Bedrövad. Agilitytävlingsutesäsongen 2016 är nu påbörjad. Nacka BK.

Ja, ni läste rubriken rätt; bedrövad är ordet som liksom fortfarande ringer kvar i kropp och själ. 

    Att det är så förbenat lätt att vara efterklok!!

Säsongens första tävling som "på pappret" lät så bra; förutom den fina utsikten där på Nacka BK, så började large-klassen inte förrän på eftermiddagen. "... tidigast kl. 13.45" som det så fint stod i PM:et. Passar ju mig perfekt, morgontrött som jag ju är.

Hmpf! Höll ju på att komma sent i alla fall...
    Min vana trogen blir min planerade avfärd - för mig på ett totalt ovetande sätt - nästan en halvtimme försenad. Jag fattar inte hur det går till!!
    Sen när man kör där på... Essingeleden.. (är det väl?) så är det värsta typ stillastående köer, som dock lättar sen när man hamnar i underjordens tunnlar.
    Ha! Sen när man så fint svänger in på Nacka brukshundklubbs ganska smala infartsväg, så fint kallad Apportvägen, så ser man parkerade bilar ända framme vid vägskälet. "Jaha..? Var ska man parkera? Törs man sig på att köra in, månntro? Äh, jag testar.", funderar jag och rattar in på den nu ännu smalare vägen på grund av raden av parkerade bilar längs vägkanten..

 STOPP!! *suck* Där precis innan kurvan före backkrönet, när det bara var den sista biten kvar till sjävla parkeringen/vändplanen så blev det möte. Så där stod vi ett slag likt Robin Hood och... vem det nu var han mötte på den där bron, Vi började dock inte att fäktas eller brottas, men vi rusade motorerna för att visa att "min bil är minsann starkare och större än din". :)
    Till slut steg "min motståndare" ur sin bil för att "medla" (eh?). "Du får backa!! Jag har barnvagnar bakom min bil!", uppmanar hon mig. "Öh? Jag kan inte heller backa. Jag har en bil bakom mig!", protesterade jag i min tur. Då ropar hon bort till denne: "Du måste backa!!"

Okej, jag är inte världsbäst på att backa. Speciellt inte på världens smalaste väg kantad av en rad tätt parkerade bilar på ena sidan och ett djupt dike på den andra. Behöver jag även nämna att vägen svänger även något. Så om jag nu skulle klara av att backa rakt bakåt, så var det inte att rekommendera. Flertalet gånger kom jag fel ömsom åt det ena hållet (vill inte råka repa de parkerade bilarna) ömsom riskabelt nära asfaltskanten där gruset inväntade före "dikestupet". Buskgrenar repade orovarslande billacken och fönstren. Lite då och då fick jag lov att stanna, för att köra framåt, för att rikta upp bilen rätt igen - under alla närvarandes kritiska (?) blickar. Eller så var det beundrande blickar. ;) 

Till slut, efter en hel del vånda, kom jag i alla fall fram till brukshundklubbens parkering - och fick typ ställets bästa parkeringsruta! Tack parkeringsvakten! Om jag får säga det själv, så var jag väl värd den. :) 

Vacker utsikt på Nacka BK.

 

 Agilityklassen

Pingu och jag har startnummer 2. Till min lättnad så ser jag att arrangörerna kör så att det enbart är de närmsta startande/målgående som är där vid start- och målfållan. Ja, det går liksom inte annars; det är lite trångt där vid buskagen som omringar typ halva agilitygrusplanen.

Pingu tjuvstartar med råge. Jag blev helt överrumplad, hann knappt ta steg från honom innan han for iväg som skjuten ur en kanon. Dum som jag är (?) så hänger jag bara på. Ja, dumt med tanke på framtida starter. *suck* Pingu som ju förut var riktigt duktig på att sitta kvar, men det var då det. För nåt år sen, alltså.

För att göra historien något kortare, så blev det 15 fp, varav två vägran (ja, det kan ju inte vara fler, liksom) och så nåt till.. kontaktfältmiss, rivet hinder? Tja... jag vet inte. Mitt närminne är inte som förr. 

Efter målgång har Pingu fin kontakt med mig; vill ha sin speciella tävlingsboll att leka och kampa med (läs: dra sönder i småbitar). Jag berömmer, men har bestämt att inte ge honom bollen förrän han är i koppel och tjudrad. Vill inte riskera att han far iväg med bollen i mun och ställer till oreda runt hela tävlingsområdet.
   "Eftermålgångrutinerna" går som på räls: Pingu är glad. Jag är glad. 

Pingu och jag går först en liten kort "gå av"-vända innan vi går bort till bilen för att hämta Zafir som har fått vänta i bilen. Ja! Jag har inte (ännu) lärt honom att vänta i hundbur. *suck* Ja, jag skulle ju det. Började så bra. Men... Sen rann det liksom ut i sanden. Han sover gärna i buren och så, men har ju inte ännu börjat stänga dörren. Ja, ja...

Vi går först en liten rastpromenad i skogen intill bilen innan vi tar oss in på tävlingsområdet. Zafir drar som en idiot när vi tar oss fram på stigen in i skogen, alltså värre än Pingu! Jag tvekar först om jag verkligen ska låta Zafir följa med bort till vårt läger borta vid agilityplanen, men förnuftet säger att jag måste ju träna lillgrabben hur man uppför sig på tävlingsplatser som är fulla med liv, folk och fä.. och så en hel del främmande hundar. Det gick helt okej. Zafir var bara lite gruffig i början, men han lugnade sen ned sin osäkerhet.

"Men!! Hallå! Vad är det här?!! Det står en hundbur väntande där storebrorsan har huserat om i!", upptäckte Zafir när vi kom fram till vår lägerplats. Detta är alltså inte samma hundbur som står uppe hemma i vardagsrummet.

Så här blev det i agilityklassen: en åttonde plats av 33 startande (med tiden 48.88). Helt okej. *glad* Speciellt med tanke på tiden det tar att "rätta till" två stycken vägringar, fast man ligger förstås helt i lä med tanke på vinnande 37,22.

 

Hoppklassen

 Pingu har startnummer 4. Vis av agilityklassens värsta tjuvstart, så har jag bestämt att nu ska minsann inte hundskrället tjuvstarta. Medan vi väntar på vår tur, så är Pingu jättenosig. 
    Sen går vi fram till starten. Nja... jag går fram till starten, Pingu kravlar sig fram i gruset med nosen i backen. Jag får efter lite tjat upp nosen och sen hela Pingu upp i sittposition. Han sitter tjusigt kvar medan jag tar steg in i banan. Jag vänder mig om för att att säga "Kör!". Jag säger "Kör!"....

Hundkräket sitter kvar! Som förstenad. "Men... "Kör!", uppmanar jag förundrad och överraskad. Hmpf! Då åker nosen i backen och det nosas runt hindret istället. Jag lyckas förhindra honom att ta det första hindret i motsatt riktning, och vi kör banan... i typ ett... kanske två hinder. Pingu är inte med. Han är totalt borta och flamsig. Jag försöker ändå (diskade)... men det blir mest flams, men han tog slalomet rätt och med fart (väl?). Vi tar hinder lite hur som helst... Sen kom den där hiskeliga målrakan - som är längs banans hela bortre långsida (alltså typ 35 meter) i svagt uppförslut, i grus...
   Det går förvånansvärt bra med Pingus framåt-släpp över hopphinder och genom däck, men där vid sista hindret, så är jag helt utpumpad. Pingu väntar in mig. Jag ropar lite uppgivna "Fram! Fram!". Pingu skuttar över det sista hindret. Jag har nu typ slappnat av.
    DUMMA, DUMMA MIG!!" Hur kan jag vara så urbota dum i huvudet..?!!!

Pingu skiter fullständigt i mig. Han har bara "den goda, spännande luktfläcken" i huvudet. Han rusar iväg runt sekretariattältet innan jag ens hinner blinka. Jag ser honom inte!! Vart tog han vägen?!!! Spontant ropar jag fotbollstermen "Akta rygg!!" istället för hundskrällets namn. "Akta rygg!!", ropar jag åter igen i panik för att varna de andra runt om. Nu ser jag Pingu kuta fram till starten där nästa ekipage står beredd för sin start. Ett kort gruff jyckarna emellan innan inroparen kommer till undsättning och ryar bort Pingu. Han "lyder" direkt. Kutar istället in i banan för att nosa runt. Jag ropar ilsket på Pingu som nonchalerar mig totalt. Domare Malin (klubbkamrat) motar Pingu lite mer diskret mot mitt håll. Pingu blir infångad av mig.
    Skamset går jag därifrån. Jag vill bara försvinna från denna jord.

Dock inväntar jag ekipaget som Pingu störde. De nollar sitt lopp *lättnad* (det visar sig sen att de kom fyra med pinne). Innan jag hinner be om ursäkt säger matten att det är okej. Jag ber ändå om ursäkt och gratulerar till nollat lopp. 

 Fast jag egentligen bara vill försvinna i intet, så går jag efter en stund bort till bilen för att hämta Zafir. Han ska vänjas med tävlingsvimmel. När vi tre går bort till vårt läger så inbillar (?) jag mig att alla vi passerar tar vida svängar runt oss. "De skyr oss?", tänker jag, "De skyr hon med mördarspanielarna." Vill bara försvinna.

Zafir och Pingu kollar in slutet av tävlingen (där de flesta nu har åkt hem).

 Jag fick åter frågan om att kastrera Pingu. "Du funderar fortfarande inte om att kastrera?" Mitt svar var ett snabbt "Nej." av flera orsaker...

• För mig känns det fel att genom kirurgi operera en fullt frisk hund för att jag ska kunna tävla agility, som ju är en lek (om andra gör det bryr jag mig inte om det minsta. Det är deras val.) Det skulle vara skillnad om jag var beroende av hunden i jobbet.  

• Pingu lider inte på något sätt. Möjligtvis lider jag och möjligtvis oroar Pingu mina medtävlande. Vilket jag självklart inte vill. Men om Pingu inte funkar; att han inte är "agilitymatrial" så får jag helt enkelt skippa att tävla. Punkt. Inget mer med det. Vi kan köra agility hemma på klubben för oss själva och ha kul. Pingu fungerar alldeles utmärkt i vardagen.

• Ni kanske inte tror det, men Pingu är vid vissa situationer en ganska osäker jycke som visar rädslor. Med en kastration kan detta bli värre. Spirous skottberördhet blev värre efter kastrationen (fast jag vet såklart inte om det berodde på det). Jag vill inte riskera förvärra Pingus osäkerhet. Man vet vad man har, men inte vad man får.

•  Med Spirous hemska "kastrationspäls" väl i minnet vill jag inte riskera att få Pingus lättskötta päls "förstörd".

• Med Linus jobbiga inkontinens (jobbigt säkerligen för oss båda) väl i minnet (eventuell bieffekt av kastrationen) vill jag inte riskera det jobbet igen.

 Självklart behöver det inte bli dumma bieffekter, men... kanske...

"Men det är väldigt oroväckande att han söker upp andra hundar så där." Ja, ett rungande ja!! Håller med. Fast... är vi säkra på att han verkligen söker upp för att mucka gräl? Nä, jag är det i alla fall inte. Jag tror (!) att det är en kombination: Pingu känner intressant lukt/luktfläck, söker upp lukten. Där står en hund: "Är det en söt tös?", undrar han. Om det är det: flirt. Om det inte är det: gruff. 
    I just det här fallet, igår, så började ju det hela med noseriet runt första hindret. Just där var luktkällan. Och nu stod en hund "i vägen".

Självfallet skulle jag, när Pingu inte startade när jag sa "Kör!" utan började nosa istället, helt enkelt kopplat honom - och gått från planen. Som sagt, att det är så förbannat enkelt att vara efterklok!! *ånger*
    Fast å andra sidan, så lär han sig inte mycket av detta, men... han lär sig inte mycket av att flamsa runt heller, och speciellt inte om han kommer i gruff med andra stackare och sabbar allt för dom.

Efter tävlingen funderade jag hit och dit om jag verkligen bör starta de nästkommande tävlingar man har anmält sig till...?
   Har god lust att helt enkelt lägga av. Tävlandet, alltså.

Senare på kvällen gick funderingarna mer åt hållet, att jag precis som jag faktiskt hade tankar om redan innan dagens bägge lopp, och även fick tipset av en funktionär efter ödesloppet, att be om hjälp vid målgången att mota en eventuell rymmar-Pingu till mig. Jag kommer (om jag startar) göra så; be någon mota efter målgång, men om man inte känner nån vid tävlingen..?

Sen, sent på natten, fick jag tränar-idéen att hysta ut typ tusen leksaker efter sista agilityhindret för att träna Pingu att det är förbjudet att göra nånting annat än att hänga med sin matte efter målgång. Alltså träning likt rallyns frestelser, som i Pingus fall inte enbart är "Åttans frestelse" utan även alla spännande luktfläckar som ju finns "out there".

Bilden är från i veckan då vi hade rallykurs. På min önskan slängde vi ut alla leksakerna på banan i ett försök att iscensätta intressanta luktfläckar. Det gick ganska bra, men inte perfekt. Foto: Katarina Nyman.

Ja, dessa hundar... Man kan inte leva utan dom, inte heller med dom... typ. Hur var det nu? Ska jag sälja dom och införskaffa mig ett par sköldpaddor istället? De är rätt söta de med!