En och två veckor innan jul. Ett blogginlägg om typ ingenting, men också ett farväl

Ni är allt bra lustiga.

    "Eh? Vilka då?", undrar ni. Jo, ni. Ni som läser alternativt klickar er in hit (ja, bara för att ni är här behöver ni ju inte läsa skiten 😉 (har nyligen sett TV-serien "Cowboykåken"). Alltså man bara kör *scroll, scroll, kolla lite bilder, ut och tillbaka till Fejjan*-varianten. Men vad är det som är så himla lustigt? Jo...

    Det förra blogginlägget slog alla rekord! Jag antar att anledningen till denna massinklickning var att ordet "olycka" fanns med i rubriken. 

Så nu ska vi få se hur det går när ingen katastrof, olycka, jämmer eller elände antydas i rubriken. 😏😊

 Oj, har ju lagt till ett farväl.. Hm? Ja, vi får välan se hur det triggar er...

Får man vara så här söt? "Bry dig inte om det du, matte. Jag vill in på banan och träna igen. Inte sitta på avbytarbänken och ha det trist!", protesterar söt-Ping.

 Förra söndagen, alltså inte i förrgår

Två nytrimmade hundar.

En bra söndag. Två nytrimmade jyckar och rolig agilityträning på kvällen med två roliga längre hinderkombinationer med typ tusen slalom. 😊

    Pingu var duktig (som vanligt). Lite flamsig första varvet, men sen kom vi in i agilitygroovet. Mest nöjd med det fina bakombytet in till slalomet på sista rundan. Pingu bara körde slalomet självständigt medan jag bytte sida långt bakom hans rygg. Det sidbytet kan jag leva på ett bra tag. 😊

Zafir studerar träningskompisarna.

NosarFlamsZafir - och jag - var till slut duktiga på den sista rundan (blev riktigt sur på honom vid den nästsista rundan), men vad jag fick jobba, jobba och vara mer generös med godbitar varje gång han valde lyssna och komma till matte istället för att nosflamsa runt och nosbelöna sig själv runt hallen. Duktig matte. Duktig hund. 😊 Märkligt det där att när matten skärper sig så gör även jycken det. 😏

Zafir noskollar in stället. Pingu snarkar inne i buren (syns knappt).

Förra måndagen. Alltså inte igår.

Nä, jag är inte riktigt nöjd med Zafirs uppförande i hur man välkomnar nya arbetskamrater. Hoppas att mössägaren inte förfrös öronen på vägen hem efter den första dagen på det nygamla jobbet (återvändande efter 14 år på annan arbetsplats).

Som tur är så tog mössägaren busstrecket med ro. Hm? Ibland så liksom känner man på sig att vissa saker kommer man få höra åratal efter de hände. Jodå, så sent som idag så kom det små pikar till undertecknad hundägare om mössor och vissa byrackor... "Jo, idag gömde jag min mössa här uppe.... Det borde väl vara säkert, eller...?" Just det, ja! 😉 😊

Zafir har dock fått sitt straff...
   Eller rättare sagt, små retsamma busstreck undertecknad hans elaka matte. Kolla filmsnutten!

Hehe! Var nere på lagret och Zafir svansar efter och "hjälper till". När jag flyttade på en rullhylla "råkade" (hehe) elaka matten stänga in Zafir längst inne i hörnet bland reklammationerna. Tyckte han passade in där. 😉 Ja, ja... jag räddade honom sen.

Vad pysslar Pingu med då på jobbet?

"Intet är som väntans tider...", Pingu suckar djupt. Ser ut som väntan känns lång på att husse (min brorsa) ska bli klar med att ränna runt i butiken, prata i telefon, "leka" med datorn eller annat tråkjobb innan han kan ta med honom ut på den dagliga promenaden. (Ja, det är nog Pingu som går ut med min brorsa och inte tvärtom. 😉)

Apropå promenad...

En bild från häromkvällen när Zafir upptäckte ett par rådjur i dunklet bara några tiotal meter ifrån oss. Pingu tror jag inte la märke till dom överhuvudtaget, eller så brydde han sig inte. Rådjuren stod först helt stilla och glodde tillbaka mot Zaf. Sen traskade de lugnt därifrån.

Jag funderade sen lite på det där att vilda djur slösar inte energi i onödan inte. Ponerade lite om det hade varit en strövarvarg istället för rådjur, så hade säkert folk blivit upprörda över att den lite lugnt och sävligt traskade därifrån, men det är ju bara naturligt beteende för vilda djur; inte slösa energi i onödan utan spar all energi till man verkligen behöver den. Det kan vara livsavgörande, liksom.

Apropå beteenden...

Han är väl för tokig, Zafir-grabben! 💗😊
   Jag går in i köket för att hämta dricka. Pingu följer med (för att kolla musläget (!) under diskbänken, inte för att förfölja matte).
Zafir är kvar inne i vardagsrummet. Han ser uppfordrande på mig när jag kommer tillbaka. "Vad vill du?", undrar jag, och tänker att han kanske vill träna eller nåt (som vi ibland gör precis där han står). "Vad vill du?", upprepar jag - och Zafir "pekar" klockrent upp mot trimbordet. 😊
Han fick berömmande klappar, men ett "Nä, aldrig på en fredag."

Apropå musläget här hemma...

Men först...

    I lördags var det dags för mitt årliga rågsiktsmatbrödbakande. Zafir stjälpte (!) till med bakandet genom att hela tiden vara i vägen, men var ändå ganska följsam.
Medan jag "bankade till" degen satt Zaf på min vänstra sida och tittade nyfiket på. Sedan varje gång jag tog steg till vänster för att lägga bullen på plåten, så flyttade han på sig för att istället sätta sig på min högra sida, för att genast - åter igen - bli tvungen att flytta på sig när jag tog steg till höger tillbaka till bakeribordet, och han sätter sig på min vänstra sida, för att bli tvungen att - ånyo - flytta på sig när matte tog steg till vänster mot plåten, och han sätter sig istället på min högra sida, för att bli tvungen att flytta på sig... osv, osv, osv. 😊 Det blev lite tjatigt efter ett tag.

När jag skrev om detta på Fb, så kommenterade nån att det Zafir egentligen pysslade med var att tjuvträna sidbyten modell avancerad klass i rallylydnad. 😊 Där ser man!
    Just for the record: Zafir har inte ens klarat av kval.poäng i nybörjarklass (än).

Jo, efter att brödet var färdiggräddat så måste ju dom svalna innan man stoppar in dom i frysen... och jag var lite orolig att husmusen skulle tjuvsmaka på brödet, men inte behövde jag vara orolig för det, inte!

Pingu ställde helt på eget initiativ upp som musvakt.

Jag undrade vart Pingu hade tagit vägen. Han låg inne i köket för sig själv, välplacerad nedanför diskbänken och höll vakt. Det svalnande matbrödet ligger uppe på köksbänken under en kökshanduk, men det syns inte på bilden. (Precis innan bilden togs låg Pingu ned med huvudet mot diskbänken)
   

"Öh? Hörru, musen! Vad pysslar du med härinne?"

Förrgår, söndag

På morgonen/förmiddagen var vi lite lata och bara strosade runt hemma på tomten.

Rätt som det var råkade hundarna inte ha koll på sin matte, då gömde jag mig raskt inne i boden. Hehe! Pingu rusade runt och letade efter sin matte, och han hittade mig ganska snart. Men vad gör Zafir? Jo, han satt borta vid altanen och bara glodde på vad Pingu pysslade med. Självklart hade Zafir nån leksak eller pinne intill sig. Att komma närmare och kolla läget eller att leta själv... Äsch, vad ska man ha en tråk-matte till? Jag har ju min pinne/leksak. (Zaf sitter där under pilen)

Tjohoo!!! Zafir har hittat en gammal känga.

En triumferande Zafir med sin skatt.

*gnaga, gnaga gammal känga*

Nä, måste göra nåt vettigt med jyckarna... Har ju inte gjort nånting på hela långa veckan.
    Så vi körde lite dummyapporteringslekar.

Pingu väntar tålmodigt medan Zafir letar reda på utkastad dummy.

Tjohooo! Här kommer jag!! Zafir rusar runt husknuten.

Tjohoo! Även Pingu tjohooar när har rusar tillbaka med apporterad dummy.

Måste säga att de båda är väldigt duktiga på att sitta kvar medan den andre rusar iväg för att apportera. De vet så väl vems tur det är. Bara för att ville jag kolla hur väl de har ord- samt namnförståelse.

Så jag avancerade ordentligt genom att lägga dummien precis framför dom och sa: "Zafir, kvar! Pingu, apport!" och vice versa. (arrangerade bilder i efterhand)

Zafir hade nu genast mycket svårare att stå emot appporteringsfrestelsen när dummien låg så där synligt och framför allt precis intill honom, men efter några försök fattade han grejen. Pingu var jätteduktig hela tiden.

När jag i efterhand skulle arrangera det hela för fotosession, så råkade det komma vindpust från sidan, och Zafir glömde helt bort att det låg en rolig dummy precis framför honom. Jag sa hans namn. Jag hade konstiga ljud för mig, men det var bara vindpusten som gällde. Alltså, impulskontroll, vad är det?
    På den andra bilden kan man se hur han typ sneglar åt höger för att vädra i luften samtidigt som han halvlydigt ser mot uppfordrande mattes håll.

Pingu, däremot, bara glor. Troget.
    Får väl trösta mig med att för cirka tre år sedan var Pingu som Zafir är nu. Så om tre år... 😉


Senare på kvällen var det dags för agilityträning igen.

Avbytarbänken. Zafir i buren, Pingu intill.

"Intet är som väntans tider...", suckar Pingu igen.

Zafir snart in action. Lite suddigt. Tror det berodde på att mobilen låg i svettig godisficka strax innan bilden togs.

Zafir vill träna mer.

Vad ska jag säga om själva träningen, då?

   Jo, vi hade två "begagnade" (samma som träningsgruppen innan. Vi var lata alternativt smarta 😉) längre hinderkombinationer, där i den ena kombinationen var ett magiskt slalom.

 Ja, det måste ha varit magiskt eller nåt, för flera hundar hoppade ur slalomet i nästsista porten. Men envisast vinner, så till slut så "dög" även de två sista portarna för hundarna. Jag och Pingu till och med fick till blindbyte efter slalomet! Flera gånger, faktiskt. *lite stolt* 😊
    För er inte agilitynördar kan jag förklara att man springer förbi jycken som forcerar slalomet i en rasande fart (nja, om man är en ESS så är det inte så hiiimla rasande jämfört med vissa andra hundraser) och springer förbi och runt slalomet så man kommer på andra sidan, och blindbyte är när man har ryggen mot hunden under själva sidbytet. Fattar ni?

Pingu var förresten för dagen väldigt vaffig, men det gick ändå. Vad hände mer? *tänker efter*
    Jo! Vi (läs: jag) hade väldiga problem i den andra hinderkombinationen att hinna med ett annat blindbyte mellan en tunnel och A-hindret. Alltså, medan jycken är i tunneln skulle jag bara (!) rusa bort till sträckan mellan tunneln och A-hindret och hinna visa Ping till att sluta upp vid min högra sida, men hundskrället kom ur tunneln (rak) hela tiden i full kareta och sprang förbi bakom ryggen på mig, så han fick göra världens U-sväng för att komma jämte min högra sida och mot A-hindret. Med andra ord, jag hann aldrig få till kroppspråket och handlingsignalerna i god tid. Haha! Fattar ni?

Zafir då?
   Jo, han var riktigt duktig för att vara en rookie - och en springer spaniel-slyngel. 😉 Speciellt i hinderkombinationen med balanshindren. Fortfarande ganska okoncentrerat och flamsigt, men det går mycket bättre med fokuseringen när matte håller leksak i handen. Fast den måste ju fasas ut liksom, men det får ta den tid det tar.

I den andra kombinationen så var det väldigt nosigt, och det gällde inte bara Zafiren. Flera av hundarna bröt rätt som det var för att nosa runt.
    Jag blev faktiskt riktigt less på Zaf där - och han markerade tillbaka (!) "Jag nosar var och när jag vill!!", protesterade han mot mig. Men det fick han inte mycket för. Matte förklarade bestämt att sånt pysslar du inte med. Det imponerar inte på den här matten, inte! Men.. Äsch, pojkspolingar måste väl försöka, så var det inget mer med det.
    Sen hade vi kul igen! 😊

Det var kanske en hel del tappade godissmulor runt om planen, men det stör mig inte. Tänker istället bra störningsträning inför framtidens alla andra störningar. Gäller att skärpa till sig ännu mer bara. 😉

Men vadå? Vad är det för fel på gungan? Vadå? Fattas det nåt? Öh, vadå? (min dåliga humor)

Avslutningsvis ett tvärt kast från träning och dålig humor, men sånt som också hör livet till...

Ett farväl

En favvobild. Dels för att Jacobim ser så fin ut och dels för att Pingu-valpen ser urfånig ut. Han var inte en valp som valp - han var en cartoon.

Fina Jacobim finns inte längre hos oss, eller rättare bokstavligt sagt, hos min brorsdotter, men han kommer alltid finnas i våra minnen.
   Bim har sett Gromit, Pingu och Zafir växa upp. Nja, han har nån gång varit "valpvakt" under åren som gått.
   Om jag minns rätt så var han väl med när vi hämtade Gromitvalpen borta i Furuvik.

Jacobim och Pingu på playdate för några (4?) år sedan.

Foto: Liselotte Eriksson.

Foto: Liselotte Eriksson.

Zafir-valp hos valpvakten Farbror Jacobim. Foto: Liselotte Eriksson.

Lilla Zafir-valpen tittar på TV hemma hos Farbror Bim. Foto: Liselotte Eriksson.

Bim, one of a kind, världens bästa Jacobim. Vet inte riktigt vad jag ska säga om honom. Kände honom inte så himla väl. Vi träffades egentligen alltför sällan.
    Jo, han var världens smartaste mattjuv. Slug och cool. Han bara tog. Mitt framför näsan på folk. "Och?", skulle han själv säga ifall man konfronterade honom. Han skulle nog inte ens rycka på axlarna åt tillrättavisningen, utan bara säga okej... och sen gå iväg för att hämta nåt annat ätbart byte istället - oavsett vems det var. "Det låg där. Det är mitt.", var hans motto. 😊

Hugg!! Jacobim får ett nyfiket råttbett på näsan. 😊 Tyvärr kommer jag inte ihåg vad råttan hette. Cassius? Nä, vet ej.  Foto: Liselotte Eriksson.

Jo, nu vet jag! (ett antal timmar senare). Råttan på bilden här ovanför är Terry Bellefleur. Har precis fått info från en mycket pålitlig källa, nämligen matten själv, som passar på att nämna att alla hennes råttor inte är kallade efter True Blood-karaktärer. 😉 Jag bara råkade sno bilder på just dom två som var det. Ja, ja... påstår hon, ja! //Elaka fastern 😊

Coola fina killen. Man ska vara snäll mot de små, speciellt mot söta Lafayette.  Foto: Liselotte Eriksson.

Jacobim blev hela 14 år. 💗 Vi kommer sakna dig! 💗