Häromdagen fick jag ett ryck...

Häromdagen fick jag ett ryck att låta hundarna få träna lite dummyapportering hemma på tomten. Kanske mest för att unga Zafir bör lära sig att vänta lugnt och fint på sin tur. Han har nämligen - på "äldre dar" (7 månader) - börjat otåligt - och mycket irriterande - småstressgläfsskälla istället för att sitta/ligga tyst i lugn passivitet. Han fattade vinken efter att Pingu har fått kuta iväg och apportera några gånger.
    Sedan när det var Zafirs tur, så rusade han iväg så fint på mitt kommando, letade reda på dummien... och körde några ärevarv innan han kom in med den till mig. Ja, jag fick jobba för att få honom till mig, men till slut så fixade han det också; det lönade sig att leverera vid matte. Så då slutade vi med apporterandet - när det gick som bäst, liksom.

"Nä, Zafir behöver träna ännu mer passivitet.", tänkte jag och stängde in honom uppe på altanen medan Pingu fick köra lite rallylydnad utanför på gräsmattan. Zafir uppförde sig alldeles utmärkt, och fick belöningsgodis kastat till sig lite då och då.
    Sen kom jag på att det var ju typ urminnestider sedan Zafir fick träna target (till framtida kontaktfältstagande, agility, alltså). Sagt och gjort! Haha! Måhända att det inte var så hiiiimla smart att först träna apportering för att sedan köra tasstarget. Ja, ja... Fast å andra sidan så kanske det bara är bra, beror på hur man resonerar?

Det första Zafir gör när jag lägger ned targeten på marken är förstås att ta upp den i munnen, och jag - mitt nöt - och min klickerkåta tumme klickar förstås. Klant-Maja!!
    Nytt försök, och denna gång lyckas jag hålla tillbaka min ivriga klickertumme när Zafir åter igen tar upp targeten i munnen. 
"Men Zafir... Du ska göra så här!", instruerar jag och visar genom att själv trycka med min tass (fot) på targeten.  

"Ser du hur jag gör?", frågade jag, och Zafir tittar på mattes "tass" och lyssnar på sin matte.

När det sen var hans tur så... satte han tassen klockrent på targeten!!

Dessa två bilder (här ovan) är ytterst arrangerade i efterhand(-tass) - för när Zafir tasstargettrycker så går det liksom vilt till.

Hur som helst blev jag väldigt förvånad att han grejade "Do as I do"-metoden, fast det ligger väl i hans gener? Eller hur, farbror Arlo? :) 
    Att han sen när jag i efterhand skulle ta dessa "bildbevisbilder"hade totalt glömt hur man skulle göra tänker jag inte berätta; att jag fick lov att lyfta hans tass och klämma in targeten under.

Fler nedärvda beteenden...?

Zafir låg intill mig i soffan och hade en gammal, sliten leksak med sig...

... jag tänkte inte så mycket på det, men jag antar att hans slitande i leksaken övergick i snuttande...

... för sen upptäckte jag att han hade ju somnat mitt i snuttet. Lill-grabben.

Den här ståtligt fina killen träffade vi i veckan. Ozzy heter han.

Här är Ozzys storebror Sheldon.

Fast storebror Sheldon är mycket mindre än lillebror. ;)

Här syns storlekarna lite bättre. Från vänster: Ozzy, Sheldon och så Zafir.

Racingtime!!!

Vi tränade faktiskt också. Zafir fick för först gången köra en agilityhinderkombination, hopphinder (utan själva bommen) och tunnel. Han var jätteduktig!!
    Självklart så tränade vi inte bara utan vi fikade också, förstås!

"Ni bara fikar och fikar och fikar.", gläfssuckade Zafir otåligt samt Pingu lite mer tyst och luttrat.

Ja, Zafirs typ nypåfunna otålighetsgläfsande modell högljutt är nåt som jag måsta ta tag i.
    För det första så tål jag det inte!! Jag blir skogstokig! Skvatt galen blir jag! För det andra så är det nog inte så himla nyttigt för honom själv heller; han stressar upp sig. Och för det tredje så är det inte så behagligt för utomstående heller att bli tvungna att höra hans högljudda - samt stressiga "Ni har glömt mig!!!"-gläfs.


Apropå nypåfunna olydigheter...

Den här hunden (den som sitter uppe på bordet) har varit olydig.

"Nä, jag har inte alls käkat upp de där två ostskivorna som nu inte längre ligger kvar på din ena smörgås medan du gick tillbaka för att hämta stoldynan!", påstår Zafir.

Bilderna är tagna i efterhand när jag - bara för att - åter igen gick tillbaka till altanen för att låtsas hämta dynan, men denna gång var jag beredd och hade ögon i nacken. Zafir fick faktiskt beröm och belöning för att han inte snodde de nya ostskivorna som nu låg på smörgåsen. Gissa vem som är mest envis - matte eller hunden!!



Eftersom jyckarna hade haft det lite småtråkigt i helgen medan matte har varit alltför upptagen med att urfånigt stirra på en (live-) resultatlista (agility-SM) och så blev man blixtinkallad, på söndagen, som agilityinstruktörsvikarie på ÖHU:s sommarläger (och frivilligt missade de sista finalerna - för de framtida SM-ekipagen är viktigare än de nuvarande.. typ), och medan matte lekte med andras hundar fick ju de sitta och ha urtrist i bilen (Zafir blev tyst när bilen fick silver shade-duken över sig), så blev det lite mer träning hemma på tomten. (Det här blev väl ändå världens längsta och märkligaste mening.)



Zafir behöver alltså mer träning i passivitet, så det blev lite dummyapportering igen.

Visst är dom duktiga och väntar fint medan jag kastar iväg dummien!!

Sen far Pingu iväg (på mitt kommando) för att leta dummy...

... medan Zafir sitter snällt kvar intill mig och väntar på sin tur. Fast just när jag skickar iväg Pingu så håller jag faktiskt ett litet grepp om hans ena öra - ifall att.

"Tjohooo!! Jag hittade den!!", rusar Pingu stolt tillbaka.

Efter att Pingu har fått jobba två gånger, så är det Zafirs tur. De båda har här låst blicken mot där jag har kastat iväg dummien.

"Pingu, kvar! Zafir, apport!!", och Zafir far iväg och letar.

"Tjohooo!! Titta! Jag fann den!!!", kutar Zafir förbi oss i vild glädje, men med lite list och trick så har han faktiskt lärt sig att det lönar sig mer att komma till matte med den nyfunna "skatten".

"Men, vi måste hitta på nåt mer kul!", tänkte jag sen, "Nåt som vi aldrig annars brukar göra?", och då blev det plötsligt uppletandedags!! :)

Hundarna och jag börjar genast att valla in en ruta på ett område på tomten där i alla fall jag inte brukar gå så ofta. Hihi! Undrar vad grannarna trodde när de såg mig traska fram och tillbaka, hitan och ditan där uppe på bergsknallen? Båda mina hundar undrade nog också, men kul var det tyckte dom! Vi skulle nästan kunnat slutat aktiviteten där och då. ;)

Sen in med hundarna i bilen (stod behändigt nära) som fick vara som "avbytarbänk" medan jag placerade ut ett gammalt glasögonfodral, halkbroddar, en hundformad necessär och en tillplattad innebandyboll.

Först ut i rutan var Pingu... som inte fattade ett skvatt. Vilket i och för sig inte är så konstigt, med tanke på hur länge sen vi körde uppletande sist. Han sprang fint in i rutan - och höll sig i den, hur det där nu går till, förstår inte - han letade tjusigt, nosade på prylar, men "Vadå? Bära dom till dig? Varför då?, undrade han.
    Med lite hintar (jag följde tyst med in i rutan) och med peppande beröm (när han nosade på nån pryl) och sedan inbjudan till jaktleken "jaga matte" (när han hade greppat prylen) så fick vi i alla fall in två prylar till utgångsläget/gårdsplanen.

Sen har vi det lilla "dilemmat" att jycken inte ska apportera samma pryl om och om igen. Jag försökte lägga det inlevererade glasögonfodralet bakom oss, men Pingu kutade förstås tillbaka - och tog så fint upp glasögonfodralet igen och bar det till mig. Självklart (!) berömde och belönade jag detta - eftersom han nyss inte hade förstått vad jag ville; att leverera prylar till mig.
   "Leta!", kommenderade jag igen mot rutan, och Pingu förstod nu grejen. I alla fall lite bättre, så necessären blev inlevererad så fint så. Halkbroddarna (av gummi och metall) hade han nosat ett par gånger på, men tyckte inte de var greppvänliga nog att apportera till matte.

När jag sen skulle byta hund blev det först en smärre kalabalik och sura grymtningar från mig. Zafir hade nämligen (sin ovana trogen) krypit in till bakluckan som är Pingus plats i bilen, och då ville inte Pingu hoppa in. Zafir fick för bråttom att hoppa ut, och då lyfte jag helt sonika in honom tillbaka till baksätet (som ju är hans plats).
    Hm? Undrar när jag kommer komma ihåg - vid rätt tillfälle - att fixa den där Zafir-rymningsluckan vid sidorna om lastgallret? *suck*

I alla falll....
    När sen Zafir skulle för sin allra första gång i livet köra ett uppletande... så fixade han det helt GALANT!! :) Alltså när han förstod grejen. "Aha! Man ska leta upp prylar som luktar människa/matte i området som luktar människa/matte som mest, och sen apportera hem dom till matte!!", stod snilleblixten som spön i hans lilla spanielhjärna. Alla fyra prylarna (till och med halkbroddarna) lyckades Zafir fixa. Ja, med lite hjälp (jag gick med honom, och med några meters avstånd peppande att ta upp och apportera bort till utgångspunkten/gårdsplanen) så förstod han grejen.

Lite ärevarv blev det ju förstås. Fattas annat!! :)

"Nä, nu hittar vi på nåt annat!", funderade jag och upptäcker den vältuggade, gamla apportbocken i den väl indammiga tygkassen som har legat i gott förvar längst ned i bilen sedan.... länge (lätt underdrift). Sagt och gjort; hundbyte...

    Pingu apporterade apportbocken som om han inte har gjort nåt annat de senaste dagarna. Tja.. hur länge sen kan det egentligen ha varit? Nåt år sen, kanske? Jag som hade så svårt att få honom att ta upp apporten överhuvudtaget!! Nu klockrent apporterande!! Sitta kvar vid min sida, vänta på kommando, rusa ut i 190, greppa apporten och tjusig fin galoppfart in till matte - utan tugg (!). Att han inte lämnar i hand eller sätter sig tjusigt fot struntar jag fullkomligt i. Detaljer! Det är bara skönhetsdetaljer. Pingu är fin nog ändå!!

Zafirs apporteringstur...
   Nja, det gick väl sådär, fast vad mer kan man kräva av en sjumånaders ungspoling som aldrig ens har beskådat en träapport tidigare. Han greppade den halvdant, som övergick i tugg, så vi övergick i att träna själva greppandet - utan tugg (Vi hade korta nästintill lätt dragkamp om apporten, eller rättare sagt; när jag kände han höll ett stadigt och fint grepp, så utbrast jag i världens beröm, och belöning förstås. )

Som alltid efter våra träningsstunder hemma på tomten, så avslutas det med "Nu är det slut! Spring och lek!", och vi går en liten nedvarvningstur runt ägorna. Skönt med stor skogstomt!!

Zafir med sedvanlig leksak i munnen. Lite synd att jag inte hann få upp kameran en sekund snabbare; Zafir stod nämligen så fint stolt med leksaken i munnen i solstrimman och inväntade oss. Bilden blev tyvärr istället tagen när han är mitt i språnget att vända sig om och kuta bortåt.

Avslappnad nedvarvning på gång.

(Bilden till vänster) Undrar vad de säger till varandra här?
 Förslag:

"Va?! Får jag inte godisstengodis?" (Pingu)

"Hm? Vad tänker brorsan? Blir det mer godis? Tänker han sno åt sig min leksak? Törs jag ta upp min (?) leksak, som jag dumt nog släppte, utan att han blir sur? Äh, jag törs!!" (Zafir)

Ja, den här gången passerade jag bara förbi - utan godisutdelning - trots att Pingu stod så fint på stenen.

När vi kom tillbaka till det mer kortklippta gräset blev det lekbrottningsdags...

När det är lekbrottning på gång, så slänger sig oftast Pingu sig ned och låter sig bli retad samt trakasserad av lillebrorsan...

... något som Pingu aldrig annars skulle tillåta lillebrorsan att göra.

Så intressant att se, och även så skönt att få bevisat att ens hundar är tämligen normala och kan kommunicera med varandra.

Det var faktiskt lite roligt och omväxlande att för en gång skull köra lite - för mig - annorlunda hundaktiviteter. Jag som egentligen annars bara kör agility och rallylydnad samt ibland lite freestyle. Kul också för hundarna att få utlopp för sina nedärvda sök- och bäraegenskaper.


Någon dag senare blev ytterligare en - för mig - ovanlig hundaktivitet...

"Matte, vart ska vi åka idag?", undrar Zafir - med obligatorisk pryl i gapet - medan jag sätter på mig skorna.

Zafir ligger - sin vana trogen - uppe på utomhus- (!) borden vid klubbstugan, medan vi åt vår lunch. 

Observera att Stig Helmer-tofsen är tjusigare än någonsin!!

 Jo, vi var på väg mot en "lunchdate" med Katarina, och när hon är inblandad så blir det alltid en massa påhitt "när man i alla fall är där och på gång, så..." typ.
   Så, förutom gräsklippning av brukshundklubbens planer - inkluderat gräsklippmaskinsmeckeriande och ett fasligt bläddrande i den engelska bruksanvisningen (ja, det var några fler utrikiska språk också) som så behändigt var fastmonterad bakom förarsätesryggstödet och en del telefonsamtal till folk som kanske vet hur man gör samt flytt av agilityhinder, så blev det också spår. Ja, ni läste rätt. SPÅR!!
    Vi passade på att lägga spåren direkt efter lunchätandet för att de skulle få mogna till sig medan vi sen fixade med gräsklippningsbestyren.

Just det! Jag la först Zafirs spår, som var enkelt rakt, och med en vinkel. Sen tillbaka för att lägga Pingus spår på andra sidan av stigen (så att jag inte skulle råka korsa Zafirs spår), men terrängen var inte riktigt som jag önskade, blev en högervinkel, men sen så var det grejer (vegetation/stora stenar etc) i vägen, så det blev ett litet märkligt "småringlande" spår.... jag dumpar spårslutet vid en bra plats... Jag tittar upp.... och konstaterar att jag är typ vilse! Hur sjutton lyckas man gå vilse (typ) i denna lilla.... tja.. skogsdunge, är väl det mest sanningsenliga beskrivningen av området... och jag blev påmind om varför jag inte bör lägga spår. //Hon som har gått vilse på en stubbåker.
   Eftersom jag ändå har en viss kännedom av området/skogsdungen, så går jag bara rakt åt ett håll, och hoppas. Mycket riktigt så kom jag strax fram till den större "genomfartsstigen".

"Vart tog du vägen?", undrade den inväntande Katarina. "Äh, jag lyckades gå vilse.", muttrar jag. *en liten stunds tystnad* "Hur sjutton lyckades du med det? Här?!!!", svarade en något förvånad träningskompis. *suckar djupt*

Först ut Zafir.... Detta är hans spårdebut...
    Haha! När vi kom fram till spårbörjan, så blev jag genast - åter igen - påmind om varför jag inte brukar lägga spår... *suckar djupt över mig själv*

Okej, jag kom faktiskt ihåg när jag la spåret att markera (relativt stort skrapmärke i gräset) var spåret började, men.... när jag sen kom tillbaka med Zafir... Nä! Jag hittade inte skrapmärket!! Efter en stunds spanande runt om där jag trodde det var, så ser jag att Zafir börjar spåra - åt det håll jag tror att jag gick - så jag hänger bara på... och hoppas. Ja, man ska ju lita på sin spårhund, eller hur?
    Vid vinkeln så snurrade han runt lite, och jag låter honom hållas, och han fortsätter sen fint med nosen i backen. Sen snurrarde han runt lite på/i en myrstack (som jag mindes att jag hade gått förbi), men där skyndade jag faktiskt på honom lite. Gissa varför!!

Sen är det ju så himla typiskt!! Jag ser tennisbollen (spårslut) i förväg, men precis när Zafir är på väg mot den, så passerar två hästar - ja, med ryttare - på stigen några meter framför oss. Eftersom Zafir och jag är lite halvskymda bakom en större buske så pratar jag nu lite halvhögt med Zafir: "Duktig vovve!", mest för att inte riskera skrämma slag på hästarna när de upptäcker oss där bakom buskagen.
    Zafir står stilla fint och iakttar hästarna medan de passerar. Hela tiden hoppas jag att han inte upptäcker tennisbollen som nu ligger en halvmeter jämte honom - för när han ser den vill jag ju utbrista värsta berömmet, ju!! Samtidigt som jag inte vill skrämma vettet ur hästekipagen... Två skenande hästar med varsin ryttare hängande efter verkar inte så lämpligt liksom - någonstans!

När hästekipagen har skrittat förbi, så släpper Zafir dom med blicken - och upptäcker.... tennisbollen!! "Tjohooo! Va du är duktig!!! Titta vad du hittade!! Va duktig du är!! Vad du kunde!!!", utbrister och berömmer jag överväldigande överdrivet. Men vadå´ra! Det var ju faktiskt hans allra, allra första funna spårskatt.
    Zafir tar bollen glatt i munnen och vi går stolta därifrån. Själv blev jag något förundrad, för alla mina tidigare "spårhundar" har alltid typ visat: "Tja, lite kul med den där (den funna spårslutsprylen), men strunt i den... Hur fortsätter spåret? Var är det?", och försöker att fortsätta spårandet. Med andra ord, så är spåret mer värt än själva prylen (spårslutet). Jag har alltid önskat att man kunde liksom flyga från platsen man har lagt ut spårslutsprylen för att markera att nu är spåret slut. Alltså det som hunden ska spåra. Mina spår tar ju liksom aldrig slut. Det fortsätter ju bakom mig vart än jag går... liksom.

Men Zafir var ju helt annorlunda, och han spårade i en mycket behaglig takt; behövde inte vara orolig för att bli bryskt dragen och snubbla över stock och sten. I alla fall i detta första debutspår.


Tillbaka till bilen för hundbyte...

Ja, nu har Pingu invigt hans "nya" spårsele som inhandlades för cirka ett år sedan. Selet har i och för sig "värmts upp" av Zafir, som hans bilbälte.

Haha! Ja, ja.. Same procedure as förra spåret: "Var sjutton är min spårbörjanskrapmarkering?!!!"
   Ja, även detta relativt stora skrapmärke i backen var bortforslat och stulet av några lömska skogsinnevånare.

Men jag ser att Pingu börjar spåra något - åt det håll som jag tror att jag gick -så jag hänger på. Just det, man ska lita på spårhunden...

Tja, spårhundar ska man kanske lita på, men godisstensuppletarhundar?!!!

*suckar djupt*

När spåret (ja, jag mindes att jag passerade en del stora stenar när jag la spåret) gick förbi större stenar så...
 

Nästa sten.

... Ja, jag passerade/gick förbi stenarna när jag la spåret - jag klättrade definitivt inte upp på dom!! 

 

Och eftersom jag inte hade en blekaste aning om hur spåret gick, så kunde jag inte riktigt hjälpa Pingu på traven, men jag gjorde några försök, men nä! Pingu var mer intresserad av de stora stenarna. Så spårslutet (en gammal vante) ligger kvar därute... någonstans.

Att vara ordentlig och pretentiös att montera upp en massa spårsnitslar är bara för amatörer - inte för ett lat spårproffs som jag! Man ska lita på hunden. Så det så!!