2016 års tävlingssäsong är nu igång! Lagagilitytävling, Österåkers BK, i Arningehallen

Förra helgen började 2016-års agilitysäsong för Pingu-grabben med lagtävlingar i dagarna två i Arningehallen.

Vårt lag "ZaPi-FraKo", alltså Zack, Pingu, Frasse och Koy, luftade åter våra agilityvingar, och det gjorde vi med den heder att vi - för första gången i världshistorien - kom i mål i bägge klasserna på en och samma tävlingsdag, alltså dag 1. Det var dock absolut inte Pingus förtjänst; han diskade sig i agilityloppet (det är tre resultat som räknas). 
    I bägge loppen placerade vi oss sist (!) ;) av de lag som kom i mål (alltså ej diskade): placering 12 av 15 startande lag i agilityklass, och 10 av 15 i hoppklass.
    Dag 2 så diskade vårt lag sig i bägge loppen, vår vana trogen. ;) Ahh! Ordningen är återställd.

Nej! Nej! Nej! Press-stopp!!

Redigering morgonen efter publicering av detta blogginlägg: Laget kom ju visst i mål i ena loppet på söndagen: Placering 8 av 15 lag. Fast sist av de som kom i mål. :) Det känns i alla fall skönt och tryggt. Tre lopp i mål av helgens fyra. Tja... helt okej.


Låt mig få presentera ZaPi-FraKo:sarna:

ZAck...

... min PIngu...

... FRAsse...

... och KOy.

Klippan i laget är Zack. Han är bäst. Man kan alltid lita på Zacken.. *host, host, host* ;) Eller rättare sagt: Zack har två lägen: antingen världsbäst eller helt ute och fladdrar i sin egen lilla värld - till sin mattes stora förtret; man vet aldrig före, där vid startlinjen, vilken Zack hon har med sig in i banan. Det blir liksom en "liten" överraskning för oss alla. Men trots detta så har Zack massor med pinnar (agilityuppflyttningspinnar, alltså) individuellt. Han är helt klart ankaret i vårt lag!

><

 Eftersom Zafir ännu inte är tillräckligt burtränad (låååångt därifrån) och det är trångt samt ofta hög och stressande ljudnivå inne i hundhallen, så fick han tillbringa tävlingsdagen ute i bilen. Jag kikade ut genom hallfönstret lite då och då mellan loppen och funktionärsuppdragen, men jag behövde inte vara orolig alls för lill-Zafiren...
 

... han låg och sov och hade det alldeles lugnt och skönt ute i bilen. (dålig bild, tagen genom bilrutan)

 

Självklart blev det flera rastningsturer under tävlingsdagen, så fort man blev entledigad från funktionärandet. Jag hade det väldigt behändigt när det gällde den saken; ingen tidig morgon och sen ledig varannan klass. Tack, funktionärsansvarige Marie!!

Den här bilden är från lördagen, då vi efter tävlingen åkte direkt lite kvickt ned till jobbet. Gissa vilken hund som har tävlat och vilken som har legat och sovit ute i bilen? Den som snarkar djupt i sin bädd eller den som ligger och gnager intensivt på sin gamla sko?

Väl hemma igen. "Men hallå, matte!! Nu går vi in. Sluta larva runt ute på tomten!!" Zafir visade envist att nu är det väl ändå dags för middagsmat!! (Har en bild på Spirou på precis samma ställe, med samma uppfordrande min. Får se om jag orkar leta upp den.)

Det var inte den här bilden jag tänkte på, men den får duga så länge.

Dag 2, söndag

Bild tagen just innan avfärd bort till Arningehallen igen.

Men titta här! En filmsnutt från Pingus lagagilitylopp på söndagen. Tack, Katarina för filmsnutten! Haha! På kvällen innan så lovade jag mig själv att skärpa till mig: Prio 1: Inga fler tjuvstarter. Duh!!! Den skärpningen gick visst bort direkt.
Annars är jag relativt nöjd över loppet; han har faktiskt tassar på kontaktfälten, jag får till ett par sidbyten som jag ville (och en del andra som jag inte alls ville), gillar hans accerelation i slalomet samt mitt "Det gör inget!" vid de två gånger jag visar urdåligt så att hundeländet tar hindren fel. Nä, för det gör inget alls. Agility är en lek.

Sen i hopploppet, precis innan start, då jag påbörjar steg för att placera mig vid planerad plats i banan medan Pingu fint sitter kvar, så upptäcker jag att en liten söt/ful (välj själva) fästing kryper på hans bläs... Självfallet hejdar jag mig, tar steget tillbaka - för att med van hand plocka bort fästingen och krossade den mellan fingrarna. Ja, jag "skräpade ned" i startfållan. Fyyy mig!

    Alltså, jag vet inte om det här är positivt eller inte? Ska man som taggad tävlande pyssla med hundvård mitt i tävlandet eller ska man vara så peppad inför ens start att man inte lägger märke till krypande fästingar? Eller åtminstone plockar fästingar vid nåt annat, kanske mer lämpligt tillfälle? Eller är jag bara cool? ;)  

Jag minns inte nu hur och varför vi sen diskade oss... tror jag kom fel vid nåt sidbyte och Pingu därmed tog hinder från fel håll... eller nåt. Spela roll! Vi hade kul! Men... vi kan ha det roligare, det vill säga: komma i mål. *känner mig taggad inför säsongen*

Åter tillbaka till bilen efter ihoppackning av alla tävlingspryttlar. Zafir satt lugnt och kollade ut genom det motsatta bilfönstret, märkte inte först att matte hade kommit tillbaka.

"Öh? Vem är du?", kollar en först lugn Zafir medan jag kvickt tar kort genom den neddragna bilrutan. Sen blev det annat ljud i källan: "Matte! Matte!! Det är ju du!!", gläfste Zafir överlycklig.

Därefter blev det mer livat!! Zafir, Pingu och jag tog en liten rastningsrunda innan avfärd hem. Zafir hittade en skatt: en tappad vante.

Det där med att gå fint i kopplet (som jag ju fick för mig att ta tag i - åter igen) funkade inte alls (som väntat) under tävlingsdagen, men nu var de båda nog lite trötta. Se! Slaka koppel. :)

"Titta matte! Världens bästa vante!!", visar Zafir. Pingu nosar efter flickor. Han har koll på löpflickeläget, den grabben.

 

Lite reflektioner från tävlingsdagarna...

Det var inte så där fruktansvärt högljutt i hallen, bara stundom högljutt. Jag verkligen hatar detta stressande oväsen, men det var okej. På lördagens eftermiddag höll jag dock ibland för öronen när de värsta gaphalsarna gav just hals. Och jag förstår dom; det är exalterande att se sina lagkompisar ute på banan, man vill heja på - och då menar jag både hund som förare. Ibland undrade jag vilka som förde mest oväsen. ;) 

 Eftersom jag är en notorisk klass 1:are, så är det sällan jag får nöjet och tillfället att beskåda klass 3-ekipage, men vid lagtävlingar så är vi ju alla blandade i en enda stor, trevlig agilityfamilj.
    Jag blev väldigt... både imponerad och lite ifrågasättande av en del ekipage. Alltså, vilken fart!! Vissa hundar har en sådan speed i tassar och ben så att de nästan ser ut som cartoonfigurer som flyyyyger över balansbommarna. Ja, det ser faktiskt nästan onaturligt ut, men det är naturligt och på riktigt eftersom jag ju ser dom här in real life, bara några meter ifrån ringside. En lite märklig känsla, dock.
    Ja, jyckarna har i alla fall inget av självbevarelsedrift... och det är kanske just det som man måhända kan ifrågasätta hur naturligt det är.

Hur som, så är dessa ekipage i en helt annan liga än en själv. När jag stod där och kollade in dom, så kan jag förstå andra, som även de är vinnarskallar, precis som de där allra snabbaste är, att de tycker att det känns helt meningslöst att ens försöka vinna; när ens egen hund inte alls har förutsättningen att kunna lyckas med den bedriften. Det finns alltså diskussioner om att vissa hundraser ska liksom tävla för sig själva.
    Men... nä! Snabbtassingarna diskar ju ofta sig, eller river hopphinder, i parti och minut. Och då passar "de normalsnabba" på att häva in vinnarbucklan.

Råkade se en "vinnarskalle" gå fram till en annan som precis hade kommit i mål efter ett tydligen mycket lyckat och snyggt lopp (själv missade jag tyvärr själva loppet), och hon bedyrade sin beundran: "Du är min idol!! Min idol!!", upprepade hon sig flertal gånger. Den dyrkade svarade knappt. Hon var fullt upptagen med att belöna sin hund. Det kändes lite awkvard. Jag förstår dock de bägge.

Jag gillade alla banor; de var så där lagom utmanande med flera klurigheter med olika handlingsmöjligheter. Kul!! Bra jobbat, domarna!! Det kan liksom inte vara lätt att hitta på banor i en relativt trång inomhushall. Väggarna står liksom där de står.

Jo! På söndagen så fick jag hoppa in som koppelbärare i en klass. Haha! Tala om "Idioten" (konditionsträningsövning, typ) i ny skrud!
    I och med att hallen ser ut som den gör, så var start- och målhinder i varsitt motsatt diagonalt hörn av banan, med andra ord så var koppelbäraren tvungen att kuta ut från banområdet (för att inte störa tävlande hund) ut genom grinden till gången utanför staketet, för att rusa - och trängas med och zick-zacka mellan publiken - bort till andra sidan av hallen, för att slutligen kvickt kolla in den tävlande hunden, så man inte stör den när man kastar in kopplet till målfållan.
    Ett lopp tar cirka 30-40 sekunder, och vid målgång ska/bör kopplet ligga där och vänta. Sen kvickt tillbaka för att hämta nästa tävlandes koppel. Som koppelbärare kan man inte heller ta det i förväg; måste ju invänta att hunden har rusat ifrån de första hindren - för att inte störa.

Jag blev ytterst tacksam till den förare som stod näst på tur, som faktiskt erbjöd sig sitt koppel i förväg när jag var på väg bort med kopplet tillhörande den som precis hade startat. "Du kan ta mitt nu på en gång.", uppmanade hon medan hon stod och väntade med sin hund uppe i famnen. Ja, det var en mediumhund. :)

Snart är Zafir lika stor som storebrorsan.

Titta, vad jag sen blev varse på Fejjan! Rosie, "Kalaspuffarna" hade lagt upp "Årets agilitylag" - och vi ligger inte längre sist!! Vad är det här?!! 66 av 72!!

Rosies lag "Kalaspuffarna" ligger just nu tvåa - och de är SM-klara!! Grattis!! :)