Det var en olycka :( eller Ska aldrig mer skryta ;)

Ni kanske minns att jag dristade mig själv att skryta ohämmat i det förra blogginlägget... 
    Jag ska aldrig mer skryta - någonsin! Tala om bakslag. Zafir har åter börjat voffa upp sig i hundmöten, och inte nog med det; det har ånyo blossat upp lite korta bråk inom flocken också. Vad är det här? Har jyckarna tjuvläst min blogg och vill hämnas på sin väna matte på nåt vis? Och sen gottar de sig i den enda äkta glädjen - skadeglädjen! 😊

Zafir lipar åt sin matte och Pingu blänger surt. 😉

Ja, ja... man ska inte tro att man kan luta sig bakåt och vila på ens lagrar och njuta av framgångar inte. Nä, det gäller att hela tiden underhålla det som de en gång har lärt sig, och räkna med att gammalt plötsligt poppar upp lite då och då, och då genast mota den där Olle i grinden.

Innan bilden togs hade det blivit lite kort gruff mellan Pingu och Zafir just här vid grinden. Nu passar sig Zafir och håller sig på behörigt avstånd.

Det gäller också att fånga tillfället till träning...
   Fick besök av rörmockaren för nån dag sen... och mina hundars okunskap i hur man uppför sig när det plötsligt knackar på dörren och det kommer besök blev kastat rakt i ansiktet på mig.
    Eh? Det här har vi ju typ aldrig tränat. *harkl* Osocial (sic) som jag är så får jag ju typ aldrig besök här hemma. Att det kommer folk hit händer väl i genomsnitt typ en (1) gång om året - och då är det familjemedlemmar som ju själva glatt (mer eller mindre 😉) hälsar på hundarna.

Nu var det i och för sig absolut inga problem med rörmockarbesöket. Vilt skällande hundar rusade ut och jag passade på att få in killen genom dörren innan hundarna vände och kom tillbaka. Alltså kvickt in med rörmockare, och lika kvickt stänga dörren framför nosarna på byrackorna. 😉😊😊 Så var det problemet löst - för tillfället.

Nu igår så började Zafir att vaktvoffa på grund av nåt ljud som liknade en dörrknackning, och jag fångade tillfället direkt! Uppförde mig som om vi hade fått oväntat besök. Först rusade båda hundarna vilt omkring medan jag kikade ut genom fönstret.
   Hundarna fick sen sitta fint på sina söta rumpor medan jag öppnade dörren. Zafir försökte fuska ett par gånger, men då åkte både han och dörr tillbaka till utgångsläget. Efter att de suttit tjusigt lugnt och fint medan dörren öppnades på vid gavel fick de ett varsågod att rusa ut - vilket de båda gjorde med eftertryck om man vill uttrycka sig milt. 😉

Senare på kvällen, vid hundpromenaden längs kanalen, så var jyckarna jobbigt dragiga som vanligt. Jag var faktiskt lite då och då "ganska" sur på dom, men ibland fick de faktiskt också beröm. "Det är på berömmet de lär sig.", upprepade jag tyst och surt för mig själv i försök att peppa mig själv att skärpa till mig. Ja, just det! Allt hänger på mig, liksom. Men ibland (eh?) är man sur och grinig.

Sen kom hundmötet...
    Och Zafir-grabben vänder huvudet mot mig innan jag hunnit säga nåt. Gissa om han fick glada berömutrop! Pingu kollade ömsom in Zafir och mig och ömsom den mötande lilla hunden. Jag har nu godishanden i fickan (tecken att godis är på väg), och fortsätter att gå framåt medan jag pratar glatt med jyckarna. Zafir lyssnar uppmärksamt på sin matte, men Pingu... börjar dra sig mot de andra som nu är typ jämte oss, och den främmande hunden småvoffar smått. Jag smackar lite åt Ping - och han vänder tillbaka mot oss!! BERÖM i MASSOR samtidigt som jag svarar på den mötandes artiga "Hej!" (simultanförmågan var med andra ord påslagen). Efter vi har passerat varandra så tackar jag för hundmötesträningen. "Eh? Vadå?", undrar kvinnan, som först inte förstår nånting, men skrattar glatt när hon förstår att jag menade träningen precis just nu.

Kan väl erkänna att jag gärna vill tacka för dessa spontana hundmötesträningarna; dels för att lätta upp stämningen (både för människors som hundars skull; det är vänner vi möter, inte fiender som ska skrämmas bort) samt dels för att inspirera andra att just passa på att träna hundmöten.

Glada och nöjda fortsatte vi vår kvällspromenad där Zafir även fick lite träning med att trycka på övergångsställeknappar, vilket är lite svårt när Pingu hela tiden vill visa hur man gör: "Äh, flytta på dig lillbrorsa! Jag kan!!"
    "Pingu, du behöver visst träna den ädla konsten att vänta på din tur, va?", envisas dock denna matte. Så Pingu fick sin belöning när han inte framfusigt skuttade upp mot övergångsställeknappen.

Ja, så det var bara att (åter igen) - fånga tillfället - och träna. 

Malou och Zafir spanar efter Malous matte som gått iväg för att hämta nåt.

Nu till something completely diffrent...

   Det är ändå tur att vi alla är olika. Själv har jag en regel: Aldrig publicera medan du fortfarande är i affekt.
    Visst, du kan skriva ned din ilska, förtvivlan eller desperation på pränt, men vänta sen ett slag.
Andas.
Tänk efter.
Läs igen...
... och fråga dig om det måhända kan misstolkas på något sätt...

Om du fortfarande står för vad du just skrev, och är nöjd med din text...

... då trycker du på publiceraknappen.

Själv har jag flertalet gånger i vild ilska, desperation eller förtvivlan skrivit ned text, men väntat.
Läst om igen...
... och deletat.

Man får faktiskt ut  mycket av sin frustration bara genom att skriva´t. Men du behöver inte trycka på enter - nånsin.

Men nu är ju inte alla som jag - vilket i och för sig är bra. Tänk er en värld full med små fula Kerstinar som springer omkring med en massa sävliga spaniels. Tänk bara vad urtrist och långsam agilitysporten då skulle vara. Hemska tanke! 😊

Jag må vara kallhjärtad, så...
    Nä, jag tycker att personen brister i omdöme när hen publicerar denna vlogg offentligt. Vad vill hon med den? Om det är för att få folk att inte skaffa sig hundar de inte rår på, så lyckas det - uppenbarligen - inte.
    Så många kommentarskrivare missuppfattar, vilket jag förstår när det i vloggen är meningar som "Vad ska man ha en jälva xxx (hundrasen) till?!!" (direkt citat från vloggen) gör ju inte saken så mycket bättre. Hen borde förstå att det hjälper inte att skriva en förklarande kommentar intill videosnutten.

Undrar som sagt vad hen vill med vloggen?

• Att få ut sin förtvivlan? I så fall vore det nog bättre att inte dela den offentligt utan bara dela den med sina vänner.

• Att visa och lära allmänheten hur det kan gå om man inte har full kontroll på sin hund? I så fall misslyckas hen totalt, med tanke på hur många missuppfattar hens budskap.

Själklart är det förstås även många som instämmer med hen, och dömer motparten utan att först höra dennes version av händelsen. Ja, det finns ju en andra part.
    Jag skulle bra gärna vilja höra hens version av den tragiska och traumatiska händelsen. Framför allt varför denne brister i sitt omdöme att "dra med" ytterligare en hund till det kaotiska hundslagsmålet.

    När man läser Expressens artikel om händelsen, (som är mer detaljerad än vloggen), som ger mer förståelse till den andra parten, så uppstår det ändå fler frågor. Hur uppförde sig de andra hundarna när de gick för att ställa sig vid sidan om gångvägen? Uppförde de sig illa redan då eller var de stilla och tysta? Vad gjorde den tredje närvarande personen? Enligt artikeln hälsade de alla tre på varandra innan ödeshundslagmålet, eller rättare sagt attacken, men vad hände under själva slagsmålet/attacken? Varför höll inte den tredje personen den andra hunden? Har det hänt incidenter tidigare mellan parterna. Ja, nya frågor dyker liksom upp.

Vloggens andra video, typ ett svar på alla protestkommentarer, gör absolut inte bättre intryck på mig. Stora brister i omdöme. Svordomarna haglar, och det imponerar då inte på mig - utan närmare tvärtom.
    Kommentarskrivare blir kallade "IDIOTER!", och de må verkligen vara det, men håll det idiot-uttrycket för dig själv. Lägg inte ut det på en offentlig vlogg. Det ser inte bra ut... Det gagnar varken dig själv eller själva situationen.
    I och med detta är jag faktiskt nu ganska nöjd med att jag inte gick kurs för hen (fanns tankar om kurs innan detta hände). Jag förväntar mig faktiskt ett bättre omdöme av en instruktör.

Att ens omdöme går om intet i stundens hetta har jag (viss) förståelse för, men sen... Nä.

Det är hundar vi håller på med. De är djur. Deras muskelkraft är mer än man kanske inbillar sig, samt deras reaktionsförmåga är nästan ofattbar för den mänskliga hjärnan. Ett djurs reaktionsförmåga är svår att beskriva i ord; när den mänskliga hjärnan registrerar att det händer har det liksom redan hänt - typ "för länge sen". Det är över. Du hade inte en chans att reagera eller försvara dig.

Jag vet. Jag känner väl till en hunds snabbhet och reaktionsförmåga

    Till exempel när Buster bet mig i ansiktet (länk till kåseriet). Eller när Pingu trodde det där nedsinglande "After-Eight"-pappret intill diskbänken var husmusen. Vilket paradnummer med Pingu-tassarna!! Alltså, min annars så sävliga springer spaniel!! När det gäller så finns det dolda krafter som poppar upp från ingenstans.

Kan även nämna Baloo, den annars så beskedliga mellanpudeln, när han inte ville att vi skulle byta tassbandaget. Muskler, muskler och en reaktionsförmåga som heter duga.

Apropå Buster, så kan jag väl erkänna att efter bettet från honom, så förändrades min syn på hundar. När jag efter den tråkiga händelsen såg grannens snälla, stora och fina långhåriga schäfer, så kom jag på mig själv att tänka vilket muskelpaket det är; att om den skulle bli "gramse" så har man inte en chans.

Kan även erkänna att sådana tankar - fortfarande, 22 år senare - plötsligt kan poppa upp från ingenstans när jag umgås och nära vänslas med mina egna hundar - eller när jag blir sur på dom. Tänk om de - på hundars vis - protesterar och "säger emot"... 

Pingu och Zafir håller diskret koll på varandra.

Jag minns också den förtvivlan jag kände när den där Grand Danoisen anföll min lilla mellanpudel Baloo som skrek ut sin rädsla - nånstans under den gigantiska hunden.

Här är ett utdrag ur det längre kåseriet "Mycket sanna historier" som beskriver just den händelsen, nedplitat under mina första hundägarår, 1990-1991. På den tidens kåserier kallade jag mig själv för Matten och Baloo fick heta Hunden...

Matten och Hunden, som nyss fyllt ett år, är på promenad längs kanalen. Långt bort på gärdet syns en lös grand danois. Ännu längre bort går danoisens husse med en till hund som ser valpig ut. Den är kopplad. Den lösa grand danoisen upptäcker Matten och Hunden. Den stannar upp. Hussen ropar "Hit!".Grand danoisen står kvar, tittar åt Matten, tittar åt husse. Funderar om han ska lyda eller kolla in vad det är för något han fått syn på. Han besämmer sig för att kolla in Matten och Hunden.
    Allt går väldigt fort. Matten hinner tänka: "Vad ska jag göra? Ska jag ta upp Hunden? (som är en liten mellan-pudel). Matten minns också hennes systers berättelser om hennes pudel som blev angripen av just en grand danois. (Tre man behövdes för att sära hundarna. Systerns lilla hund fick åka direkt till djursjukhuset för att bli ihopsydd.) Den stora grand danoisen är framme vid dom nu. Hundarna står nos mot nos. "Än så länge går det bra!", tänker Matten. Just då blir grand danoisen sur. Han gruffar mycket ilsket och lilla Hunden skriker vettskrämd under honom. Matten tänker åter igen: "Vad ska jag göra?!".

Matten som har läst många hundböcker (kanske för många) vet att man inte bör dra isär hundar som slåss vilt genom att försöka få tag i halsbanden. Risken att själv bli svårt biten är i hög grad stor. Matten känner snabbt igenom alla fickor ifall hon råkar ha en hink vatten med sig. Men den glömde hon hemma. Typiskt just nu idag när man skulle behöva en. Att lyfta upp bakbenen på bägge hundarna samtidigt (eller åtminstone den ena hunden) verkade vid tillfället något svårt rent tekniskt, dels eftersom de inte höll sig så särskilt stilla, och dels för att hon var själv och den hunden som skulle verkligen behövas lyftas upp såg ut att väga åtskilliga kilon.
    Men något måste göras snabbt. Matten ser grand danoisens halsband. Hon tänker att hon vågar nog försöka få tag i det. Hon får lätt ett stadigt grepp i halsbandet. Man behöver liksom inte böja sig så långt ned när det rör sig om en grand danois! Sedan står hon där med en hund i vardera hand med utsträckta armar för att hålla isär hundarna. Hon står kvar så och väntar tills hussen kommer för att hämta sin hund. Hussen ser rädd och förskräckt ut, men får fram ett urskuldrande: "Han som är så snäll!!". Mattens hund tvivlar starkt.
    Matten tycker synd om hussen. Hon står kvar och pratar. Försöker att lugna ned honom. Samtidigt kämpar hon osynligt, men frenetiskt för att få hennes högra knä att sluta darra. Är man flockledare så är man...

 Allt gick förstås väldigt snabbt, och i kåseriet beskrivs händelsen mer humoristisk än den verkligen var (jag letade inte igenom fickorna efter en hink vatten), förutom det så var det precis som det beskrivs. Det var hemskt, men som tur var nog inte den anfallande hunden riktigt aggressiv fullt ut i klospetsarna - för då hade jag nog inte kunnat stå där och "lugnt" - med en hund i varsin hand - inväntat hussen.

   Minns också min allra första agilitykurs med Baloo. På kursen var det en riesenschnauzer som typ avskydde min hund. Den försökte flertalet gånger att nita min lilla mellanpudel som bara försökte undkomma sin plågoande. Det hände inget allvarligt på själva kursen, men vid ett tillfälle efteråt så lyckades den flyga på Baloo som skrek ut sin skräck och förtvivlan, nånstans under den. Vid detta tillfälle var enbart hundens lillmatte närvarande och hon stod bara still i panik. Jag reagerade instinktivt. Reptilhjärnan slog till. Jag fick oanade krafter. Jag tog tag i nackskinn samt rygg på den stora hunden, kastade iväg den nån meter ifrån min vettskrämda Baloo. "Marsch till matte! Marsch till matte!!", kommenderade jag bestämt åt den nu något hukande hunden. "Bra!", sa jag då jag såg den trava iväg tillbaka till sin lillmatte. Jag minns än idag hur han i stegen bortåt vände på huvudet och blängde surt och lite förvånat mot mig: "Vilken sur människa det där var då." - men han löd mig. Han gick moloken tillbaka till sin lillmatte.

Apropå agilitykurs, så minns jag även skammen när Spirou var med på mattes agilitykurs som demonstrationshund, och tillfället då han attackerade en kursdeltagares lilla norfolkterrier. Det hände inget allvarligt, men vad jag skämdes!! Instruktörens hund anföll en kursdeltagares hund. *ryser av skam*

Tyvärr så har jag flera incidenter med mina dumma springerhanars uppförande på just agilitytävlingar. Ja, jag har gråtit i bilen på hemfärden från tävlingar. Kåseriet "Skiner alltid solen på agilityplanen?" från 2006 beskriver just detta.


Och så har vi "Det stora hundslagsmålet" här hemma på tomten när två springrar drar i varsin ände på liten mellanpudel.
    Plötsligt så typ snedtände "ridningsleken" bakom ryggen på mig, och det blev värsta gruffet. När jag vänder mig om ser jag åsynen av att Keaton och Spirou håller stadigt tag i stackars Wilbur och drar åt varsitt håll. Jag ryter till och springer fram till undsättning av liten pudel. Spirou släpper direkt sitt tag vid mitt rytande. Nu skuttar han istället i typ extas runt oss, vilt skällande. Keaton står nu stilla över Wilbur och pressar ned honom mot marken. Keaton har ett stadigt tag runt pudelns hals. Men han ruskar inte. Han håller bara ned honom.

Allt gick bra. Wilbur fick "enbart" krossskador vid strupen som läkte helt av sig självt. Och den där "ridningsleken" var för all framtid högst förbjuden.

Värre var det med "Megaslagsmålet" ett antal år senare. Dagligen brukar jag kasta ut godis över gräsmattan (läs: mossmattan) eller gårdsplanen. Men just denna dag så typ blev det snedtändning igen; Gromit och Spirou ryker ihop om samma godbit - och jag kan inte få dom att sluta.
    Min allra första tanke var att få bort Wilbur därifrån, så inte även han blir inblandad. Men vilken hemsk känsla av vanmakt när man inte får jyckarna att sluta slåss.

Men till slut så... slutade dom (med liten hjälp av mig och en kratta (!) som jag i och för sig ifrågasätter om den verkligen var till nån hjälp). Gromit fick knappt nån skråma, men Spirou fick efteråt uppsöka veterinär för lite omplåstring med dränerinslangar.
    Jag var sen något försiktig med godisregnutkastning på tomten, men i detta fall var jag envis. Det ska gå. Jyckarna ska kunna samsas om flockens tillgångar. Så med mitt vakande hököga så lärde de sig att samsas igen.

Att det blir bråk, i eller utanför flocken, är undantag. För det mesta sköter sig hundarna mycket väl. Det är en fröjd för ett matteöga att se när ens hundar har ett väl fungerande hundspråk.

Vild och glatt yster "Nuskavigåhemfrånjobbetlekbrottningsmatch". Som vanligt så hann man inte filma när Pingu och Zafir lekbrottades som bäst.

Zafir som vanligt på sin "statysten" med skatt i munnen medan jag öppnar grinden.

Det är varje hundägares mardröm att ens hundtelning blir anfallen och attackerad. Men hundar är hundar; det som inte får hända kan ändå hända. Man måste räkna med det. Det borde typ alltid vara en medveten risk när man är där i hunderiet.
   Att ha en plan ifall det händer. En plan med en plan B ifall plan A misslyckades, samt även ha en plan hur man uppför sig efteråt när det där som inte fick hända ändå har hänt.

De flesta hundägare bryr sig om sin hund och om sina hundägarmedmänniskor. Ingen vill få sin hund vare sig attackerad eller att den attackerar andras. Jag vet. Jag har (tyvärr) varit på båda sidor av myntet. Jag må vara hård och kallhjärtad, men jag känner för båda sidor.

    Hur det gick för vloggägarens hund samt de andra hundarna? Jo, (enligt vloggen) den ena blev ordentligt skadad, men förhoppningsvis får den inga men, och den andra dog (avlivad) samt den tredje lever och frodas... antar jag.