Skräp, skräp, skräp, skråp - och så lite hundlort

Insändare i lokaltidningar, inlägg i sociala medier på nätet och lite här och var på plakat ute irl så förgrymmas folk över alla hundbajshögar som - sin vana trogen - har kommit upp så här till vårdags och snösmältning.
   Visst, även jag kan irriteras - och förundras - över att så pass många hundägare - plötsligt - slutar att plocka upp bara för att det är en massa äcklig snö på marken. Fattar inte! Speciellt inte om hundtoaletten råkar befinna sig mitt på trottoarer och dylikt.
    Okej, jag kan ha förståelse om hunden får för sig att uträtta sina toabestyr långt ned i ett snöfyllt dike; det är inte så himla kul att pulsa ned i djup snö, speciellt om man har låga skor/kängor på sig, men annars..? Förstår inte?

Visst, man kan råka ha för få bajspåsar med sig, men att så pass många har klantat sig verkar ganska märkligt, och att detta misstag typ bara händer när det är snö ute...
    Fast... det förstås, om det är fryskallt ute så förmultnar förstås inte högen som den gör vid sommarhalvåret, det vill säga relativt fort, utan den ligger kvar en längre tid så fler hinner lägga märke till den innan den slutligen försvinner ned i jorden och blir till intet.

Zafir och Pingu på kvällspromenad över en lite småtjusigt upplyst bro. Jag tänkte att lille Zafir skulle eventuellt tycka att det såg lite smått märkligt ut, men han brydde sig inte alls, däremot...

... var denna tämligen ordinära stenbumling som fanns efter bron väldigt suspekt enligt Zafir, men sen när han kom närmare så upptäckte han... att det var ju bara en vanlig ordinär stenbumling, ju!

Allmänhetens irritation över alla kvarglömda (?) hundbajshögar kan jag dock ändå tycka är något överdriven; vad är en bajshög egentligen mot allt glassplitter på marken där jyckarna (och andra) lätt kan skära sig rätt så allvarligt? Jag menar, hellre lite äckligt hundbajs som man relativt lätt bara kan skölja/skrapa bort än djupa skärsår i tassarna/barnfötterna (ja, det där med oskyldiga barn dras ju alltid upp i alla dessa antihundinlägg).
     Som hundägare ogillar jag förstås alla bajshögar; inte vill jag riskera att jyckarna eventuellt blir smittade av otäcka sjukdomar etc. Sjuka och skadade blir det tillräckligt ändå, liksom.

Jyckarna kollar in båtarna i kanalen.

 Hundlort i all ära, men vad jag för tillfället - som nybliven valpägare - mest irriterar mig över är allt detta skräp som folk strör omkring sig. Jag har en valp! En valp som vill nyfiket smaka på typ allt!! Valpen är dessutom även en apporterande hund!! Allt ska bäras på. Allt!! Och då snackar vi om...

   Tomma petflaskor, läskpappersmuggar, kaffepappersmuggar, plastlock till dito, sugrör till dito, glasspapper, glasspinnar, festispaket, ballonger, fyrverkeripjäser, drickyoghurtsflaskor, tomma snusdosor och cigarettpaket, begagnade våtservetter, vanliga pappersservetter, begagnade kondomer (vad pysslar folk med därute egentligen?), begagnade te-påsar... Eh? Hur sjutton kom de ut på trottoaren? Två gånger, på två olika platser, har jag fiskat ut välanvända te-påsar ur Zafir-munnen, och det har inte funnits ett café i närheten så långt ögat kan nå!
    Begagnade snuspåsar och cigarettfimpar undviker han numera; det var visst inte så gott för en liten valp.

Förutom allt detta ovan nämnda skräp, så har vi bananskal, apelsinskal, äppelskrutt, persikokärnor, majskolv"kärnor" etc, etc. Alltså, detta avfall har jag ändå en viss förståelse för att de slängs i naturen... Ja, just det i naturen - inte mitt på trottoaren. Fast... nån fågel - eller råtta - kan ju ha släpat fram det från buskagen.... som just precis som Zafir gjorde för nån månad sen; han drog fram en stendöd trast från en häck. Det var inte alls äckligt att fiska ur den ur en ganska motvilligt medgörlig valpmun. Jo! Det var det! Urk! Rutten trastfågel. *får kväljningar*
   Urk även för alla andra matrester såsom halvruttna kyckling- , fläskkotlett- och revbensspjällsben. 
 

Euforiskt överlycklig hundvalp med en funnen skatt - en tillplattad petflaska.

Förutom allt detta ovan nämnda skräp och avfall, så har vi allt det där oidentifierbara tingestena som valpskrället hittar därute, oftast nåt mörkt, kladdigt och slemmigt som man helt klart aldrig vill någonsin få identifierat. Yucky!!

Men han är ju en apporterande jycke, och jag vill ju dels att han ska få utlopp för sina nedärvda beteenden, dels även att han sen ska fortsätta ha viljan att apportera det jag vill! Så visst får han bära saker han egentassigt har letat upp - om det inte tycks vara farligt för honom.
    Och om vi sen råkar passera en papperskorg så tränar vi loss ("Tack, tack!") precis där. Ja, jag har kastat mycket skräp på sistone; andras skräp.

Men ofta så finns det ingen papperskorg i närheten - och jag kan faktiskt inte går runt och bära allt skräp han hittar, så därför blir det ofta att han till slut tröttnar på "skatten" han har hittat - och bara släpper den - och så finns det därmed risk att folk tror/tycker att det är jag som skräpar ned. "Ja, se dessa oansvariga hundägare!", muttrar de surt bakom ryggen på mig.

 Här har Zafir funnit en bara till hälften urdrucken plastmugg... eller så var det regnvatten i muggen. Vem vet? Jo, Zafir vet, för han lyckades lapa i sig lite innan matte avbröt honom.

Eftersom jag ju vill veta vad han stoppar i sig, så blir det ganska ofta att jag ropar "Zafir!" varje gång jag ser att han har hittat nåt (eventuellt) äckligt att tugga på. Zafir i sin tur har numera börjat avvakta när jag kallar på honom; för han misstänker att jag kommer ta ifrån honom hans nyfunna skatt. Visserligen erbjuder jag utbyte mot godis, men Zafir har börjat anse att en fjuttig godisbit och lite beröm ofta är ett ordentligt nedköp, liksom.
    Så jag måste sluta att typ "bara" kalla in honom när han antagligen har hittat nåt förbjudet, men... hur lätt är det? Man hinner ju knappt gå en meter förrän det är liksom dags - åter igen - att få valpuslingen att glatt komma till matte och släppa skatten. 

Bilden är (faktiskt) från hemma på tomten (som tur är) då jag hörde några konstiga - samt glada - tuggljud bakom min rygg; Zafir lekte glatt med trädgårdslampan som han hade "hittat" nedstucken i marken. Glatt ropade jag på honom, så han glatt kom springande mot mig med lampan i tjusigt apporteringsgrepp. Han fick överväldiga omklappningar och hejarop samt slutligen några kastade godisbitar - och jag fick en halvfint apporterad trädgårdslampa intill mina fötter. När godisbitarna var uppslukade, så var trädgårdslampan väck. Hehe!

Numera har jag även börjat förbjuda inmundigande av allehanda skräp - det vill säga när timingen är rätt, och då blir det stor belöning när han hellre går till mig än att stoppa äcklet i munnen. Så istället att surt förbanna allt skräp, så har jag så smått börjat att välsigna det; skräp = (förhoppningsvis) lyckat träningstillfälle...
    Fast... ibland blir det lite väl mycke´ träning! ;)


PS. Medveten felskrivning i rubriken... med andra ord; inte alls en felskrivning... eller jo! Först var det det, men jag beslöt att behålla "skråpet"; rubriken låter nu nästan som en barnramsa. Ja, kiss och bajs är ju barnsligt, och att oaktsamt skräpa ned hör trotsiga ungdomar till... Eh? Nä! Det gör det väl inte? Hur ska jag få ihop det här? Är lite ute på hal is tror jag... Bäst att sätta på mig icebugkängorna! Men.. inte hjälper väl...? Nä, nu lägger jag av å skriva. *klick*