Läste på en annan blogg... (bortförklaringarna haglar som spön i backen)

... att man ska kämpa om det går åt skogen, ta ansvaret själv och inte skylla på byrackan.

Så rätt, så rätt... Fast... det skulle vara sååå mycket enklare om jyckarna inte gick och dog stup i kvarten, eller blev skadade med typ två års rehab - två gånger - eller att man råkar få typ den enda jycken i hela universum som inte gillar sporten som man själv är helt nördigt förtjust i. Ja, ja... men jag är inte bitter. :)

Det här inlägget skrev jag faktiskt för nån vecka sen, men var tveksam om jag skulle lägga ut det... är fortfarande något tveksam; folk kan ju få för sig att välja att missuppfatta saker och ting och inte se det komiska i det hela.. eller rättare sagt det tragikomiska..

Det som fick mig att nu tänka på den där bloggen var att just nu så uppmanar hemmaklubben att det är hög tid att skicka in resultaten till "Årets agilityhund". Hmpf!!  ;) (det är bäst att jag sätter dit dom här smileysarna titt som tätt, så inte nån får för sig att jag är helt allvarlig.)

Egentligen så har jag länge funderat på att vad är det för mening att skicka in när man ändå inte har en susning till chans, notorisk klass 1:are som jag och mina hundar är? Har varit så sen anno 1994. "Årets rookie", "Årets genombrott" eller nåt liknande borde också finnas? (nu är jag faktiskt seriös.)
    Fast å andra sidan så skulle jag och min jycke inte ha nån chans då heller, eftersom vi tävlar så sparsamt - och då ska man inte få nåt "Årets bästa"-pris, ju... Så sant, så sant.

Hm? Vad är det för fel på "Årets latmask"?!!! Eller "Årets utmärkelse för lååång och trogen klass1-tjänst" eller nåt? Hihi! Ni fattar att jag skojar och driver med mig själv, va?

Gillar denna bild på mig och min väl genomarbetade *harkl* tävlingshund. Vilket samarbete! Vilken kontakt! Vilken bra kommunikation mellan oss. *harkl* Ja, ja...   Foto: Louise Medman.

Eh? Vadå "dör stup i kvarten"? Ja, ja... man får väl överdriva lite. *harkl*

Hur man än försöker att göra nåt åt saken, så regnar det in i alla fall. Bläh!

    Men, okej... krass fakta:

Hund nr 1: Världens bästa hund! Hade kunnat gått hur bra som helst - om inte knäskadan blivit till. Enligt veterinär var det bara att "förtidspensionära" jycken. Av nån märkligt anledning så lyder jag - för på den tiden (mitten av 90-talet) visste jag inte bättre - och det visste nog för den delen inte heller veterinären själv.

Hund nr 2: På inrådan av veterinär får jycken somna in för gott vid lite drygt ett års ålder. När jycken inte mår bra visar han det med aggressivitet. Efter ett halvt år kämpande, så.... Men hade någon sagt "kanske... om du testar det här..." så hade jag greppat halmstrået - trots mina c:a 12 stygn i ansiktet. Ibland är man envis. När det gäller hundsportande så hann vi liksom inte med det innan det hela liksom... så snart var över... *suck*

Hund nr 3: Världens bästa drömhund! Kunde blivit hur bra som helst - om jag hade vetat bättre. Jag har inga bortförklaringar.

Hund nr 4: Funkar inte alls ihop med agilityn; han stressar upp sig fdköafafjöfaöflaöfa-mycket. Jag lägger ned hans träning. Jag har ju Hund nr 3 att stilla min agilitypassion med. När jag till slut, äntligen tar mig i kragen och får ordning på byrackans stresshormoner (vilket berodde på min urusla handling. Just det ja!), så tar det inte lång tid (nåt år, typ) innan det ena korsbandet går av.
    Efter två års rehab inkluderat ett klokapselbrott som inträffar precis när korsbandet är läkt och blivit bra, därav den extra långa konvalescensen, *suck* så är vi tillbaka. Sen (nåt år senare?) går nästa korsband av. Hm? Jycken var då nio år. Ska det ta två års rehab igen, så hinner han ju bli elva år..? Nej, pension.

Hund nr 5: Jag lyckas få den enda hunden i typ hela universum som inte gillar agility. Såååå passande - NOT. Men vi har haft/har så kul tillsammans i alla fall - med annat - plus jag lärde mig sååååå mycket genom min agilityslashas. 

Hund nr 6:  Äntligen en jycke som älskar agility lika mycket som jag gör!!! Såååå kul efter agilityslashasen. Äntligen!!!!! :)  Efter en ganska stökig slyngeltid så faller alla delar på plats... då dör jycken. (komplikationer av epilepsin som han led av.)

Hund nr 7: Tja... Det verkar lovande... hittills. Om jag själv bara lyckas lyfta mig ur "Hund nr 6-sorgdvalan". Har flertalet gånger sagt till min jycke: "Du är helt underbar... men du är inte...".  Det är tur att jyckar inte förstår människo-ord. Men jag är dock snart där, uppe i friska luften, utanför "sorgdvalan" (hoppas jag), och uppskattar min fina, fina Hund nr 7 för vad han är - utan att jämföra.
    Han fyller nu snart två år, och han kan alla agilityhinder (förutom gungbrädan), och har världens bästa drag (i ESS-mått mätt) och han älskar fara omkring över och igenom hindren, han svarar jättefint på min handling. Ja... förutom att också nosa runt och mingla med publiken förstås... *harkl*

Vad var det nu stod i den där bloggen? Inte skylla på jycken... Nä, det ska man väl inte. Fast hund nummer 1, 2, 4, 5... nej, kanske inte hund nr 5... jo, förresten, lite, beror på hur man tänker, och hund nummer 6 de ligger illa till... Där är det faktiskt "deras" fel.  Gå och dö eller gå sönder så där. Dumma!! ;)

Ja, ja...
   När det nu gäller Hund nr 7 och dess agilityframtid (och rallylydnad), så beror allt - och då menar jag allt - på mig. Jag ska inte skylla på jycken. Jag lovar! (om han inte går och dör eller går sönder, alltså)

    Öh? Varför sitter jag här och skriver om det för? Ut och träna, män´ska!! Drömmar kommer man inte långt med! Meeen... just nu är det ju mitt i natten, ju! Äh, bortförklaringar! Ut med dig!!
    Ja, så låter det när mitt lata jag och mitt önskejag fightas och munkivas i mitt huvud.