"Det är inga problem!" Åh, dessa löptikar och spanielpälsar!!

Those were the days! Spirou och jag in agility action i Skutskär... eller...? Nä, det var väl Älvkarleby.

Vad är egentligen ett problem? Hm..?
    Jo, det är väl att man har svårigheter med nåt. Ett problem är en svårighet man (förhoppningsvis) vill lösa.

Vad man har svårt för är olika för olika individer. Eller hur? Vad en människa har lätt för kan en annan ha mer eller mindre svårt för - av olika orsaker.

Att få läsa på sociala medier "Det är inga problem!" när man har om och om igen försökt lösa sin svårighet, sitt problem, kan med största sannolikhet kännas att man förringar problemet, svårigheten. Man känner sig (med största sannolikhet) nedvärderad, kanske till och med kränkt och förlöjligad. Hm? Undrar om dessa negativa känslor ger en en puff att lösa problemet? Nja.. knappast, va? Man blir nog bara arg, irriterad samt anser att "de andra" är dumt oförstående.
    Fast det finns säkert en å annan som istället blir taggad av motståndet, men de flesta blir nog som sagt precis tvärtom.

Pingu följer sin nos över stock och sten. Han kanske till och med blir mer taggad "om det tar emot lite".

För en tid sen blossade en disskussion upp på fejjan - åter igen - om löptikars vara eller icke vara på tävlingar. Denna gång var det i en rallylydnadsgrupp.
   Jag blir besviken av kommentarer som hurtigt påstår "Det är inga problem!" när det - uppenbart - upplevs som ett problem, en svårighet, för ett stort antal människor. Jag menar, därav kommentarerna, liksom.

Jag blir extra besviken när folk som jag vet annars - irl - är så trevligt förstående och besitter en stor hundträningskunskap slänger ur sig kommentaren "Det är inga problem. Träna lite bara." och sen berätta (skryta?) hur enkelt fungerande deras vardag är med både hanar och tikar.

Hm..? "Inga problem!"? Undrar hur det låter i deras huvuden när de tänker orden? Kan det måhända tänkas peppande? Istället för förringande, menar jag. Det är svårt det där (ett problem, måhända?) hur en text läses; för den som just skrev den vs den som sen läser den.
   Och.. "träna lite bara."? Eh? Följdfråga 1: Hur då? Följdfråga 2: Hur mycket är egentligen "lite"?

Ja, vad trevligt det vore om alla dessa som inte har några svårigheter, som har löst problemet, berättar och delar med sig hur de har gått tillväga - istället för att bara påstå att det inte är något problem.
    Nej, det är inget problem (längre) för dig, men det är ju helt uppenbart fortfarande problem för alla de andra kommentarskrivarna som helt uppenbart fortfarande har svårigheter.

    Varför bara påstå? Varför bara förneka? Varför bara berätta hur lätt de har det? Vill de bara briljera, förlöjliga, trycka ned? Vill de verklighen ha det så? I vår värld full av rolig hundträning och trevligt umgänge med både fyr- som tvåbenta vänner?

Jo, vänta! En lösning på problemet får man minsann: "Tala inte om att du har löptik. Om du berättar det blir hanhundsägarna alldeles stissiga - och då blir deras hanhund detsamma. Säger man inget, märker de inget." Med andra ord; en annan människa - som aldrig har träffat mig - påstår sig veta hur jag känner, hur jag reagerar och hur mycket hundkunskap jag besitter eller rättare sagt, hur mycket hundkunskap jag inte har.

Jag är faktiskt inte så lättstött av mig, men... den där "berätta inget för då blir hanhundsägarna stissiga"-kommentaren gör mig skogstokig! Jag känner mig kränkt, nedvärderad, förlöjligad...

 Har haft egen hund sen 1990 (uppväxt med syrrans), alltså i skrivande stund har jag haft egen hund i 26 år. Bara hanhundar.
    Något som jag helt på egen tass tidigt lärde mig - genom att studera min hund - var hur hanhundar ser ut, hur de beter sig, när de har upptäckt en löptiksluktfläck - och förstås även när den har hittat själva löptiken. Jag fick det sen även bekräftat när andra hanhundsägare beskriver samma beteende. Jag har också med egna ögon sett andras hanhundar uppföra sig precis likadant som min egen. Med andra ord är inte min egen hanhund unik när det gäller den saken.

   Hm? Om "säg-inget-"kommentarskrivarna har rätt, så har jag, som hanhundsägare, undermedvetet på nåt sätt fått min hund att bete sig på detta vis? Jag tvivlar.
    Jag menar, jag har liksom inte kastat mig ned på marken, grundligt sniffat runt i gräset för att upptäcka löptiksluktfläcken, och på detta sätt fått min hund att utföra till exempel den karakteristiska löptikssmackandet. Även om jag nu skulle uppföra mig på detta - för människor - besynnerliga vis, så har jag faktiskt inte näsa nog att klara av det. Nä, hunden har på egen tass - eller rättare sagt nos - hittat den intressanta luktfläcken.

    Hm? *spånar vidare* Finns tjuvparningar? Alltså att hanhundar smiter iväg och har lite rajtantajtan på helt eget bevåg. Tjuvparningar är kanske bara en myt? Eller har hanhundsägaren undermedvetet styrt hunden till att smita iväg bakom dess rygg ut på friarstråt? Hur förökar sig vildhundar? Jag menar, de har ju ingen ägare som undermedvetet får dom att para sig. *fnissar högt för mig själv*

Jo! Det finns säkert hanhundsägare som blir stissiga när de får reda på att en löptik är närvarande, men dra inte alla över en kam! Tackar på förhand för visad respekt!

Tänk på att hanhundsägarens eventuella "stissighet" är en följd av deras tidigare erfarenheter.

    Istället för att förringa eller att förneka svårigheten, problemet, dela med dig hur just du har lärt din hanhund att uppföra sig i löptikars närvaro. Berätta hur du konkret har gått tillväga, tack. Inte "beskrivningar" typ "Det är bara att träna lite bara". Nedan finns en kort beskrivning hur jag tränar, och jag har väl typ lyckats... lite drygt halvvägs.

Något som jag har lärt mig under träningens gång är att min hund (och så klart även andras) kan mycket väl vara superintresserad av andra hundar som inte alls löper.

Pingu är bland annat vansinnigt "kär" i klubbkompisens kastrerade tik, och även i en annan klubbkompis kastrerade hanhund. Med andra ord, spelar det egentligen inte nån större roll varför hunden är så "löptikstokig"; det är ju samma beteende som är så svårt att bryta.

  Numera undviker jag säga att min hund är intresserad av löptiksdoft - utan jag säger det mer sanningsenliga; mycket intresserad av spännande doft, vad det än månde vara!

Det är så trist när människor förlöjligar varandra, exempelvis kommentarer vid löptiksdiskussioner där tikägare hånar hanhundsägare som har trott att deras kastrerade tik löper. Varför håna? Problemet för hanhundsägaren kvarstår; hunden uppför sig inte önskvärt på grund av intressant doft. Informera vänligt istället.

Skyll inte heller allt på tikägarna! Du har med berott mod införskaffat dig en hanhund. Vill du att det ska fungera där ute i verkligheten bland frestelser av alla de slag, bland rädslor av alla de slag, i regn och rusk, i sommarvärme... Träna för sjutton!! Men jag säger inte att det är lätt...

 Torr-rallyträning pågår - mitt i byn - för störningens skull.

 Varmt var det här!!

Jo, förresten, apropå de så kallade sociala medier...
    Efter ett par längre diskussioner om hur man bör (eller "SKA" enligt vissa, med versaler och allt) sköta sin springer spaniels päls, så funderar jag på att ta tillbaka det där jag skrev förut om att jag tänkte vara med på "Springer Östra Cup" men bara för att mingla med det trevliga ESS-folket... Tar tillbaka. Jag tar tillbaka allt!

Okej, då, jag ska inte vara som dom. De som drar alla över en kam Hihi! Eller karda, borste, furminator etc eller kanske till och med en rakmaskin. Folk är visst trevligare irl.

Spirou umgås med trevligt folk på tävling.

    Man kan - och har - olika åsikter, märkligt vore det väl annars, men man kan ju uttrycka dom på ett trevligt och respektfullt sätt. Som jag gör. ;) :) 

Här nedan lite funderingar, tycken, åsikter, som dök upp i mitt huvud under diskussionens gång...

• Rasstandarden är ingen naturlag utan det är nåt som vi människor har hittat på. Ja, det är hitte-på, faktiskt. Lite då och då så har vi människor möten och ändrar (!) i rasstandarden (ex. kupering, ändrar beskrivande ordval så att det tolkas mer "rätt") . Det kan man inte göra med en naturlag... eller? Fast... man vet inte riktigt nu för tiden.

• Utställningsfolkets (inte alla, men många) godtycklighet; De säger att pälsen ska ej rakas, den ska trimmas, för då behåller den det naturliga skyddet; detta enbart för hundens väl. Men.. morrhåren, då? Är inte det en naturlig del av hunden som de använder? Varför tycker de flesta/många utställningsfolk att morrhåren ska bort? Jo, för det ser snyggare ut. "Mustaschen" stör det släta huvudets/ansiktets uttryck. Och så har vi det här med svansen. Vilket hallå det blev när kuperingen förbjöds. Var den protesten verkligen för hundens bästa? Avla fram svansar som håller istället, precis som höfter osv. Avla fram hundar med tillräcklig skyddande päls, inte värsta pälsmonstren (och jag påstår inte att det är lätt). Hur kommer det sig att jaktvarianten av ESS har såååå mycket mindre päls - som fungerar (?) - men inte utställningsvarianten?

• Jag känner hundägare som rakar ned sina ESS, och jag vet hur mycket de vill sina hundars väl. Jag har till och med blivit imponerad över deras omtanke för sina hundar, som exempelvis avstå SM-deltagande - där på plats, en typ once in a lifetime-händelse, för att hunden kändes inte helt okej. Alltså inga synbara fel, typ hälta etc, utan bara en känsla. Hur många skulle inte falla för frestelsen att köra ändå?

• Och så har vi dom som surt säger: "Om du inte gillar pälsvård, ska du inte ha ESS!!!!" Duh! En hund är så mycket mer än bara päls. Faktiskt! Och det vet vi ju vi alla som har - på något sätt - pysslat med hundar lite mer ingående; uppfödare, utställningsfolk, hundtränare etc. Sedan så kan så mycket förändras för en hundägare under tidens gång. En hund lever (förhoppningsvis) över ett decennium. Ägarens vardag kan ha förändrats (ex: sjukdom, skada, inkomst), hundens päls kan ha förändrats (ex: kastration, sjukdom). Självklart så finns det folk som tycker att pälsvård är ett enda stort "Blääääh!!", men om de då kan lösa det problemet med att raka ned - men självklart inte ända in på skinnet, så att huden på något sätt riskeras skadas - varför inte göra så; för både hundens och ägarens skull? Om ägaren mår bra, så mår (antagligen) även hunden bra.

• Det måste kännas väldigt otrevligt att offentligt få kastat i ansiktet att man inte är värd att ha hund, sin familjemedlem som man älskar över allt annat; bara för att man (av olika anledningar) rakar ned dess päls.

• Det är så tråkigt när - bägge parter - rackar ned varandra med diverse påhopp. Diskutera gärna, det är jätteintressant, och man lär sig massor, men diskutera respektfullt, tack. När inlägget om denna respektvädjan dök upp i Fb-gruppen, så dröjde det inte länge förrän nån påtalade att "att ha olika åsikter är inte påhopp". Nä, det stämmer, men man kan välja sina ord, tänka till lite före - innan du trycker på enter-knappen - hur den andre kanske känner; kanske den känner sig påhoppad när den får läsa att den är lat, okunnig och till och med en djurplågare? Tänk efter lite. Oj! Nu är det säkert flera som känner sig påhoppade av mig! Tja.. så är det. Jag skulle dock tveka att skriva så här där mitt i diskussionen, "öga mot öga" i forumet, och därmed offentligt peka ut någon personligen. Varför? Faktiskt mest för att det bidrar oftast inte mycket till diskussionen, utan närmare tvärtom eftersom folk då ofta kommer i försvarsställning... och så spårar det ur.
  

• Chansen att lyckas "omvända" någon så där i etern är tämligen ringa.

• Vad glad jag blev när någon delade ett par "Hur pälsvårdar jag min ESS"-videos för lärdom och information. Tack! Det var även personligen extra roligt att se att jag gör (i princip) allt "rätt". :) 

• Det är så tråkigt när man upptäcker att både nykomlingar och gamla rävar hoppa ur Fb-gruppen på grund av diskussionen. Snälla, kom tillbaka!! Både erfarna och rookiesar behövs för input och hundrasens fortsatta utveckling.

En tvättäkta utställningsrookie in action. :)

Egentligen är det helt meningslöst att skriva detta inlägg - jag kommer inte omvända någon.

 

 

Kortfattad beskrivning till mina försök till att träna hanhund att kunna jobba när löptik är "i faggorna" :) 

Jag tar gärna emot fler träningstips!!

Rallyträning mitt i ett stormande leksakshav!

• Hunden ska kunna utföra färdigheterna utan löptiksstörnng! :) 

• Mycket "life reward"-träning. Utnyttjar precis allt som hunden visar intresse av där utanför (dock inte alltid, nån måtta får det va´! :) ). Ex: På promenaden: Hunden ska kunna utföra någon enklare konst (sitt, ligg, följ mig etc) innan han får tillstånd att nosa på lyktstolpe, käka hästbajs etc. På agilityplanen: Jag har byggt upp agilityhinderkombination riktad mot intressant luktfläck (likt extern belöning, istället för godisskål/leksak) som hunden sen får kuta bort till efter lyckat hindertagande, men alltid först "Sitt!", ögonkontakt och mitt life reward-belöningsord "Varsågod!", till skillnad mot "Yes!" vid godis/lekbelöningar. Hunden måste förstå skillnaden, annars funkar det inte; vill ju förstås kunna godis/lekbelöna intill mig trots intressanta luktfläckar runtom. Hunden ska inte få kuta iväg och omkring helt på eget bevåg.

• Eftersom jag ju inte har egen tillgång till löptiksdoft som jag vid träning kan lägga ut som störning, strör jag ut godisar eller leksaker på marken.

• Passar på att lägga min träning direkt efter kurstillfällen på hemmaklubben, speciellt nybörjarkurser - och jag välsignar (!) alla tappade godisar som jag nu kan utnyttja (att locka hunden därifrån, utföra träningstricket, och sen får belöningen att kuta tillbaka till godistappstället). Chansen att det där innan har varit en eller flera löptikar på kursen är tämligen stor. Grabba tag i tillfället, vetja!!

• Att vid vanligt träningstillfälle kvickt "tänka om" när det uppdagas att löptik är närvarande; utnyttja det rara löptiksträningstillfället, och lägg planerna att träna mer avancerade färdighet till en annan gång.

><

 I och med att det numera är tillåtet för löptik att tävla, och det därmed är sannolikt att det numera är fler löptikar närvarande på tävling än förut när det inte var tillåtet ;) , så en liten tanke/önskan till alla tävlingsarrangörer samt tävlingsdeltagare att försöka (så gott det nu går) undvika incidenter* samt att underlätta i allmänhet för både hanhunds- som löptiksägarna genom att...

• bereda ordentligt utrymme vid start- samt målfållor.
• använda tydliga inropstavlor som man kan se från lite längre håll (alternativt får man själv införskaffa sig en liten kikare).Personligen tycker jag det blir mer tydligt när startnummer som redan kört suddas ut.
• inte stanna kvar i målfållan längre än det verkligen behövs.
• att vänligt men bestämt villigt hjälpa till genom att schasa tillbaka rymmarhundar till dess ägare.
• visa hänsyn i största allmänhet (vilket kan betyda att du får hålla tillbaka dina egna viljor och önskningar, ex: låta din löptik sitta kvar i hundburen en bit ifrån tävlingsplanen medan du själv står intill ringside och kollar tävlingen, eller om din hund inte kan vara själv... så får du helt enkelt träna det eller strunta i nöjet att kunna kolla loppen).

Ibland (oftast rallylydnadstävlingar) så finns information i PM att löptikar ska rastas vid ett speciellt område, som meddelas på plats vid anmälan. Denna information "hemlighålls" för hanhundsägarna, vilket jag tycker är något komiskt. :) . Jo, man märker på sin hanhund att löptikar har varit där man rastar sin hund, fast man vet inte säkert om det är "löptiksrastområdet" eller om det är någon som helt enkelt har missat antingen informationen eller att ens tik löper... eller helt enkelt struntat i det. :) 
    Det kan ju också vara så att något mycket intressant har gått där innan själva tävlingen.

Jag har full förståelse för att man kan missa/glömma att ens tik löper.

Man ska inte behöva känna sig "pestsmittad" som löptiksägare, precis som en hanhundsägare inte ska behöva känna sig förtvivlat "omringad" av alla frestande dofter.

* Exempelvis att risken numera är större att konkurrerande hanhundar råkar i luven på varandra om löptik/löptiksluktfläck.