Uti skogen ska vi gå.... många fåglar ska vi få... (eh?) uti skogen, skogen....

Vi kastar oss in i handlingen så där bara!

    Först ut, pensionärsjyckarna...

Hur många av er vet hur mycket jag gillar när Spirre-Spirou plötsligt tar täten, och lite då och då stannar upp, vänder sig om och kollar om vi andra hänger med?

Spirou brukar annars oftast lunka typ längst bakom. Speciellt om Pingu är med. Pingu kan (?) ibland (??) vara en pain in the ass, typ. Det gör ibland lite ont i hjärtat att se Spirre lunka efter. Även Wilbur och Linus är lite... nja.. låga är nog fel ord, återhållsamma kanske stämmer bättre, när vilda Pingu-grabben far runt våra tassar.

Egentligen vet jag ju inte om det är Pingu själv som har den påverkan på de andra. Det kan mycket väl (och kanske troligast) vara mitt fel, för jag kan vara *harkl* lite småsur av mig när jag går med alla fyra.

 Spirou väntar tålmodigt på oss andra. Linus knatar på.

Just det! Linus! För några veckor sen trodde jag ju att det var dags, men nädå! Han är nu piggare än någonsin! I alla fall för att vara en lite halvskrupplig pudel på snart 12 somrar. Han tycks vara något mindre stel i bakvagnen, men läckaget finns där fortfarande (till min förtret, och kanske även hans).

Det är lite kul att se honom skutta runt i skogen. Hur han nyfiket kikar in på "avtagsstigar" då vi passerar dom. Sen kommer han vilt kutande för att komma ikapp oss andra. Emellanåt funderar jag på om han ibland tänker: "Åhhhh! Jag hade ingen aning om att världen var så här stor!!".

En liten fotopaus med godisutdelning.

Wilbur, han hänger med - över stock och sten - trots sin gedigna ålder samt stora brister när det gäller det där med att se och höra. Fast jag försöker hålla oss ifrån de värsta bergsbestigningsstigarna. Jag blir lite då och då lite smått imponerad över hans vighet samt envishet när han utan större möda forcerar nedfallna trädstammar, spretiga buskar, kvistar, blåbärsris och annat otyg som sprider ut sig i skogarna.

Jo, vi har hittat en ny (?) liten stig här hemma i Stava-skogen. I förrgår (typ) så gick vi för omväxlings skull inte som vi brukar, och då upptäckte jag denna stig med ett: "Öh? Vad är det här?". Efter vi följt stigen ett slag (som inte alls gick riktigt som jag först trodde), så tänkte jag: "Meeeen... vart är vi på väg egentligen? Vart leder den här stigen, månntro?"

Det är alltid lika spännande att hitta nya stigar, men jag riktigt avskyr - och då menar jag avskyr att gå vilse. När vi gick där på denna lilla nya "avstickarstig", så tänkte jag just på detta, och på känslan man får när man till slut glatt tänker: "Aha!! Vi har hamnat här!!!".

"Meeen... det borde jag ju ha förstått. Det var ju den stigen jag undrade över när vi kom från det andra hållet, ju!", konstaterade jag sen när vi kom fram till välkända marker. :)

Spirou har hittat en ny godissten som var i precis lagom pensionärshöjd.

Som synes.  (synd att jag inte hade den riktiga kameran med, det kunde då ha blivit en ganska bra bild)

Allra oftast ser det ut så här när pensionärsgänget är ute och går; matte först, sen Linus, följd av Wilbur och Spirou sist.

Hem och hundbyte.

    På Pingu-promenaden måste man hela tiden vara på sin vakt...

... så inte en viss Pingu är alltför vaksam och sticker iväg på jakt.

På de senaste skogspromenaderna har jag faktiskt varit riktigt duktig (om jag får säga det själv, och det gör jag, för jag gör som jag vill); det har tränats inkallning, både med pipa, röst och handtecken - var för sig, alltså. Jag tycker att det kan ibland vara väldigt behändigt att kunna kalla in sin hund enbart med handtecken, utan att behöva ropa eller blåsa i visselpipan; att kunna smita iväg obemärkt utan att väcka halva skogen.

Jag passar på att kalla in/göra roliga saker när Pingu kort kollar in mig - innan han får för sig att hitta på några hyss. Igår så hörde jag ljud ifrån en del av skogen där jag vet är mer vilttät, och Pingu visade en stund senare även intresse åt det hållet. När jag ville, gick vi ditåt - enkom för att jag ville testa om mitt "Nej! Stanna! Du skulle bara våga!!" fungerade när/om Pingu rusar iväg och spårar. Det funkade! Annars hade det blivit en sträng och ovillkorlig läxa.

Den bästa jakten i skogen...

... är godisstenjakten. :)

För att vara lite ombytlig så blev det även leksaksuppletande/apportering efter denna godissten.

"Leta!" Och jycken rusar åstad...

"Tjohoo!!! Här kommer jag!!", rusar Pingu med leksaken i munnen.

Eftersom det kan bli lite väl tjatigt med alla dessa inkallningar och godisstenar, så kör vi ibland "Smyga-leken". Pingu har stannat upp och kollat in mig, och då passade jag på att också stanna upp!! Först står vi helt stilla och bara glor lite lurigt mot varandra....

...sedan smyyyyger vi mot varandra, och sen brister vi ut i en yster omfamning/brottningsmatch (där jag försöker vara den som först avslutar leken, men det ska jag säga att det är inte lätt. Han är kvick och ombytlig, lill-grabben).
 

Fast jag tror nog att Pingu tycker bäst om...

... godisstenarna. (ja, förutom viltet, då, men det är no-no)