Agilityläger på Österåkers BK

Allra först (innan jag glömmer bort det) vill jag tacka alla inblandade - ingen nämnd, ingen glömd - till ett mycket trevligt och lyckat agilityläger!! Vi borde göra om det nästa sommar.

Fredagen

Det hela inleddes på sen fredagseftermiddag med en agilityfemkamp. Vi blev indelade i två lag som sedan kämpade för sin heder. ;) 
    Nu ska vi se om jag kommer ihåg grenarna...

1. Skojklass (typ Snooker eller Gambler fast inte riktigt); ingen förutbestämd bana utan istället har hindren olika värde (vissa hinder gav även "bonuspoäng") och man ska försöka samla ihop så mycket poäng som möjligt på 45 sekunder. Endast korrekt utförda hinder räknas. "Högpoängshinder" får inte tas fram och tillbaka eller rättare sagt: man fick inget för det.
2. Stafettparallellbanor inkluderat två svårighetsgrader; två (eg. fyra) identiska, kortare banor där en kamptofs var istället för stafettpinne.
3. Tunnelrace med lånehund; lagets hundar bytte förare i tunnelracet (bana med enbart tunnlar).
4. 24-pinnars slalom; poäng = antalet portar jycken forcerar.
5. Stafettbana (kortare, rak hinderkombination med en stolpe "på slutet" som föraren skulle springa runt. Observera! Föraren skulle under hela loppet klämma en ihopvikt tidning (lokal-blaskan) mellan benen och samtidigt svinga en kamptofs i luften. 

 Som vanligt var jag förstås sen till brukshundklubben, men det blev ju absolut inte så mycket bättre av att när jag skulle greppa nyckelknippan och åka iväg.... så var den puts väck!! *suck* Vi talar nu om jobbnyckelknippan, så paniken steg vartefter jag letade. Samtidigt försökte jag febrilt minnas vad som hände kvällen innan då jag bevisligen hade den i min hand (vilka kläder jag hade på mig osv). Det jag mindes bäst var min tanke att inte lägga den i matkassen (hade handlat på ICA) när jag kom fram till bilen och lämpade av plastpåsen i baksätet.... men var la jag den då?!!!! 
    Jo, jag la den i väskan (!). Precis som jag borde. Alltså på ett utav ställena jag letade allra först. Den fjärde (!!) gången jag känner och klämmer utanpå väskan så känner jag en större klump i den - nyckelknippan - men de tre gånger före då jag kände i väskan så var den "inte där". Öh! Hur går sånt här till egentligen?!!

När jag sent omsider släntrar bort mot agilityplanen, så börjar det duggregna. Nej! Jag vill inte, jag vägrar att åter bli blöt. Det räckte liksom med vätan från onsdagens Jouni-kurs! Så jag vänder mitt på appellplanen, och går tillbaka till bilen för att hämta regnkappan och byta till gummistövelskorna samt tar med paraplyt. Väääägrar att bli blöt.
    "Ska jag orka gå och byta tillbaka till "de vettiga" skorna med mindre halkrisk?", funderar jag efter att ha memorerat banan, och beslutar efter lite velande: "Nä, det här är ju inte "på riktigt". Det är ju bara på skoj. Jag tar det lugnt, så jag inte halkar." Ha! *hånfullt*
    Nej, för när det är skojtävling då kan man inte halka. Då förvandlas ju halt gräs till världens bästa halkfria underlag. Duh!! Dumskalle! Dumt beslut.

I striden hetta, så.... ja, jag halkar till ordentligt. Får högerbenet (där mitt dum-knä sitter) under mig. "Helvete! Helvete!!", morrar jag där jag ligger i det våta gräset. Jag brukar inte svära. Men jag var så fördömt arg att mitt (ibland) onda dumknä var utsatt igen. Jag kommer upp på benen och haltar sedan av planen. "Det är okej.", svarar jag på mina klubbkompisars oro. "Jag behöver nog bara röra på mig, så jag inte stelnar till."

Sen gick jag till bilen för att byta tillbaka till de skorna jag först hade på mig. Skorna som jag borde haft på mig hela tiden; utav två onda ting (bli äckligt blöt eller skadad) så hade man valt det mest dåliga. Dumskalle!!

Efter vilan under rörelse, så märker jag att det är inte knät som var illa utan det var vaden samt fotleden som fått sig en "törn". Det gick sen alldeles utmärkt att fullfölja femkampen. Jiipppiiii!! (Sedan väl hemma så återbekantade jag mig med min vän från förr, Voltaren.)

Hur gick femkampen, då? 

• Ja, den första grenen vet ni ju redan hur det gick. Ajjj! Aj! *halta, halta av planen*

• Inför stafettparallellbanan var jag lite orolig för just det där med överlämnandet av "stafettpinnen" (kamptofs), men det grejade sig utan minsta problem. Jag tror att Pingu knappt ens märkte att en rolig kamptofs rörde sig kvickt "över hans huvud".

• Vid tunnelracet fick jag låna söta och duktiga Zimra. Ja.. hon är alltså jätteduktig med sin riktiga förare. Nu så for hon in i fel tunnelingång ett flertal gånger, men det var bara att göra om igen (men förlorade massor med dyrbar bantid).

    Linda fick köra Pingu x 2 lopp (eftersom vi var en man kort gentemot motståndarlaget). Det gick jättebra... tills Pingu fick för sig att "mingla" med de andra hundarna. *suck* Samtidigt som jag skämdes lite, så tänkte jag faktiskt även: "Ja, nu förstår ni hur jag har det." ;) "Det är ju jobbigare att jaga tillbaka honom än att köra!", pustade Pingus låne-förare när hon återlämnade honom till mig. :) 
    Eftersom de blev tvungna att bryta (jag skäms) och för att få någon sluttid på det andra loppet, så fick jag åter köra Zimra. Loppet blev typ en repris på det förra; hund i fel tunnelingång vid samma ställe åter igen.

• 24-pinnarsslalom. Eftersom vårt lag var en man mindre så blev det att Pingu fiick köra två gånger, vilket var ett dumt drag. Vid första försöket så lyckades han bara ta en endaste port (!). Sen drog han. Han var inte alls koncentrerad, vilket jag borde ha sett redan innan jag skickade iväg honom; med andra ord helt mitt fel. När det sen var Pingus tur igen, så förbättrade han på sin resultatstatistik med... 22 portar (cirka).

• Stafettbanan med tidning och svingande kamptofs. Detta som först verkade totalt omöjligt gick lättare än jag trodde. Det var på ett hår när att vi vann detta. "Jag skulle ha kunnat springa på mer", ångrade jag bittert efteråt.

Vi hade vunnit två grenar var i femkampen, och i för sig vann det andra laget även den sista grenen.... "Men det fuskades vilt där!!", avslöjade domare Malin, så slutresultatet blev istället oavgjort i vår roliga agilityfemkamp.

Lördagen

Nästa dag, lördag morgon, så var voltaren samt knäskydd på - och de riktiga skorna (!).Om jag hade haft ett fotledsskydd så hade även det varit på plats. Så fit for fight ;) var Pingu och jag på plats för två dagars agilityträning.

Pensionärerna Spirou och Linus var förstås också med, men som just pensionärer. Här är det vätskepaus.

Lägerdeltagarna var uppdelade i två huvudgrupper: klass1-2 samt klass 3-ekipage. Stursk som jag är (nja) så hade jag valt min klass 1-hund till klass 3-ekipagegruppen. Jag resonerade hellre utmaningar som jag kan förenkla än för lätta kombinationer som jag kan i och för sig försvåra. Jag tror att det var ett smart drag.
    På förmiddagen körde vi två roliga och knepiga hinderkombinationer varav den ena var en verklig utmaning; med andra ord, vi fixade den inte. Att Pingu helt plötsligt inte kan slalomet gjorde ju inte saken så mycket lättare. Han som annars har varit så säker på det (i hans mått mätt, typ). Pingu gick hela tiden (typ) upp i frustrationsvaffande. Undrar varför? Man börjar ju fundera på alla möjliga orsaker (smärta, för svår hinderkombination, för hög störning runtom osv).

Spirou och Linus väntar utanför klubbstugan medan matte fixar lunch - till sig själv. Hehe!

Två svultna pensionärer på behörigt avstånd medan matten glufsar i sig sin lunch.

"Det här är för bövelen sååååå orättvist!!!", protesterade de båda med upprörda blickar och ett å annat uppfordrande vaff samt bjäbb. Ni får själva lista ut vilken hund som vaffade och vilken som bjäbbade. Nu ska ni inte inbilla er att de högljutt protesterade i ett, utan denna matte var smart (?) nog att när de var tysta bjuda på lite leverpastejbitsök runt dom.

 Efter lunchen så körde vi i vår grupp en EO-bana (om jag hörde rätt, EO = European Open). Den var svår, men rolig. Alltid kul när man känner att det inte är helt omöjligt, men att man måste kämpa för att lyckas. Vissa delar var dock "helt omöjliga" - för oss, alltså.

Lördagens övningar utfördes i vackert sommarväder.

Denna syn möttes jag av när det var dags att åka hem. En djupt snarkande Spirou. Det ser faktiskt ganska mysigt ut.

En alldeles nyvaken Spirre.

Det jag var mest glad och nöjd över efter dagen var att jag faktiskt kunde köra bus-Pingu medan andra hundar körde samtidigt runtom. Alltså inga rymningar eller publikmingeltjafs. Tänk att det tog två år - minst - att lyckas med det.

Söndagen

Tråkigt nog så regnade det på förmiddagen. Jag gick mest runt med paraplyt över mig. Vägrar att bli blöt igen. Onsdagens kurs hade fortfarande satt sina spår av avsky mot det blöta. Efter nån dryg timme så bestämde vi oss alla för att ta en tidig lunch istället. Det var ett bra drag, för sen slutade det att regna. Dock blev det rackarns kvavt, men det var helt okej.

Under tiden vi väntade på att vår grupp skulle bli fulltalig, så fick jag idén att träna Pingus starter.
    När han och jag går fram till en aglitystart så går jag fram för att köra agility - Pingu drar oss fram mot första hindret för att.... nosa alla spännande lukter som finns i doftparadiset framför första hindret. Vi har liksom inte samma mål, om man säger så.
    Jag funderade på om jag kan försöka att förändra hans förväntningar (som ju är luktfläckarna). Fick idén att när han ser på mig, det vill säga släpper nosen från luktfläcken och tar kontakt, så belönar jag med vår speciella "tävlingsboll" (istället för min vanliga godisbelöning).
    Pingu fick faktiskt genast en helt annan förväntan när vi typ punktmarkerade "agilitystartingångarna". Han kollade förväntansfullt på mig och inväntade "Yes!" och bollbelöningen.
    Jag testade olika platser på banan; att de var starthindret. Jag var (är) fullt medveten om att det funkar bara om luktfläckarna inte är alltför intressanta. Jag menar, vad är en simpel boll mot en "hög" högintressant luktfläck?
    Fast ändå så kan det nog vara bra att försöka byta (bryta) Pingus (invanda) förväntan inför starten.

En alldeles purfärsk bild från agilitylägret: Pingu skuttar EO-bana. :)

När alla hade släntrat in så byggde vi upp årets SM-finalbana (large, individuellt). :) Jag menar, ska man träna så ska man göra det ordentligt. :) 
    Pingu och jag diskade oss typ tusen gånger (nja, lätt överdrift) på banan, men faktum är att det är inte långt till att klara - hjälpligt - av det. Men som nivån vi är på nu, så ska vi inte klara det. Konstigt vore ju annars.

Hur gick starten då?
    Jo, det nosades. Fick mer eller mindre draaaa upp nosen med hjälp av en lockande targethand framför nosen på honom. När han såg på mig, så belönade jag med bollen. Vi gjorde om... och visst nosade han då mindre? Väl?
    Att jycken sprang in i fel tunnelingång, eller skuttade precis som jag visade (vilket ju var fel) eller kutade in i tunnel när det var balansbommen det gör mig ingenting, men att han tvärnitade vid en luktfläck mitt på banan stör mig. Jag fick knappt honom därifrån. Visst, det var där jag/han strulade med tunnel v.s. balansbom; det är när det blir fel som han bryter agilityfokuset och istället ägnar sig åt annat.

Och nu händer det som jag absolut inte ville skulle hända. När jag faktiskt blir gramse på Pingu för att han vägrar släppa "nos-och-lukteriet", så råkar Qvick med matte gå förbi banan för att ta sig till parkeringen. Pingu ser dom och rusar dit. Jag gormar, Qvick och hans matte gormar samt Pingu gormar med. Ett nätt litet en-sekunders slagsmål senare så är allt lugnt igen. Och jag fortsätter med att träna den sista delen av banan. Envis som en... varg... eller nåt. Pingu och jag fixade den till slut.
   Men det är välan då typiskt! Jag som var så glad att jycken hade skött sig hela helgen. Buuuuu! Att man ska behöva åka däriftån med en något dum känsla i magen...

Sen när Pingu skulle hoppa in i bilen, så var han sur på/osäker mot Spirou. Detta händer lite då och då efter att han har varit ute på egna äventyr (tränat eller bara varit på promenad) och ska hoppa in i bilen jämte Spirou. Det var lite "mitt fel" i söndags, jag var trött och orkade inte med hans eventuella tjafs, så jag bara lyfte in honom, och då kom han väl lite väl "fort på" in i bilen samt mot Spirou.
    Medan jag fortfarande hade hand på honom, så kände jag hur han mullrade och ut åkte han i ett huj och han fick sig en utskällning. Vi båda lugnade ned oss i ett par sekunder, sen gjorde vi ett nytt försök (men lite lugnare) och då gick det hur bra som helst.

Lite tråkigt dock att en rolig och trevlig helg skulle sluta med surt och tandagnissslan.

Men det viktigaste...
    Vi hann hem precis i tid till Wimbledonfinalen!! :D

Epilog

Senare på kvällen fick jag en aha-upplevelse. Okej, nu skriver jag på slak lina men... och missförstå mig inte, snälla! Det är ju tack vare mina klubbisar som jag har kommit så här långt med just det här; utan er hade jag ju inte kunnat träna det - för det är ju ni som har tilllgångarna. Ja, jag har ju det inte, hur jag än letar i mina träningsatteraljervrår. Jag behöver er!!
    Men.. vad sjutton menar du? Vad letar du efter i dina vrår? Fattar inte!! Jo, nu kommer det... men snälla, missförstå inte! ... men visst råkade jag komma in till fikapausbordet ett par gånger precis när det pratades/nämndes... det maaagiska ordet.... ja, nu kommer det... löptik. :) :) 

Ja, jag vet ju inte. Jag ville heller inte fråga där och då. Rädd för att missförstås och så glömde jag faktiskt bort det lite då och då, men var det möjligtvis så att en viss liten söt dam löpte?
    Det skulle vara så intressant att få veta om det fanns löptiksdoft i närheten och det gick så bra att köra Pingu ändå under den mesta tiden över hela helgen?
    Var det löptiksdoft som fick Pingu att välja att rymma under tunnelracet till just den platsen? Var det därför han stannade upp i SM-banan? Var det därför han blev så gramse mot Qvick och svarade upp?
    Jag vill absolut inte ha nån slags syndabock. Nej! Nej! Neeej! Jag är bara nyfiken. Det är allt. Jag vill lära mig. Jag vill få erfarenhet. Jag vill att Pingu ska få erfarenheten och kunna lära sig.

Jag funderade i skogen om alla händelser under helgen. Vad hände på fredagen? Pingu rymde mot bortom containern. Jag stod på andra sidan och försökte hålla en låg profil så att inte han skulle springa tillbaka till mig, så jag såg inte vad han pysslade med därborta.... Men då höll jag ju den eventuella söttjejen. Hm? Eller gjorde jag det? Pingu sprang mot mig en gång, och jag "marschade" bort honom, men då hade jag väl inte.. Eller? Fick jag henne lite senare? Tänk att jag inte kommer ihåg. Jag hade henne definitivt under deras andra tunnelrace-lopp då det (tydligen) var hopplöst att få tillbaka honom.
    Och på lördagen, då körde medium-hundarna för sig, men inte alls långt ifrån hinderkombinationen där vi körde. Jag gick förbi flera gånger...

Tävling i vem som koncentrerar sig mest. ;)

    
    Äh, som ni märker får jag ingen rätsida på händelserna. Men nyfiken är jag. Egentligen har det ingen betydelse för min relativt nya upptäckt är att det spelar ingen roll om jycken verkligen löper eller inte; det är doften - oavsett.
    En annan viss liten söt dam var ju med på söndagen - och hon är ju kastrerad. Fast det bryr sig inte Pingu om ett skvatt: "Hon är bedååååårande!!", visar Pingu envist och försöker rymma efter henne. Vilket även var på gång när vi var och tränade på WBK i torsdags. När Pingu och jag körde en hinderkombination precis i närheten där töserna var, så kunde han inte hålla tillbaka sina lustar, men envisa Kärran var framme; det bara skulle gå att träna där bredvid - och det gjorde det också. 
    Lite senare tänkte Pingu rymma/spåra efter dom. De hade redan åkt hem, men alltså en ganska lång tid efter de hade åkt iväg så såg Pingu sin chans. Det var typ i sista stund jag fick hejd på honom. Vissa saker glömmer han då inte, pojkvaskern!! ;)