Igår efter jobbet så var det ljust. Ja, i alla fall tillräckligt ljust att man fick tanken att man kanske skulle hinna ta en skogstur. Sagt och gjort. Fast... tiden for iväg innan Spirou, Pingu och jag kom dit. Wilbur och Linus fick vara kvar hemma och vakta huset (det tog en liten stund att övertala dom att ta det uppdraget) och byta om och plocka in matvaror...
Okej, om man säger så... Det var nog bra att jag ändå satte på dom blinkrelflexhalsbanden. :)
På grund av det fallande mörkret, så höll jag mig till de lite bredare stigarna i Stava-skogen. Bredare och bredare? Det finns nog egentligen inte några breda stigar i den skogen. Medan jag trevade fram så svor jag över hur den där skogen är planerad. Varför placerar dom en massa förrädiska rötter och stubbar mitt på stigarna? Man snubblar då, ju!!! Duh!! Jag höll på att "slå ihjäl mig" flera gånger på raken.
Vid ett tillfälle så hörde jag ljud från snåren strax till vänster intill mig och Spirou. "Jasså, har Pingu snofsat in där?", tänkte jag. "Meeeen... varför ser jag Pingus blinkreflexhalsband blinka framför mig? Eh? Jag ska nog inte undersöka vad det där i snåret är för nåt...", beslöt jag kvickt och fortsatte raskt (och halvt snubblande över rötter och stenar) framåt på stigen.
Idag så fick jag för mig att åka direkt efter jobbet till Fängelseskogen (som ju är närmare än min Stava-skog). Vi hann gå en kort, kort runda i så gott som dagsljus. Hurra!! :)
Wilbur och Linus som fick sitta kvar i bilen hurrade inte. De tycke att matte var mycket orättvis. Fast de hade ju redan fått sin skogstur tillsammans med brorsan, ju.
Spirou och Pingu i Fängelseskogen.
När vi då nästan var bredvid brukshundklubben, så åker man förstås dit. Det var ett tag sen sist.
Pingu fick först lite torr-rallylydnadsträning. Alltså utan själva skyltarna. Pingu var ganska duktig. Vi har lyckats tighta till högersvängarna (alla varianter, typ). Kul!
"1,2,3 steg bakåt" funkar bra i och för sig, men han kommer hela tiden för nära. Så pass nära att han nästan pular in nosen under jackan alternativt hoppar upp med tassarna på mina händer. Jag ska försöka klura ut nåt som bryter detta "ofog". Jag testade att ha händerna högre upp, men då skuttade han upp mot magen på mig istället.
Vi tränade också "sitt, stå gå runt" (som väl egentligen är i fortsättningsklassen, va?). Vi är nästan helt framme där. Kul!! Igen. ;)
Den stora utmaningen är att inte nosa runt. Det gick ändå över förväntan idag.
Sedan mot agilitybanan.
Ni kanske minns att Pingu blev skraj för balansbommen när vi var och tränade i Arningehallen för snart två veckor sedan. Sent omsider testade vi nu den hemvana balansen på klubben. Vi tog sats mot uppfarten, Pingu galopperar upp utan minsta tvekan - men hoppar av efter halva uppfarten! "Ånej!!", tänker jag, "Nu har han blivit rädd för balanshindret".
Pyttsan! Orsaken till att Pingu hoppade av var för att han - i farten - upptäcker en liten plastbit som ligger på marken intill balansbommen - och Pingu bara måste skutta ned för att undersöka den. :) Sedan körde han balansen om och om igen, och bjöd på fin-fina kontaktfältsbeteenden. Duktig, kille!
Han blir allt mer säker i slalomet. För ett tag sen såg jag en filmsnutt där en klubbkompis körde blindbyte efter slalomet.Självklart så måste jag testa det! Jodå, på andra försöket fixade jag till det. Trots min ringrostiga handling. Jag har absolut inte agilityhandlingen i ryggmärgen längre.
När vi i alla fall höll på och lekte med slalomet, så testade jag också att köra inkallning mot slalomet (alltså typ start och jag ställer mig efter hindret för att kalla in Pingu). Eftersom jag inte ville utmana honom alltför mycket så ställde jag mig vid typ halva slalomet.... Pingu fixade det galant! Både höger- och vänsterslalom. Hehe! Varför ska man träna för när jycken fixar allt i alla fall helt på egen tass, utan en massa nötande var och varannan dag? Jag skooooojar! *retsamt*
Pingu kanske blev indoktrinerad som liten parvelvalp när han blev "tvungen" att beskåda agilityekipage redan vid späd valpålder.
Äh, jag är bara så glad över hans inbyggda agilitytalang, hans fina släpp och därför hans fina bakombyten. Vi har massor att träna på: att alltid ta hindret som är framför nosen på honom (inga fulvändningar), att fortsätta köra agility - fast nån intressant plastbit råkar ligga intill på marken ;), att strunta i alla spännande dofter och att sluta att "mingla med publiken".
Han och jag borde också träna framförbyten; han bör tighta upp svängarna och jag ska också hinna med att "valsa runt". Min handling och kondition är urusel nu för tiden. Eh? Mer urusel än förut, alltså.
Innan vi gick ifrån agilitybanan, så körde vi lite "gungbräde-lek"...
Asså, prylar som rör på sig och samtidigt låter är inte riktigt Pingus grej. "Nä, jag går och nosar här borta istället", visade Pingu. Men med lite övertalning och friska samt upp-peppande tillrop så fick man upp killen på gungbrädan - trots att den hade precis innan rört på sig och dunkat lite mot marken. "Okej, jag kan väl offra livet för några godbitar, då", tyckte Pingu. Att bara ta nedfarten är inga problem. Då är det ju precis som balansbommen, ju! Men åt andra hållet... Och när brädan rör på sig... "Näe! Var är alla intressanta dofter? Jag går bort till dom istället", far Pingu iväg.
Pingu och jag bara lekte lite runt gungbrädan, la ut godbitar på den, godbitar under den, godbitar när brädan rörde på sig om ack så lite, lockade upp honom - och han tog steg med alla fyra tassarna på den. Avslutade att åter igen bara ta nedfarten på samma sätt som balansbommen - och han bjuder på fina kontaktfältstaganden igen. Att han ändå vågade att gå uppåt på brädan - trots att den strax innan hade rört på sig intill honom - var ett ganska stort framsteg, faktiskt. En vacker dag så...
På väg mot bilen, så fastnade Pingu och jag på "rallylydnadsplanen", vi körde lite till. :) Fast bara torr-rally, förstås. Nån måtta får det va!
Mitt pensionärsgäng.
Sedan hade jag tänkt åka hem.
Men när man då ser en Spirou i bilen som också vill träna, så.... Han fick köra lite rallyfreestyleblandning. Jätte-kul tyckte Spirre.
Jaha, så tänkte man åka hem igen... Nä, det går ju inte. Inte när man har två hundar till som också vill ut till brukshundklubben. Så ut med Wilbur och Linus. De fick en kort, kort promenad. Helt okej att få nosa upp nya dofter, tyckte dom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar