Sommarcupen deltävling 3, samt ett sorgligt besked

Ja, vad ska jag skriva om Sommarcupens deltävling numero 3..?
    Tja, kan nämna att det var jag som ritade banorna. Haha! Det är alltid lika roligt att få höra kommentarerna medan man försöker bygga upp banan irl. För det första så blir det aldrig likadant som på pappersskissen. Ja, nu ska det ju i och för sig inte bli exakt lika - för då blir det lite väl smått och platt, liksom.

Nu är jag ju inget proffs, men vad jag har lärt mig under årens lopp är...

1. Ta aldrig illa upp av andras kommentarer utan lyssna och var lyhörd om det är berättigad kritik (kombinationer för svåra, hinder för nära etc).
2. Var lyhörd (igen) och var beredd på att kompromissa; banan är faktiskt till för de tävlande ekipagen - inte min fåfänga eller nåt annat fånigt.
3. Jag är ingen proffsbanpåhittare; jag är fullt berättigad att göra misstag. Jag menar riktiga domare har gått en särskild domarutbildning - det har inte jag.
4. Vi bygger banan tillsammans och hjälper varandra; både rent praktiskt kånkande samt teoretiskt funderande hur hundens väg och linje verkligen kommer att vara (för att förhindra eventuella skador).
5. Ha roligt och kläm till med humoristiska mothugg till (halv-?) skämtsamma kommentarer.

Blåbärsklassen.

Hoppklassen.

Nu valde jag (helt själv) att skippa den platta tunneln - av ren lathet. Klubbens platta tunnel modell lätt och modern stod nämligen typ längst in i hindercontainern och den gamla (som står ute) har lite väl tungt släp. Sedan skippade jag nåt hinder där i "hoppgyttret" 16-18. Jag var lite tveksam om "man vågar" ha med däcket, speciellt då som första hinder, men efter att "konsulterat" med Malin (auktoriserad domare) så vågade jag. 

Agilityklassen.

Nja.. faktiskt så blev nog banan samma som på "kartan", typ. Ja, förutom platta tunneln då, och i och med att den ersättes med en kort tunnel så flyttades hopphinder 5-6 så att de passade ihop med "ersättningstunneln".

Apropå agilityklass och dess kontaktfält.
    Jag haaatar bedöma kontaktfältstagande. Jag ser ju inte. Kan inte jyckarna ta det lite lugnt, så att man ser ordentligt och känner sig säker. Igår så valde jag att hellre fria än att fälla ett flertal gånger, vilket medförde en viss tvekan till sekretariatet som förtvivlat försökte tyda mina tveksamma småviftningar och småryckningar i "Fem fel-dömararmen". Fast det var nog en stackare som kanske fick en femma som nog inte borde fått det. Äsch! Döm själva då om det inte duger!! ;) 

Haha! Och så var det en tävlande som så fint och vänligt undrade - direkt efter klassens slut - varför hon och hennes hund hade blivit diskad. "Eh? Och det tror du att jag ska komma ihåg?", svarade jag lite lätt överrumplad. Okej, mitt försvar till min pinsamma glömska är att jag är som en hund; jag lever i det exakta nuet - inte en sekund efter. :) 
    Jag hade dock en vag minnesbild att en ljus jycke hann passa på att ta fel hinder, men om det var hennes jycke..? Ja, det kommer vi nog aldrig någonsin få reda på. Men jag tror att vi redde ut det, alla tillsammans; sekretariatet, jag och den tävlande.

Att vara domare är en konst. Nåt som jag aldrig - ever - kommer vilja utsätta mig för. Jag menar, så där på riktigt. På inoff tävlingar kan man väl "stå ut".

En stilstudie att våga forcera gungan. Nu har Pingu blivit lite modigare igen. Det var ju bakslag ett tag, men nu så kör han på - tills nästa gång bakslaget lurar runt hörnet. Bilderna är tagna på agilitylägret förra helgen. Foto: Malin Tångring.

Apropå det som inte fungerar riktigt som jag vill...

   Våra starter, eller rättare sagt hur vi går fram till första hindret och hur vi (läs: Pingu) uppförsig i väntan att få starta. Jag försökte ju få bukt lite naivt med detta med hjälp av att belöna kontakt med Pingus speciella "tävlingsboll". Jag befarade dock att alla intressanta dofter som ju är precis där koncentrerat till startplatsen skulle locka mer. Vilket är ganska självklart.

    Innan start igår på Sommarcupen så fick jag fin förväntan och kontakt när jag värmde upp och "iscensatte" ingångar till starthinder... fast sen när det var på riktigt... Äh! Kan... måhända att hans nos inte satt fast liiiika mycket som annars...? Nä! Det var som det brukar. *suck*

Och så tjuvstartade han också. Fast i agilityklassloppet så gjorde han det inte... väl? Hur som helst så blev det sammanlagt två disk igår kväll. Som vanligt, alltså. Never change a losing team. ;) 

Purfärsk bild som jag snott från Fb tagen från gårdagens Sommarcup. Vad sjutton pysslar Pingu egentligen med med framtassarna? Knypplar han? Nä, jag kom sen på vad han gjorde! Han försöker ju få till ett sånt där (fånigt) hjärta med framtassarna; en hälsning till alla söta tikar. Chamören (fnys) Pingu har nu äntligen fullt ut lyckats kombinera agility med tjejflirtande.

Sedan kom jag på att hans tasshjärta är en hyllning till hans fina kullsyster Elsa som så sorgligt har lämnat sin matte och familj för evigt. Jag lider så med dom. Tänk att behöva gå igenom allt det där; sorgen, saknaden, alla frågor och funderingar. Det är så sorgligt och hemskt när det är en ung hund. Elsa blev enbart 3,5 år. Det är så... så... orättvist. En sådan fin... Det finns inga ord.

Fotona på Elsa har jag egenmäktigt snott.

Visst var Elsa och Pingu lika varandra? Den där busblicken! För att inte tala om den där spanande blicken - bortåt i fjärran - när man sitter på en godissten och de andra hundarna minsann tittar rakt in i kameran.

Pingu spanar...

... och Spirou kollar in matte.

Pingu spanar, de andra poserar (läs: tigger godis).

  

   Visst saknar jag Wilbur, men... det är en stor skillnad. Han fick leva hela sitt liv - med råge! Det tog mig över två år att "komma över" Gromits bortgång. Det var ju många gånger som jag sa till Pingu (som är "istället för" Gromit): "Du är ju för söt... (men du är inte Gromit)!", vilket ju var så orättvist mot Pingen. Tur att jycken inte förstår allt man säger.

   Bara för nån dag sen så kom jag på mig själv att säga till Pingu: "Du är ju för söt!!" - utan den där dumma parantesen. Jag saknar fortfarande Grompan. Jag ser honom fortfarande där på en speciell plats i huset, men... Pingu är här - livs levande och jag gillar honom allt mer för varje dag. Pingu har börjat bli hund.

 Det är så orättvist att Pingu finns här hos mig, men fina Elsa...  Hennes familj är utan.. "tur" ändå att de har två "reservhundar". Faktum är att jag för en liten tid sen tänkte att nu är Pingu över tre år... faran är nog över (sjukdomen epilepsi brukar "dyka upp" mellan 1 och 3 år) och jag kan pusta ut. Pingu är nära släkt med Grompan. En medveten risk jag tog, förhoppningsvis kommer min Pingu få bli gammal och grå. Elsa och hennes familj drog nitlotten denna gång... Beklagar så sorgen. Lider med er.

Mina tankar går även till Jesper och hans matte.