Provsvaren samt pensionärsgrubbel

Jo, Spirous provsvar kom för nån dag sen. Allt (lever- och njurvärden) såg nu bra ut. Ärligt talat så var hans njurvärde så där på gränsen förra gången. Därför var veterinären något tveksam till att ge Spirou metacam, men vi gjorde det ändå, men under uppsikt det vill säga. Jag har trappat ned den dagliga dosen till ungefär hälften. Det viktigaste är att han verkar må riktigt bra när han får lite smärtstillande/anti-inflammatoriskt. Det är alltså bakvagnen/bakbenen som trilskas. Vi vet i och för sig inte helt säkert varför han känner smärta (om han nu gör det?) men man kan anta att det beror på ålder och artros. Spirou blir tolv år i maj. Han känns gladare med smärtstillande, framför allt märks det vid promenaderna; han travar nu gärna jämte och ibland till och med före mig.

Spirre har också en halvstor knöl vid manken/ryggen, men det visade sig (efter ett enklare prov) att det bara är en vanlig fettknöl.

Linus har ju nåt knas med bakbenen/bakvagnen. Han småskuttar fram, gör lite hoppsasteg när han ska trava. Den första veterinären ansåg att Linus hade typ patella luxation på vänster knä (vid det besöket var symptomen enbart på vänster bakben). Men jag, lekman som jag är, tyckte det var något märkligt att det plötsligt skulle ge sig till känna vid elva års ålder. Och när sen bara en liten tid efter det första veterinärbesöket så började även det högra bakbenet att krångla, så bestämde jag mig för att göra en second opinion.

    Denna (second opinion-) veterinären tror att det är nåt neurologiskt, nån nerv som är fel vid ryggen (han påvisar ingen smärta när hon undersöker, trycker och har sig). Vid det veterinärbesöket så var/är det det högra bakbenet som skuttar. Han går även lite stelt och bredbent när han skrittar.

I och med att min - ärvda - jycke, på elva höstar, är oförsäkrad (!), så gör vi ingen utredning för att (eventuellt?) hitta vad som egentligen är felet. Mycket för om man nu hittar vad det hela beror på, så vad finns det egentligen att göra åt det? Och hur mycket kostar det?

Även Linus fick metacam förut, men just nu så testar vi hur han beter sig utan smärtstillande. Han verkar inte ha ont i bakbenen eftersom han gladeligen och mycket gärna - utan minsta tvekan - och helt spontant hoppar och skuttar jämfota på bakbenen. Det borde han väl ändå inte göra om det gjorde ont?

    Däremot kanhända att han tycker det är ansträngande att gå långpromenader när bakbenen rör sig lite som de själva tycker. Haha! Det där lät bra, va? Nej, pensionärsjyckarna får inga låååångpromenader längre.

"Tror du han har ont?", frågade jag veterinären, som svarade att hon inte tror det. "Han visar inget när jag trycker", svarade hon, "Han är ju också så pigg och alert!", påpekade hon utan att jag sa något om det. Så Linus får vara kvar ett tag till.

    Jag bara väntar på att nån ska "hoppa på en" och påpeka nåt om Linus bakbensskutt när man är ute på promenad. Snart blir man väl anmäld till djurskyddet och kommer på TV. ;)
    
Som hundägare så får man ju lite då och då kommentarer från passerande okända. Nyligen fick jag höra att jag - tydligen - har dåliga reflexer. 
    "Vilka dåliga reflexer du har!", muttrade en cyklist när han for förbi mig härom kvällen. "Öh? Vad sa du?", frågade jag, eftersom jag först var helt övertygad om att jag hörde fel. "Vilka dåliga reflexer du har!!", ropade han åter igen nu med ryggen mot mig eftersom han raskt bara cyklade vidare utan en tanke på att ge mig en chans att svara på hans påstående. Visserligen bar jag själv personligen ingen reflex, men både Spirou och Pingu hade sina blinkreflexhalsband på sig, och jag inbillade (?) mig att de syns ganska bra. Jag menar, om man ser två kopplade hundar, så borde man förstå att det finns en människa i andra änden av kopplet. Men... jag kan ha fel... eller?
    Förresten om man vill reta gallfeber på mig, så ska man haspla ur sig nåt dumt (exempelvis surt beordra mig att plocka upp efter min hund innan jycken har bajsat klart och innan man har hunnit fått upp bajspåsen), och sen raskt rusa iväg, så man inte hinner vare sig förklara eller försvara sig. Grrrrrrrrrr!

Bilden är tagen igår, lördag. Linus har svansen glatt uppe i vädret. Det har faktiskt varit en period då svansen var så gott som hela tiden nedåt, även ute på promenad. Men nu är den uppåt igen.

Det som däremot oroar mig mest med Linus är hans inkontinens. Det kan också ha nåt med ryggen (neurologisk) att göra enligt veterinären. Just nu så testar vi medicin som egentligen är till för kastrerade tikar (Linus är kastrerad, fast - som namnet visar - en hanhund). Vad har man att förlora? Ärligt talat så börjar jag riktigt tröttna på pölar. Men hundkräket är ju annars hur pigg som helst, ju!!

Ofta så funderar jag på hur syrran skulle ha gjort? Det är ju egentligen hennes hund. *suck* Att man inte kan fråga henne... 

    Nä, jag får helt enkelt förlita mig på min egen "måttstock" för ett värdigt hundliv; så länge jycken har livsgnista i ögonen den mesta tiden på dygnet och kroppen är fullt funktionsduglig till vanliga promenader så kör vi på.

Apropå att bland annat ge smärtstillande till gammal hund...

    Sen finns det ju de som hellre tar bort jycken innan den börjar bli krasslig; den ska inte behöva känna sig dålig eller sjuk, eller "hållas vid liv" med hjälp av artificiella hjälpmedel. Hm? Men... hur sjutton ska man veta det, då? När/var går gränsen? Ofta så kan ju jycken vara krasslig ena dan, sen nästa dag är den ju hur pigg som helst. Precis som vi människor.

Vi får se vad som händer... men pensionärsgrubbel är det. *suck*