Österåkers BK:s KM 2014

Man får deppa ihop! Man får tycka att det är dumt att man ska behöva avsluta tävlingssäsongen med känslan att man har flugit tillbaka till ruta ett! Känslan att ekipaget Pingu och jag inte har utvecklats ett smack sen förra året.
    Ja, jag vet att jag har fel, men just nu känns det så. Tillbaka till ruta ett bara! Hatar ruta ett med publikmingel (läs: löptiksjakt).
    Jaha! Och när tränade jag då senast med närvaro av löptikar? (förutom på tävling, då) Nä, just det ja! Sluta dumma dig, din dumma fåntratt! Du får minsann stå ditt kast, män´ska! Man ska inte inbilla sig att man inte ständigt måste underhålla jyckens (knappa) färdigheter utan man måste slita - annars blir det ingen utdelning. Så är det! Naturens lag, typ.

Ja, ja... det här KM:et kunde man likväl vart utan liksom, men det var trevligt att få se andra prestera och samla prisrosetter och pokaler i det fina höstvädret.

Ett STORT GRATTIS till alla klubbmästare 2014!!

Det är ni väl värda!

Jag försov mig rejält i morse, vilket faktiskt har sin förklaring...
    Natten till lördagens agilitytävling på Haninge BK blev inte full av långvarig sömn, utan jag halvsov typ hela natten. Varför då? Jo, för jag är så dum att jag inte hade hjärta att säga åt Spirou att flytta på sig från soffan (ja, jag sover i soffan. So what?), så jag halvlåg, ganska obekvämt, under typ hela natten. Det är alltså inte bara min tumme som jag offrar för Spirre. ;)  Jag trodde ju att Spirre skulle självmant gå därifrån när jag typ la mig på honom, men nä då. Wilbur låg som vanligt i andra änden av soffan, så jag hade inte särskilt mycket svängrum om man säger så.
    Efter tävlingen och jobb samt hundrastning var man hemma kl 20.00 på kvällen. Halvspeedad och övertrött så gick jag inte och la mig förrän nån gång typ efter två på natten.

Jag vaknar abrupt nån gång mellan fyra och fem på morgonen av att Pingu anfaller från soffan Wilbur som kommit tillbaka in i rummet efter att antagligen varit och druckit vatten.
    Pingu har sin käft runt Wilburs huvud. Wilbur skriker ut sin rädsla. Jag är rädd att Pingu ska krossa Wilburs skalle. Helt tyst så lirkar jag in mina fingrar in mellan Pingus gap, in bland tänderna, och Wilburs arma huvud. Pingu håller Wilbur i ett stadigt grepp, men jag får efter ett par försök upp hans mun. Då kommer utbrottet: "Försvinn ur min åsyn!!!!", hör jag mig själv ryta åt Pingu, "Försvinn innan jag slår ihjäl dig!!!". Jag öppnar ytterdörren och Pingu flyr ut i mörkret. Linus och Spirou följer skrämt efter. Wilbur har nu hoppat upp i soffan, han står där typ apatiskt; han är nog i chock.
    Efter en stund får jag ut Wilbur för att se hur han rör sig och för att få honom att kissa (finns viss kissa-på-sig-risk på gammelhunden som han är).

Jag är bedrövad. Jag hade ju lovat Wilbur att det här inte skulle hända (igen). Han ska få leva sin sista tid i lugn och ro - utan att bli påhoppad av dum slyngelhund. Pingu har ju på sistone varit så duktig; viktit åt sidan för Wilbur. Fast nåt blev uppenbarligen tokigt i natt. *suckar mycket bedrövad*

I morse så var Wilbur som vanligt igen (efter att allra först var något stel och mörbultad). *drar en lättnadens suck*

Så detta var den lilla anledningen till att man försov sig, hade inte fått mycket till sömn.


 När jag sent omsider kommer iväg till årets KM så hade jag egentligen tappat lusten. Min plan var innan att Pingu skulle få köra rallylydnaden (men utan några som helst förhoppningar till nåt bra resultat) och förstås agilityn. I bilen bestämde jag mig för att rallyn redan var körd.
    Väl framme så visar det sig att det skulle vara en till rallybanvandring (för de som körde tävlingslydnaden) så då ändrade jag mig tillbaka till att även delta på rallyn... och det var ju dumt gjort. Det hade varit bättre om jag låtit bli.

Åttans frestelse var med och det är lika med kört (bestod av "mjukisdjurtofflor"). Jag menar, det skulle varit svårt nog ändå med min olydiga noshund med mer ständigt än mindre sträckt koppel, vilket det också var. Efter några skyltar (strax innan åttans dumma frestelse) så diskade jag mig frivilligt genom att ta upp en liten korvbit ur fickan, visade upp den för domaren och höll den sedan framför nosen på byrackan - det hjälpte inte så särdeles mycket. Så jag bröt. Det var inte kul. Det ska vara kul att tävla. Punkt.
    Dessförinnan så skällde också Pingu som en liten ful idiot. Jag testade lite olika för att få honom tyst: kommenderade "Tyst!" lite barskt, viskade lugnande, visade övertydligt att jag ville han skulle sätta sig ned och slutligen stå helt still och vänta ut en eventuell tystnad. Jo, han tystnade en liten stund... men var lika oregerlig för det. Det var då korvbiten kom fram.

Nä, rallyn är definitivt körd. Aldrig mer. I alla fall inte de närmsta två, tre åren. Det är synd för det är ändå en rolig och tilltalande sportgren. *känner sig besegrad och kastar in handduken*

Var har den här hunden tagit vägen? Jycken som visade upp en vilja att samarbeta med sin matte.... eller har jag bara drömt? Gamla bilder "från förr".

Agilityn, då...

    *suckar hånfullt, åt mig själv, alltså* Om man säger så här... det var en trevlig tillställning i det fina höstvädret. Ja, allt var precis som det ska vara på ett KM - om man tänker bort ens egna prestationer. Jag kommer med all sannolikhet inte delta på ÖHU:s KM nästa helg. Hmpf! Jag kommer sannolikt aldrig mer delta på nåt KM överhuvudtaget.

All min tro (!) på en själv, ens träningsskills och ens hunds agilityfärdigheter visade sig enbart vara en chimär, ett luftslott. Det enda som behövdes för att spränga hål på det var en ynka liten löptik. En löptik som försökte hålla sig - så gott det nu går - vid skymundan bakom träddungen. 

I första loppet, agilityklass, så kämpade jag för att hålla kvar jycken på planen. Jag lyckades faktiskt, med det var inte kul. Jag måtte ha låtit så illa med mitt gormande, mitt ilskna gormande. Det är är inte vad jag vill visa upp. Absolut inte inför kursdeltagare och publik.

    I slalomet så nosar han i farten (nja, den reducerade farten) på slalompinnarna efter löptjejen (antar jag). Då manar jag på glatt (?) o peppande. Jag gormade inte genom hela banan, bara nästan... eller så gott som.

    Efter målrakan (som han forcerade i en hiskelig fart över hindren) så stack jycken bort mot löptikens läger, därborta bakom kullen. "Ester!!! Akta rygg!!!!!", gormade jag - övergiven vid målhindret med händerna formade som en megafon runt munnen. *suck*

"Vad är det med Pingu?", frågade nån när vi satt och kollade in tävlingen, när jycken min plötsligt börjar gny och gläfsa olyckligt trånande. "Ester löper.", svarade jag med en nick åt hennes håll - där hon gick bortåt (!) typ 20 meter ifrån oss, alltså på ett mycket långt avstånd.

Förutom löptiksstrulet, så var ju även tre svarta labradorer närvarande på vårt KM. Alla av hankön, men det bryr sig inte Pingu det minsta om; Pingu är kär i alla svarta labradorer. *suck* Jo, de är fina, men nån måtta får det väl ändå va!! Han har ju även ett minne som få; han minns att där har de suttit, dit ska jag för att nosa och ha mig. Anser Pingu, ja. Hur går det med mina försök att få en lydig hund? Illa, illa!!

Agilityns hoppklass gick helt  ännu mer åt helskotta. Löptiken hade ju suttit väldigt länge och strulat vid starten. Ja, det är förklaringen, inte ursäkten.

Och... ja, det är så väldigt lätt att falla för frestelsen att skyffla över träningsansvaret på någon annan. Det är inte löptikens fel att jag - uppenbarligen - inte har tränat tillräckligt.

    Jag var mycket besviken och arg på både mig själv och min dumma byracka till hund. Åskmolnet som svävade över mitt huvud redan när jag kom upp till brukshundklubben hade nu (efter att ha varit bortschasad ett slag) blommat (?) ut i sin fulla glans... eller rättare sagt ut i sin fulla svarta gråighet.

Fyra hundar sitter fint och poserar vid Jordbruksmuseét intill brukshundklubben.

 Jag var den siste som lämnade brukshundklubben. Moloken tog jag alla fyra jyckarna på en kortare rastvända. Just det! Mitt knä är numera så gott som helt okej, men istället så har dumfoten börjat dumma sig. Det är som vanligt; är det inte det ena så...

Nu har det blivit morgonen efter...

    Är fortfarande sur och besviken samt full av ånger; jag skulle ha avstått att tävla. Det hade varit bättre. Nu är jag bara full av känslan av att all träning, tandagnisslan och även framgångar det senaste året var förgäves; vi har inte kommit nånstans från förra året... Rätt känsla att avsluta säsongen med..? *hånskrattar åt mig själv*

Jag ska egentligen inte beklaga mig, har ju på eget bevåg valt att jobba i motvind, men ibland får man deppa ihop för att sedan ta nya tag.
    Hur som helst, när jag igår kom hem från KM:et och jag lyfte/hjälpte gammel-Wilbur ur bilen, så passade jag på att tacksamt pussa på honom lite så där i lönndom (Wilbur gillar inte fjantgos) tacksam att han fortfarande finns hos oss i hela sin prakt - med intakt huvud och allt. ;)