Agilityträning för Aller

I torsdags kväll var det åter dags för ett par timmars agilityträning i Arningehallen. Kvällen till ära så hade vi fint besök av Annica Aller som lika trevligt positiv som vanligt (hur sjutton klarar män´skan av att alltid vara så himla glad och  positiv?) tränade oss igenom några hinderkombinationer/bana.
    Aller är en av de allra första agilitypersonligheter som jag la märke till när jag började att tävla i agilty i mitten av 90-talet då jag - helt på egen tass - kastade mig ut i agilityns tävlingsnät. Den största anledningen att jag la märke till henne var nog för att hon tävlade med sin pudel.... väl? Nu blev jag osäker. Vänta... *googla, googla* Jo, på hennes hemsida nämner hon mellanpudel, men inga namn. Men visst hette den väl Ernie?

Tänk att jag åkte ut och tävlade helt själv, och jag hade aldrig innan det tävlat nåt annat överhuvudtaget. Ja, jag hade förstås Baloo med mig, min hund. Vad mer kan man behöva? Förresten ibland följde min hejarklack med; Didriks matte - och Didrik själv, förstås. :)
    På den tiden var det inte så många från Österåkers BK som pysslade med agility (i alla fall så vitt jag visste/vet). Jo, det var en till tjej, som jag ibland stötte på ute på tävling, men inte mer.

Bilden är från en av Keatons sista tävlingar. Foto: Louise Medman.

Sen började ju Keaton att tävla. Haha! Jag minns en tävling. *ruskar på huvudet* Det var den första tävlingen för säsongen. När jag åker in mot tävlingsplatsen så ser jag den uppställda tävlingsbanan med fina hopphinder, varav jag spontant utbrister till mig själv: "Oj!! Jag har glömt att träna på full hopphöjd!" Haha! När sen Keaton och jag efter vårt lopp går ifrån banan så råkar jag gå förbi Annica Aller med en liten typ cirka fem-årig flicka intill sig. Barnet pekar mot mig och Keaton, och utbrister högt: "Fick den hunden fel på alla hinder!!!!" :D

"När är det min tur? Jag får ju aldrig träna!", surar Pingu.

Tillbaka till nutid...
    Jag har tränat för Annica förut för cirka två år sedan*, men då fick jag låna Rosies jätte-duktiga jycke Sheena. Jag minns att Aller verkligen kunde peppa en så att man verkligen trivs och lyfter sig själv.
    Hon var lika bra peppande nu i torsdags. Det jag ville träna var vårt samarbete, min slyngelhund och jag; att han inte ska rusa iväg åstad nån annanstans.
    Vi fick börja med en 6-hinderskombination bara för att visa hur det ser ut. Det gick liiite tokigt, men ganska hyfsat ändå.
    "Ni har ju ett jättebra samarbete!!", peppade Annica, "Han vill göra som du säger. Men du måste ge honom en chans att göra rätt. Du måste visa mycket tidigare. Ropa hans namn innan hinder två (banan svängde vänster efter det hindret) så hinner han förbereda sig och tighta upp svängen.", instruerade Annica.
    Nästa försök gör jag som hon säger (typ), och jycken gör helt rätt. Ja, ja...

Pingu sitter på startlinjen och är taggad. Snart så...

... eller så spanade han in söta Sheena. "Hon är ju bästa tjejen, ju!!" :)

För att göra en lång historia nåååågot kortare...
    Det är såååå roligt att träna för en instruktör som ser varje individ, som kan peppa så att man känner sig riktigt duktig (samtidigt som man, läs: jag, alltid undrar om dom verkligen menar vad de säger, om de alltid säger samma sak till alla, typ).
    Det är riktigt kul att träna för en instruktör som har konstruktiva instruktioner som funkar just för det ekipaget. Om jag uppfattade allt rätt, så fick jag följande tips i torsdagskväll (min tolkning, inga citat):

• Förbered svängar redan hindret innan svängen med ett kort "Pingu!" (så han förstår att nåt är på gång).

• Ha koncisa och tydliga kommandon (bort med alla mes-"Pingu, Pingu, Pingu" med velig kroppshållning ;))

• Håll "vis-armen" (armen man visar mot nästa hinder) mer bakåt för att typ "bjuda in" hunden; "Följ mig!".

• Om jag tappar honom och han "rusar åstad" (för att nosa), så gå resolut fram och nästan bokstavligt hämta honom, ryck honom "i rockärmen" (bildligt talat) för att säga: "Kom med här! Här är vi!" (istället för mina försök att "dra" honom mot mig genom att jag drar mig bortåt).** 

• Ge belöning för att han kommer tillbaka, så han förstår att han gör rätt. Använd godishanden som "ledsagare" till nästa startpunkt. (vilket jag redan ofta använder mig av. Det var/är något irriterande när hon uppmanar mig att göra detta, när man redan gör det, men missade just denna gång för att Pingu-rackaren hann smita iväg ändå. *suck*)

• Var mycket snabbare med belöningarna! Så han inte hinner rusa iväg och "mingla med publiken". Just det, ja!!

Det där sista är ju lättare sagt än gjort, när jycken ofta är som skjuten ur en kanon - och matten är som en sjusovande sömngångare. Jag hinner ju inte med, ju!! (något irriterande). Godiset fastnar i fickan, eller så är han typ två hinder före mig (vid målgång) och då vänder han sig ju knappast om för att vänta in mig. Nej, han belönar sig då själv med lite "publikmingel". *suck*
    Han smet till mina trevliga träningskompisar ett antal gånger. Sheena blev riktigt sur på honom - med allt rätt! Men... en slyngel bryr sig inte så himla mycket om det. Jo, förresten, Pingu reflexgruffade tillbaka, men inget mer. Men jag måste se upp. En gång är ingen gång, två gånger är en vana. Dum-jycke!

Fast Pingu-slyngeln var duktig med att inte markera någonstans. Det var nästan på gång vid ett tillfälle, men hökögat var beredd och hejdade honom ifall det nu var det han tänkte göra, piss-hunden.

Jag var mycket nöjd, glad och taggad efter detta träningstillfälle. Det finns hopp om min oslipade diamant till jycke! Annicas ord ringer fortfarande i öronen; om att vi har ett riktigt bra samarbete; jag måste bara vara mer tydlig och ge kommandon/signaler mycket tidigare, och att vi än så länge är nya tillsammans; att vi under träningens gång kommer att typ "prata ihop oss och finna varandra".
    Jo, jag glömde en sak...
Det är riktigt roligt att träna för en instruktör som har humor, som man kan skoja med. Det liksom lättar upp stämningen - mycket!!

Jag tror att vi alla var nöjda, och hade typ överträffat oss själva, efter kvällens träning. :)

"Jaha! Så blev man satt i bur igen!!"

 
* Kollade upp i min fickalmanacka 2012 för att se när det var, och upptäcker/påminns att jag slutade att riva bort de där pappershörnen vid vecka 13. Gromit dog vecka 14. Det var nog nån typ av liten protest mot allt dumt; att tid och datum inte längre hade nån betydelse. Tiden/livet tog slut där.

** Vid ett tillfälle så "protesterade" jag lite: "Så du tror att Pingu inte kommer rusa bort till staketet, till filten som hänger där, när jag visar så?" (vi skulle markera en punkt snett före ett hopphinder som hunden skulle forcera, men sen göra en U-sväng tillbaka, för att få en mjuk, båglinje runt hindret, typ). "Nä, då!", svarade hon. Hehe! Pyttsan! Jag känner min hund... tja.. nästan. Han stack iväg till ett laminerat plakat som ramlat ned (?) på golvet vid staketet. Den där jycken ser allt!!
    Fast vid nästa försök gjorde han helt rätt... eller så gjorde jag det. *harkl*