kanske äntligen insåg att pälsvård och sånt inte är så hemskt.
 Om jag får säga det själv så är jag lite småstolt över att jag kunde lära honom att det var helt okej att bli omvårdad med kloklipp och allt. I början var det vilda protester, jag fick inte ens snudda tassarna, men med tålamod och stort lugn vande han sig med att få en klo klippt i taget, en tass i taget, ett ben i taget. Ibland en klo på framtass, och sen en klo på baktass, osv. Jag klippte väldigt lite i taget, ville inte riskera spä på hans ovilja med att det gör ont om jag klippte för mycket. Men visst det hände ibland att det började blöda, men då no big deal.
    Samtidigt tyckte jag inte att jag ville/behövde lägga ned en massa tid på det här. Jag menar, jycken var ändå tio år när han flyttade hem till mig. Till exempel själv så föredrar jag att hunden ligger ned vid kloklippning (för att jag ska se bättre), men det vägrade Linus - och det slapp han. Det var vår "deal" i det hela.

Att raka nosen var något han så totalvägrade i början, men jag upptäckte ganska snart att det han mest ogillade var mitt grepp över nosen, så jag försökte så gott det nu gick att undvika att hålla hårt eller att istället ta ett grepp runt nackskinn/öra för att få honom vara någorlunda stilla med huvudet medan jag kvickt tog "raktag" med trimmaskinen. Fast ibland - men väldigt sällan - blev det mild fasthållning med peppande (!)  tillrop från min sida: "Bara en gång till! Det sista! (oj, vad jag ljög) Det här klarar du!!"
   Våra "battaljer" uppe på trimborded var dock mest kantade med lyhördhet och respekt från min sida - allt för att han skulle tycka att borstning, kloklippning och dylikt var nåt man kunde stå ut med.

Apropå stå ut..

... en av alla Pingu vs Linus katt- och råttajakter. Ofta var det faktiskt Linus som började, men om det berodde på att han var irriterad på Pingu-slyngeln eller om han tyckte det var ganska kul.. tja, det får vi aldrig veta.

Såta vänner. :)

Zzzzzzzzz

Om man ska vara riktigt ärlig har det inte bara varit rosenrött under de här tre åren.
   Linus var en notorisk inneskvättare. Syrran försökte lösa detta med att på olika sätt typ "förhindra" honom att komma åt att markera samt att kastrera honom (och hans brorsa Gilbert, som förresten var halvbror - på riktigt - med min Wilbur), men det funkade inte fullt ut.
   När Linus sedan flyttade hem till mig (Gilbert hade då redan gått bort), så markerades det förstås även här. Jag körde dock en annan approach, och tänkte "valprumrensträning", det vill säga ut med jycken direkt efter sömn, mat och lek samt att jag spärrade av här hemma så jag hela tiden hade uppsikt på honom. Om han började gå runt och nosa på det där "markeringssättet" så åkte han ut direkt. Linus blev snart rumsren. Seger!!

Men det skulle bli nya motgångar efter en tid...
   Linus fick först problem med ena bakbenet. Den första veterinären sa patella luxation och tyckte jag skulle avliva honom med tanke på Linus ålder. "Funderar på saken", sa jag. En tid senare började även det andra bakbenet att krångla. Linus och jag åkte till en annan veterinär, och hon trodde det var något neurologiskt speciellt med tanke på att nu hade Linus även blivit inkontinent - både med kisseriet och bajseriet; det liksom bara kom därbak. Såg faktiskt lite smått komiskt ut när han förvånat kollar bak på sig själv "förföljd" av ett par bajskorvar som trängde sig ut från hans arma kropp.
   Veterinären, Linus och jag testade medicin som egentligen är till för kastrerade tikar som läcker, men... nä.. det blev inte bättre. Veterinären tyckte att jag skulle inte känna skam (typ) om jag vill avliva honom framför allt på grund av Linus inkontinens. Det här med lillpysens bakbensproblem tyckte inte veternären var något större problem eftersom Linus absolut inte visade smärta eller större obehag. Däremot led jag av "Limparns" halteri, alltså av alla menande blickar från omgivningen när de såg honom. Men jag vägrar att ta livet av en hund som visar upp full livsglädje för att jag lider. Men jag försökte undvika så mycket det nu gick att promenera där andra människor såg oss. Visst, man ska vara glad över att folk bryr sig, men.. 

Jo, en sak som jag aldrig vande mig med var hans falsettbjäbb, hans hiskeliga falsettbjäbb. Och hans otroligt snabba reaktionsförmåga. Varje jobbmorgon så hoppade man till av hans värsta falsettbjäbb som skar ärr i öronen. Bjäbbet kom på hundradels sekunden efter att klockradions alarmpip satte igång. Nä, jag tror nog att det var på tusendelen, alltså typ samtidigt. Vilken reaktionsförmåga! Från att ha legat och slumrat.
   Fast vid andra tillfällen, så märkte han inte av omgivningen alls; bara slumrade vidare - totalt ovetandes om att folk kommer på besök osv. Vaknade inte förrän de andra hundarna förde liv.

"Jag, tigger? Jovisst! Och?!!! Hit me´ godiset!!"

"Hörru du..!"

"Hörru! Hörru! Blir det nå´ godis, eller?!!"

Som sagt, Linus var ju en hund som aldrig hade fått uppleva nöjet att samarbeta med sin flock, och jag menar då att man måste prestera något innan man får något (läs: godis). Förra året fick jag infallet att testa om det gick att lära Linus en enkel konst. I början var det totalt omöjligt; Linus fattade ingenting. "Vadå? Hit me´ godiset, krångelmatte!!", visade han både förvirrat och smått irriterat. Men en dag så föll poletten ned; han förstod "Snurra!" (motsols). Självklart så måste man ju då fortsätta och påbörja "Cirkel!" (medsols) som var totalt omöjligt - i början. Men sen så!! Seger!! :) 

   Bara för några veckor sedan så bjöd mina tre hundar, Spirou, Pingu - och Linus på "trippelsnurra" (alltså alla tre snurrar samtidigt) ute på gårdsplanen. Jag blev mäkta förvånad att det fungerade. En dag kom jag på att det här måste jag ju filma och föreviga, men jag fick inte till det. Det blev för svårt att så där spontant samtidigt filma, alla kom inte med, så jag deletade filmsnutten, tyvärr. "Äh, jag kan göra ett nytt försök sen.", tänkte jag... Vilket jag nu ångrar.
    Sen gjorde jag faktiskt ett nytt spontant försök - förra veckan, men nu bara med Pingu och Linus. Men... jag fick inte till det, som sagt det är svårt att filma samtidigt, bägge hundarna kom inte med (en snurrar för långt bort och den andra precis intill mina fötter). "Äh!", tänkte jag och deletade filmsnutten, "Kan göra ett nytt försök sen, och då rigga upp kameran." Ja, att man aldrig lär sig. Det där "sen" försvann ut i evigheten.

Den sista tiden var Linus hur matglad som helst; han åt upp både frukost och middag (trots hans bristande tandantal); han blev själaglad när man frågade om han var hungrig eller att det var middagsdags. Han studsade i vild glädje in mot köket (ja, där skulle alla dessa som gett menande blickar sett honom).
    De sista veckorna var han även mer på och uppfordrande mot brorsan; det skulle vara både godisutdelning och soffmys samt koppelpromenader. Vilket han också fick, och så även hans sista dag i tisdags. 

Mys i soffan.

 Även om mycket nu har blivit enklare; tvättmaskinen behöver inte längre gå på högvarv med alla kissiga hundfiltar och jag behöver inte längre kolla noga var jag sätter fötterna på morgonen och man slipper oron över om det nu är dags för det där sista veterinärbesöket, hur hade syrran gjort och tänkt, så är tomheten så hiskelig.... tom.
  Att det blev så snart efter Spirous bortgång gör ju inte saken så mycket bättre. Det är även bara ett halvår efter Wilbur gick bort. Vilket år, 2015! :(

Saknar dig faktiskt, lillpysen. <3 Hälsa syrran!

Nu är det tomt här hemma; bara en hund kvar... måtte det inte hända honom något!! Huva! Hemska tanke.