Skryt! Ohämmat skryt :)

Vad var det jag skrev i förra blogginlägget..? Ju mer man lär sig desto mer värdelös känner man sig.. eller nåt annat deppigt. Nä, nu behövs en motvikt mot duärvärdelöshundtränaredeppet.

Okej, jag medger att jag är absolut inte lärahundgåfintikoppelutanattdra-ämne. Jag är totalt värdelös när det gäller det.. Men hallå! Sluta nu. Det här skulle ju bli ett skrytblogginlägg ju! Skryt, män´ska, skryt!! 😉😊

"Men kommer du nån gång, då? Du sa ju att jag skulle borstas. Hörru, matte!", undrar Pingu när jag kom på efter Pingu äntrat trimbordet att fixa musikunderhållning till borsteriandet.

Att lära mina jyckar att uppskatta (eller när det gäller pudlarna; åtminstone stå ut med utan protester) en stunds omvårdnad uppe på trimbordet med kloklipp med mera är ändå nåt jag kan. Av alla mina hundar jag haft, hittills åtta stycken (Baloo, Buster, Keaton, Wilbur, Spirou, Gromit, Pingu och Zafir), så har dessa ompysslingsprocedurer aldrig varit några problem. Dock när det gällde kloklippning på Baloo och Wilbur så var det kanske lite si och så, det ogillades, men just dessa klor växte inte normalt, eller rättare sagt de växte knappt och därmed blev det inte nån kontinuerlig kloklipparträning. Just det, ja!! 

 

   Förutom mina egna hundar, sä har det ju också varit två typ inneboende Didrik och Linus. När det gällde Didrik var det heller inga problem med nåt ompyssleri för det hade hans riktiga matte redan lärt honom. 
    När det gällde Linus... *harkl* så hade han inte lärt sig så mycket när det gäller den saken... men det fick han minsann lära sig när han flyttade hit - och det gick bättre och bättre för varje gång. Päls-och klofixträning minst en gång i veckan. Just det, ja!! 


Bilden till höger. Världens envisaste Zafir-valp. 💗

Den första trevande borst- och fixträningen med Zafirvalp.

Strax blev han större, men lika medgörlig ändå med kloklippning och surrmaskin på öron och tassar.

Och när han var klar, så ville han upp på trimbordet igen.

Oj, vad stor han har blivit nu. Han får ju knappt plats på trimbordet längre.

Men visst har det varit tillfällen då han har protesterat mot öronrakning, men envisast vinner liksom.

Pingu får här visa hur det brukar gå till. Jag hinner knappt få bort prylarna som ligger i vägen innan jycken vill upp. (Hittade inte bilden när Zafir gör samma sak)

Sen väl uppe på trimbordet ligger de så här avslappnat - förutom en och annan viftande svans. 😊

Lite lustigt att Zafir har på egen tass lärt sig vad meningen "Nä, nu ska hundarna borstas!" betyder, vilket jag ofta säger medan man fortfarande sitter bekvämt kvar i soffan och latar sig. Zafir kliver genast upp och "pekar" uppfordrande upp mot trimbordet. 😊

Förra söndagen eller var det möjligtvis lördagen...

.. så körde vi lite spontan dummyappporteringsaktivering hemma på tomten. Duktiga vovvar båda två!
    Medan den ena sitter passiv kvar kutar den andre och letar utkastad dummy. Zafir har nu till och med fått till avlämningar i mattes hand! Kors i taket!! Gissa om undertecknad glädjetjuttjohejande så det ekade runt talltopparna här hemma.

Typ då hör jag grannen illvråla "MIIIRA!!!!" med sedvanlig panik i rösten. 😉 Pingu springer vaktvoffande då bortåt mot staketet. Zafir vänder tillbaka till mig. Samtidigt som jag belönar Zaf ropar jag tillbaka Ping som strax kommer tillbaka. Medan jag belönar Pingen spanar jag runt lite... Ingen Mira syns på tomten.
    Undrar om det som hejdade den lilla chihuahuan var hans matte eller om det var tur att jag lite provisoriskt hade fixat och tätat hålen under staketet, som grannen bedyrade att hon skulle fixa. Se förra blogginlägget.

Tillägg, lite hopp fram i tiden...
   När hundarna och jag var ute på tomten idag, så hörde jag åter igen grannen, men denna gång några "Stanna!" i en lite mer vanlig ton. Sen skymtade jag mellan träden hur hon "skopade upp" något (hunden, antar jag) i famnen. 😊

Efter dummyapporteringsleken fortsatte Zafir med lite pinnlekar modell tugga, tugga samt springa JÄTTEFORT så det säger svisch förbi matte med pinne i munnen.

Matte kunde förstås inte låta bli att leka lite dragkamp, men även att testa loss-egenskaperna på lill-Zafiren. "Tack, tack!", sa jag.. och okej sa Zafir och släppte pinnen. "Bra!!", sa jag, följt av ett glatt och kvickt "Varsågod!"...

Zafir tyckte den där "dragkamptacktackbravarsågod"-leken var urskoj! 😊😊

Medan Zafir springer fram och tillbaka med sina pinnar - i varierande storlek - pysslar Pingu mest med godisstentiggerikonster.

Jag tror nog att alla andra tycker att jag borde göra nåt åt det där trädet som föll till marken för några månader sen...

... men det är ju perfekt för lite konster och balansträning! Pingu har nu avancerat från simpla vändningar (samt sitt och ligg) hit och dit till att backa på kommando uppe på trädstammen.

Den nedfallna björken kan förstås användas till både skutt - med eller utan pinne i munnen...

... till att balansera på den. Ja, ni ser väl vilken hund som gör vad?

 Just det! Här en liten väldigt spontan förståelseträning mellan "Ut!" (ta hinder bakifrån) och "Fram" för nån vecka sen. Det blev dock lite svårt och märkligt när the handler samtidigt försökte filma.

Jo, jag skulle ju skryta, ju!!

För några dagar sen (kan varit nån vecka sen), så fick ett hundmöte mig att tänka på att det kan jag och mina hundar i alla fall.
   Det var i en gatukorsning. Till vänster (från oss sett) är en matte med en liten hund som bjäbbar så fönsterrutorna skallrar. Typ rakt fram, men också det till vänster, är en till matte med en schäfer som på fjantigt schäfersätt gnyr uppstressat för det nu plötsliga hundmötet x tre (alltså mina två plus den lilla hunden).

Småhundsägaren gör inte ett skvatt; låter sin hund fortsätta sitt bjäbbande. Schäfermatten jobbar, jobbar med sin hund... och jag med Pingu och Zafir, och fortsätter i oavbruten takt rakt fram i korsningen samtidigt som jag berömmer mina jyckar. Visserligen tittar de mot de främmande hundarna - men de travar på och följer mig, och efter vi har passerat de andra, så ville de ha godis för väl utfört hundmöte - och det fick de båda två.

    Och vad är det med det då?
Jo, alla mina hundar har vid deras slyngelålder haft period då de gjort utfall mot främmande hundar. Nej, inte Baloo, förstås, men han var one of a kind. Annars alla andra. Vissa mer än andra.

Didrik, Wilbur och Baloo.

Skrattar (nu, ja) lite åt Wilbur, "pitbullpudeln", som slogs redan som liten valpparvel bara för det stora nöjets skull, typ. Det hände till och med att han muckade gräl med äldre tikar. "Vadå ´ra?", himlade han med ögonen när jag tillrättavisade honom, "Dom ville ju inte leka med mig, ju!!" Ja, så var det. Wilbur ville leka, men när tanterna (ena gången en groendal och den andra en norfolk, om jag minns rätt) inte ville leka med honom, så blev han sur.
    Haha! Fast när den där rottweilertanten sa ett kort men ytterst bestämt "Voff!" smög Wilbur tillbaka till trygga matte och satte sig fot tätt intill som om han hade suttit där hela tiden. Och när den där sheltieherren med pondus som hette duga visade vad han tyckte, så lugnade Wilbur ned sig.

Spirou, Gromit och Keaton.

Ni kanske inte tror det (Jo, det gör ni) men alla mina ESS har varit sura tonåringar. Minns speciellt Keaton, som plötsligt - out of the blue - gjorde utfall mot en jycke vi mötte på trottoaren. Först gången det hände tänkte jag att den andra hunden hade väl "sagt" nåt dumt, men när det någon dag senare hände igen - och den hunden var en liten oförargelig småhund, så tänkte jag till. En gång är ingen gång, men två gånger en vana.
    Minns också våra första lydnadstävlingar, då den nu "främmandehundmötestränade" Keaton tyst passerade alla främmande hundar som gjorde utfall åt höger och vänster. Visserligen hade han raggen uppe, men följde sin trygga matte.

Minns också promenader då alla mina (flock på fyra-fem stycken ESS/pudel) gjorde plötsligt utfall - följt av mitt bestämda "Läggav!"-vrål - då alla (!) genast tystnade. Jag var så less på detta ständiga "envoffsutfall"! Ska det verkligen behövas? Nä! Vi bytte stil (till skvallerträning) och sen levde vi lyckliga - och utfallsfria - i alla våra dar. Nja, nåt bakslag kan väl komma, om man möter nån extra ful en till hund. 😉

Både slyngel-Pingu och nu slyngel-Zafir har haft "betänkligheter" mot främmande hundar, men numera blir jag ofta lite stolt över mina hundar... eller kanske lite över mig själv... För det är ju faktiskt jag som har lärt dom.

    Tänker på minnet från bara nån vecka sen då jag håller på att plocka upp efter bajsar-Pingu, och ser att det kommer ett hundmöte mot oss på den smala trottoaren. Jag tänker att de väntar väl till jag har plockat upp färdigt, men nä. De kommer bara närmare.
    Med ovänd och oknyten bajspåse drar jag med mig hundarna lite längre upp på gräsmattan. Enbart med hjälp av min vilja och "Här"-kommandon får jag med mig dom samtidigt som jag försöker knyta bajspåsen. Jag gillade egentligen inte situationen i och med att jag inte hade ett bra grepp i kopplen. För jag vet vad mina hundar kan. Om de hade plötsligt gjort utfall mot den passerande - samt ihålligt morrskällande - lilla hunden, så hade kopplen varit för långa för att hejda dom.
    Men jag höll masken, berömde mina hundar oavbrutet, och det funkade. "Vad duktiga dina hundar är!!", säger den mötande matten lite avundsjukt när hon har passerat. Och jag tänkte, som alltid, "Så duktiga skulle säkert även din hund vara - om du tränade den..."

Kom nu att tänka på den där blandisen som är jämngammal med Pingu. Precis som Pingu så började den göra utfall när den var slyngel. Matten valde att kastrera jycken (istället för att träna den?). Det funkade visst inte så himla bra, för utfall gör den fortfarande när vi möts.

Haha! Nu kom jag tänka på den där gången när jag körde skvallerträning som mest med Gromit. Vi skulle gå förbi en tjej som satt på en bänk med sina två hundar. När jag ser att mina hundar ser dom, så börjar jag lite fånigt och glatt prata med mina jyckar: "Se, så fina hundar! Va´ fina de är!!", tjattrade jag på.
   Precis innan vi skulle passera tjejen på bänken så säger hon bestämt och lite surt åt mig: "Jag vill inte att mina hundar hälsar på dina!!". Jag bara fortsatte mitt berömprat med mina jyckar, men undrade tyst för mig själv: "Eh? Varför sa hon så? Varför skulle jag vilja att mina hälsar på hennes. Det är ju det absolut sista jag vill!"
    Sen efteråt kom jag på! Jo, hon trodde så bara för att jag sa så där fånigt glatt att hennes hundar var söta och fina. Men... det var ju bara för min egen skull, för att få mina hundar på glatt humör - så att de skulle passera fint, följsamt och lydigt.

Efterjobbetpromenad

Så här färggrant kan det se ut på vår promenad. Det syns inte på bilden, men till höger i mörkret satt ett ungt förälskat par på trappstegen mot bryggan. Hade det inte varit för den hetsiga eftermiddagsrusningstrafiken bakom fotografen, så hade det nästan kunnat varit lite idylliskt.

 

"Vildsvinskogs"promenad igen. Dagsfärska bilder.

Haha! "Fästingskogen" har ett par "storstenar". Vänta! Ska se om jag hittar nån gammal bild... *leta, leta*

Grompan, Spirre och Wilbur.

  Men släng dig i väggen, "Fästingskogsstorstenarna"!!

Gick idag på en okänd stig i "Vildsvinsskogen", och Pingu upptäckte denna "lilla" godissten... Hahahaha!

Godisstenen var så hög och brant så Pingu kom inte ända upp på den.

Zafir försökte inte ens. Tyvärr syns det inte på bilden hur brant och framför allt hur hög den var.

"Men matte, ge mig godis då!", visar Pingu uppfordrande, men jag nådde ju inte upp.

Sen när vi kom fram till kalhygget, så blev det idag ombytta roller i "Vildsvinsskogen"...

Zafir hittade ånyo en gammal vitnande benknota, och denna gång behöll han det.

"Ja, man lär väl sig av sina misstag.", visade Zaf som frenetiskt tuggade på benet och släppte det inte på resten av skogsturen.

"Ja, ja... får väl ägna mig åt godisstensjakt istället, då..", skuttade Pingu upp på den ena upphöjningen efter den andra.

Lite lustigt/nostalgiskt/varmomhjärtat att precis innan Pingu skuttade upp på stenen, så tänkte jag på att just vid den stenen, som då inte alls var lika mossbelagd, har jag lite minnen från förr och änglahundar; till exempel att just där insåg jag att gammel-Keaton började bli gammal när han för första gången valde att inte skutta upp på stenen för att tigga godis däruppe med de andra hundarna.

Att två-åriga Zafir inte ville skutta upp beror förstås inte på ålderdom - utan han är fortfarande fullt upptagen med att tugga benknota. Han bara fortsatte att traska vidare på stigen...

"Vad säger du, matte? Jag har inte riktigt tid nu, faktiskt!", vände dock Zaf efter lite envist tjat från min sida.

Kändes lite ovant att ha Zafiren ständigt lugnt (typ) intill eller bakom mig på stigen. Tror att jag alltid ska ha med mig ett tuggben på skogsturerna. 😉😏

"Var det nån som tänkte tuggben?"

Vi går där på stigen i godan ro...

... och plötsligt så var Pingu uppe på en annars helt obemärkt sten, som knappt gick att balansera på.

"Vadå obemärkt? Den är ju märkt med stolpe med blå färg - som betyder "Matte ska ge mig godis!!"

Ny bild för de som inte såg skorstensröken därnere i byn. Öh? Vadå? Se förra blogginlägget... eller inte då.

Ja, och då var skogspromenaden slut, och då ska alla äckliga skelettdelar, vitnande benknotor och annat klibbigt lämnas kvar i skogen...

Jag kan då säga att det var inte lika lätt att få Zafir att lämna kvar sitt ben som det var med Pingu förra helgen. Men som sagt, envisast vinner - med lite "akut" träning samt list och en hel del godisbelöning, så... Vid den översta pilen fick Zafir spotta ut sin benknota, och han försökte nog smita tillbaka igen, men matte var beredd. Sen när vi hade gått bara några meter så upptäcker vi Pingus benknota från förra helgen ligga där och skräpa intill stigen. Gissa om Zaf ville sno åt sig den också! Det fick vare sig han eller Pingu.

Så om ni känner för att tugga lite viltskelett, så finns dom kvar där. Bara att ta. Varsågod, folks!! 😋😊