Kanalens Dag

Söndag.

 Vad är det för en jycke som ligger där bakom? Och vad är det för ett jippo egentligen?

Idag var Spirou, Pingu och jag på "Kanalens Dag", ett lokalt företags-/föreningsjippo, och visade upp oss för Österåkers BK/HU:s räkning. Vi släntrade in med pirra och allt vid halv tvåtiden på eftermiddagen. Mina klubbkompisar hade varit där sen nio (!).
     Det var så mycket folk, besökare alltså, så det gick knappt att komma fram. Ärligt talat så gillar jag inte sådana här tillställningar, men a man gotta do what a man gotta do, typ. Fast det var inte så farligt; det var både fint väder och trevliga människor runt om en.

Så här såg det visst ut på morgonen. Foto: Louise Medman.

Spirou fick jobba och visa hur ett sånt där hundbrädspel fungerade.

Sen fick främmande jyckar spela.

Sen släppte jag ut vilden... tältet stod märkligt nog pall. Bra kvalité på tältet.

Fast Pingu kan faktiskt sitta stilla... en liten stund.

Sen fick även Pingu testa brädspel.

"Äh, det där var krångligt. Hit me godbitarna direkt istället!!", tyckte Pingu.

Vi hade ett par agilityhinder och några rallyskyltar med oss i vårt "föreningsstånd", men det var en alltför liten gräsplätt för att kunna visa upp ordentligt. (skyller på det, inte alls olydiga hundar)

"Vadå jag olydig? Jag är ju så söt och beskedlig såååå!", bedyrar Pingu och vilar huvudet på storebrorsans mjuka rumpa.

På den ena sidan var det judo på gång och på den andra sidan sumobrottning. Folk föll huvudstupa både åt höger och vänster stup i kvarten.

Ibland kändes det tryggast att sitta tätt intill ens matte (som i sin tur tyckte det kändes tryggast att hålla ett stadigt grepp i halsbandet).
 

Folk och fä överallt runt om som skuttade och stojade och hade sig.

En Spirou-nos visar upp hur judofolket fightades och snubblade och föll pladask på marken.

Titta! Där ligger en morgonrocksbeprydd vuxen människa på marken och kravlar. Det var den lilla grabben som lyckades med det. "Sånt vill jag lära mig!", tänkte Pingu.

Det var mycket folk som minglade förbi.

Två "gräsplättar" bort stod detta hiskeliga vidunder (ett nyskjutet vildsvin med blod och inälvor drypande och allt). Spirou blev skiträdd, men vågade sig nästan fram. Pingu, han blev så rädd att han voffade länge (jag förstod att han inte skulle våga sig fram, och det var inte riktigt rätt plats för vildsvinsinvänjning). Och så är det faktiskt ganska vettigt att vara rädd för dylika monster.

Apropå det, så blev Pingu skraj för den gigantiska samt högljudda karusellmackapären när vi passerade den, men när vi bara stannade upp och lät honom få kolla in och reflektera de svischande karusellruskigheterna så var det inte så ruskigt längre. Fast döda vildsvin... nä, dom vill man inte vara i närheten av. Huva!!

Men! Vad har hänt här då? Har Spirou svimmat av vildsvinsrädsla?

Nej! Nej! Han chillar medan vi andra plockar ihop prylarna. För plötsligt (?) så var det dags att åka hem.

Pingu sov i buren under tiden vi packade ihop.
Observera att hund- och människodricka står fint uppradade bredvid varandra. :)

Sen när vi kom fram till bilen, så ville Pingu inte åka hem. "Näe! Vill vara kvar här nu!", visade han.

Spirou ville i alla fall åka hem (eller så gör han som sin matte säger).

Jo! Mitt onda knä var relativt ont hela dagen, men nu på kvällen så bara lyfte jag upp benet upp på soffan utan att tänka på det när jag rättade till mig för att sätta mig bekvämare. "Öh?!", tänkte jag överraskat sekunden efteråt när jag kom på att jag - tydligen - lyfte benet utan smärta eller behövde ta i med händerna som jag fick lov att göra dagen innan.