Trial and error. Vildsvinstass-spår, andra försöket :)

(Alla bilder är från förr)

Alltså, jag är ju hopplös! Fast jag ju tyckte att vårt latmansvildsvinstestspår här hemma på tomten i mörkret för ett par, tre veckor sen var hur häftigt som helst så blir det liksom inte av att göra om det. Ville ju köra lite mer ordentligt, framför allt i dagsljus och förstås lite längre spår.

Men allt som kräver nån typ av planering går direkt i stöpet; det blir inte av, liksom.
    Det spelar ingen roll hur roligt jag tycker själva spårandet är, när man går där förundrad över hur fantastisk hundnosen är när man ser sin hund spåra klockrent framför sig, så nä... 

   Bara tanken att själv ta sig till en skog - utan hundarna - (finns alltså en stor skog bara en granntomt bort, det vill säga inom gångavstånd), lägga spåret, ta sig tillbaka och sen invänta att spåret lägger sig för att mogna... tilltalar mig inte.
    Haha! Tanken att klöven ligger där ensam och övergiven ute i skogen ger mig obehagliga känslor: "Tänk om.. nåt djur upptäcker den, och tycker den verkar mycket smaklig, och därmed försöker ta den, sliter och drar i snöret... Tänk om... nån människa ser den... Tycker det är osmakligt att en avhuggen gristass ligger fastbunden i en buske... Tänk om... ", irrar mina tankar så att jag blir alldeles trött, bestämmer mig för att ta en tupplur - och mina tupplurar är mer lur än tupp, om man säger så...
    Så jag vaknar ett antal timmar senare och nu är det mörkt ute och därmed försent. "Jaha, så missade vi (jag) spårtillfället även den här dagen...", suckar jag irriterad över mig själv...

"Men vad fasen!!!", utbrister jag sen. "Äh, vi kör ett till latmansspår här hemma på tomten!" Har jag förut kunnat göra det i mörkret, så kan man väl göra om det igen. Det är ju bara en kul grej, liksom!

   Så eftersom jag i alla fall måste "ned till byn" för att bland annat inhandla middagen (McDriven), så bestämmer jag att först lassar jag in alla dessa kassar återvinningspapper- och plastförpackningar och tidningar som belamrar mitt kök in i bilen (skulle vara ganska skönt att slippa snubbla över dom varje gång jag går in i köket). Hundarna vimlar runt mina fötter och kollar glatt på medan jag går fram och tillbaka. Sen "lassar" jag in hundarna i bilen och går in för att hämta vildsvinstassarna från frysen, sätter på mig pannlampan och går ut för att släpa runt varsitt spår till hundarna.

 "Hm?", tvekar jag lite väl ute på trappan. "Äh, vi kör bara!", bestämmer jag mig och börjar släpa den ena tassen en bit ifrån huset borta på stigen som slingrar sig bortåt. "Hm?", funderar jag igen, "Nu kommer ju klövarna direkt från frysen.. Man borde nog ha låtit dom tina lite..? Hm? Fryst klöv på frusen vältrampad stig, hur funkar det? Äh, går det så går det. Spela roll! Det märks." Som sagt: Trial and error, liksom. 😏

Jag låter nu släpspåret vika av stigen in under de höga tallarna och sen över stock och sten. Fast jag kan min tomt utan och innan, så måste jag ändå ibland stanna upp i mörkret för att orientera mig i pannlampans smala tunnelsken. Spåret får gå bort mot och upp på bergsknallen där vi sällan brukar vara och där binder jag fast den första klöven, och försöker sen ta mig nedför bergsknallen i mörkret, iklädd ej värsta bästa terrängdojor, utan att slå ihjäl mig.

Mörkt därute.

Okej, dags för det andra spåret...
    Spårstarten fick bli där bakom huset... "Hm? Men vart ska det gå sen? Vill ju inte att det korsar det första spåret. Hm?", funderar jag kvickt medan jag släpar klöv. "Men vänta! Vid det första spåret började jag ju inte släpa klöven förrän borta vid stigen. Nu kommer jag ju bara korsa mina egna spår - inte klövens - och mina spår är ju överallt på tomten!", så jag släpar på över gräs- (läs: moss-) matta, nedfallna kvistar och grenar (klöven fastade ordenligt i en) och över stock och sten och under kvistiga granar där klöv nr 2 fick bli fastbunden i en smal rackarns stubbe.

Tillbaka till bilen och hundarna och jag åker iväg mot återvinningsstället... "Men hallå! Nu blev det ju tokigt! El Macon kommer ju att kallna om den ska vänta medan hundarna och jag går spåren, ju! Det vill jag ju inte!!", så jag, som är så himla bra på att planera - not, bestämmer mig för att vi får helt enkelt åka tillbaka "ned till byn" efter vi gått spåren.
    Efter att alla återvinningspåsar är sorterade i respektive kärl, så åker vi ned till centrum och tar en promenad, och sen gör vi en liten blixtvisit (typ) på jobbet. Hem mot spåren!! 😊

Eftersom Zafir redan har selet på sig (bilbälte) så fick han köra först.
    Han skriiiker av upphetsning. Han draaaaaar i spårlinan bort mot... Tja, han själv vet ju inte vad, men bråttom har han.

   Nu blir det så att han får ta det andra spåret (vars spårstart nu var närmast) fast då jag la spåren hade jag tänkt att Pingu skulle ta det. Zafir hittar spåret direkt, och han nosar klockrent.
    Till skillnad mot förra gången så drar han så hårt i spårlinan så jag nästan faller framstupa när jag försöker parera snår och stenbumlingar i mörkret. Zafir drar i full fart in mig under de kvistiga granarna. När vi är nära själva klöven så drar han oväntat runt en gran med ytterst många kvistiga grenar. Zafir hittade spåret där jag - utan klöv - hade tagit mig därifrån. Hm? Vad spårar han egentligen? Mina eller klövens spår? Fast spela roll. Vi gör ju det här bara som en rolig aktivitet. Inget annat.
    Jag tänker nu, i värsta grankvistskogen, så där lite spårproffsigt släppa linan för att lite så där snyggt plocka upp den från andra sidan spretgranen, men i skenet av halvdålig pannlampa från anno 1853 med nästan urladdade batterier, så missar jag linan i det smärre spårtumultet. Jag får lov att kalla tillbaka hundskrället (som jag nu inte ser vart han har tagit vägen). Zafir kommer lydigt (!) och något förvånad tillbaka. Jag greppar spårlinan och vi återupptar spåret - och Zafir hittar klöven. Han blir själaglad!! 😀 Han får leka med klöven, och far iväg.

 

Eftersom han ju är lös och ledig, så är jag orolig att han ska springa bort till det andra spåret som ju väntar på Pingu, men jag lyckas få med mig överlycklig Zafir med vildsvinstass i munnen. In med de båda in i bilen.


Nu är det Pingus tur...
    Han är mycket lugnare än Zafir. Virrpanna som jag är håller jag först på att gå till fel spårstart, alltså det som Zafir nyss gick (som i början var tänkt till Pingu), men jag kommer på mitt misstag i tid och tar oss bort mot det andra spåret. "Eh? Men... nu kommer vi ju korsa... tänkte inte på det.", ångrar sig det ej så proffsiga spårläggaren. 😉. Mycket riktigt så reagerar Pingu på spåret som Zafir nyss gick; han spanar bortåt i luften. "Hm?", tänker jag. "Ska jag låta honom köra det spåret? Spela roll vad han spårar, liksom... Nja..?" Jag bestämmer mig för att det är nog dumt eftersom det ju nu inte finns nåt spårslut. Trial and error, var det ja! 😊

    Jag säger inget, utan håller bara envist emot i spårlinan så Pingu kommer till hans spår... Han hittar det dock inte. Visserligen går han rätt, men har nosen uppe i luften. Han spårar inte. Med andra ord har han ingen aning. Lite trevande går han framför mig, nosar runt lite i riset, nosar uppe i en buske, men spårar inte. "Äh, tänker jag, och låter honom hållas, men leder honom (håller bara emot) tyst runt dungen och bort till spårstarten igen - för ett nytt försök att han ska hitta klövsläpspåret. "Hm?", tänker jag. Det var ju den här klöven som ju kom direkt från frysen och stigen är ju hård som is. 
   Medan jag iakttar Pingu treva omkring, så funderar jag var jag egentligen avvek från stigen in till under tallarna... "Äh!", tänker jag. "Jag leder bara tyst in där och litar på hunden..", bestämmer jag mig för och gör så. Pingu hittade så gott som direkt spåret där under de höga tallarna - där marken är mer porös än ute på stigen. Sen spårar han klockrent!! Över stock och sten och mossa. 😊 Just det ja!
    Pingu blir ivrig, men han är "artig" nog att invänta klumpig matte som har lite svårt att ta sig fram över den kuperade terrängen. Pingu hittar klöven.

Bild från första (förra) gången Zafir hittade klöv.

Pingu är dock lika avvaktande som förra gången. Så jag följer tipset jag fick på fejjan (Tack Monika!) att knyta loss klöven och påbörja en rolig jaktlek med den runt fötterna på oss båda. Pingu är på direkt. "Haha! Det är är ju urskoj!!", skrattar han medan han far efter den snörförsedda och lite oberäkneliga klöven. 

    Jag släpper snöret och Pingu far iväg - lycklig - med klöven i munnen. Sen släpper han den - och börjar rulla sig över den. "Meeen... måste du verkligen göra så där?!!", muttrar jag och tar tag i snöret och lockar Pingu att återta jaktleken istället. Jag tappar taget på snöret - och Pingu skuttar glatt runt med klöven. .. 
    "Javisst, ja!!", kommer jag plötsligt ihåg. "Jag fick ju fina tipset att ge nåt extra gott när de hitttar klöven. För att poängtera att spåret är slut nu, typ. Tja... det får bli nästa gång... när det nu blir... ". *harkl*

Sen vaknar hundhypokondriken i mig: "Tänk om han sväljer snöret och det trasslar in sig i hans tarmar, så vi måste åka in akut och sen dör han. Pingu får inte dö!", tänker jag oroligt.

In med både Pingu och klöv (med snöre kvar!) in i bilen för att åka till McDriven och hämta en delikat El Maco. 

 

"Hm? Varför tog jag inte av snöret från klöven? Vad gör Pingu där bak? Tuggar han? Rullar han sig över den?", oroar jag mig så pass mycket att jag bara måste stanna bilen för att kolla vad han pysslar med. Jag går ur bilen och kikar in i skuffen... Pingu ligger lugnt och stilla och bara är. 😉 Jag ruskar på huvudet åt mig själv. 

När vi sen är på väg hem igen med matpåsen bredvid mig, så kommer jag på att det hade ju varit smartare att jag hade tagit hand om klövarna innan. "Äh, de får väl leka lite med dom lite medan jag äter.", bestämmer jag mig lite velande för...
    Väl hemma tycker jag det är dumt, så jag vill ha in klövarna direkt. Men först går jag in med El Maco-påsen och ställer in den i mikron (ej påslagen, för att hålla värmen lite i alla fall). Jag sätter på mig pannlampan igen. Därute kutar en speedad Zafir runt med sin klöv i munnen. Ja, det är ju mörkt så jag ser det inte, men på det dämpade "Vrooogrrrfff"-skall-ljuden förstår jag att han har klöven i munnen.
    Men var är Pingus klöv? Den som fortfarande har snöret på? "Hm? Varför inte använda hundarna?", bestämmer jag, och kommenderar "Leta! Apport!", till Pingu, som genast börjar leta... fast han har helt klart ingen aaaning om vad han egentligen letar efter. Jag insisterar min uppmaning medan speedade Zafir rusar fram och tillbaka runt oss. Nu utan vilt vroooffgroffande - utan bara vroooffande - för jag har tagit hand om hans klöv. Den ligger nu inne på diskbänken för att inte krångla till det med uppletandet av den andra klöven. Vi går runt och letar lite - och så hittar faktiskt Pingu klöven - som han fint apporterar till mig. Han får överösande beröm och jag tömmer det sista ur schmackospåsen från nyårsafton. Jag har nu klöv, Pingu och nu en resursvaktmorrande Zafir intill fötterna. "Morr!", visar Zafir, "Det är min klöv!!".

Det är Gromit som nosar nyfiket på en älgtass som vi hittade i skogen.

Jag känner irritationen växa, har god lust att ruska om (bildligt talat) Zafir-spolingen, men jag är ju mitt i värsta bästa berömmet av duktiga fin-Pingu!! Tala om att man som flerhundsägare känner sig schizofren.
    Det blir en lite halvdan belöningscermoni för Pingu och lite avledande "Bry-dig-inte-om-klöven-den-är-inte-din"-godisutdelning till Zafir. När det sista schmackosarna är utdelade, så tar jag resolut klöven och går in. Zafir dansar uppspelt speedad runt mig. Han är tämligen irriterande. Bägge hundarna följer med in. Väl inne tycker jag att Pingus apportbelöning blivit lite väl tanig, och Zafir behöver lugnas ned. Så jag bestämmer mig för att bjuda på lite godissök ute på gräs- (*harkl* moss-) mattan. Jag greppar en näve matkulor och vi går ut.... Hundarna skuttar över altantrappstegen (som vanligt), men där får Pingu nog av speedad lillebror. Värsta tillsägningen med tandagnisslan och skriiiiiik.

Pingu ligger över skrikande Zafir, men jag ser att Pingu bara trycker ned honom. Pingu har huvudet vridet åt sidan om Zafir - och han morrar dovt med ryckande läppar. Zafir skriiiiker från nånstans under Pingu, som strax släpper på trycket och Zaffe far vettskrämd (?) därifrån och upp på altanen till trygga matte. "Ja, ja... Du får skylla dig själv.", säger jag lugnt medan han får ett par klappar. Ja, jag vill ju inpränta att om något känns läskigt eller obehagligt så ska du - alltid - springa till mig.

Sen slänger jag ut matkulorna över marken och hundarna söker - lugnt, nöjt och harmoniskt - upp dom, och jag går in för att förtära min middag, strax före klockan tio på lördagskvällen.