Talangjakten 2014 eller "Take a walk i my shoes.. eller tassar, då..."

På hemmaklubben, Österåkers BK, så har det de senaste somrarna körts en skoj-cup där grundtanken är att alla kan vara med oavsett kunskap i de olika hundsportgrenarna.
    Förrförra sommaren var det "Leta-cupen" (uppletande, alltså jycken letar upp lite olika vardagsprylar, ex. vante, mjukisdjur, plånbok, sked, gaffeltruck.. eh? Nä, inga gaffeltruckar, men förslagsvis en gaffel utan trucken, som ligger utspridda i ett mindre område) och förra året körde vi "Poängjakten" (exempel på en gren: hunden ska ta sig igenom en lättare "hinderbana", och den som beräknat bäst hur lång tid det kommer ta för sin hund får högst poäng, med andra ord: det viktigaste är inte att vara snabbast - utan att man har bäst beräknat/gissat tiden).
    Med andra ord har det varit mycket roliga - och finurligt uttänkta - deltävlingar. Och det tycker jag - trots att vi inte har vunnit en endaste deltävling. Jyckarna och jag brukar komma typ sist. *harkl* Men vad gör det. Egentligen.

I år så heter cupen "Talang-jakten". Vi deltagare får (som vanligt) inte veta i förväg vad det rör sig om för ena grenar, så det går inte att tjuvträna.

Tyvärr glömde jag bort att ta några bilder på förra veckans deltävling då det var "Tvärtom-Agility"! :) 
    I Tvärtom-Agility så är det - självklart - föraren som ska "forcera" hindren.. Ja, jag satte citationstecken på forcera. Tyckte det kändes mest verklighetstroget. Just det, ja!
    För att alla - och då menar jag alla - skulle kunna delta, så bestod banan enbart av särdeles låga hopphinder, och faktiskt även särdeles höga hopphinder där föraren skulle krypa under hoppbommen, ett fyrapinnars slalom och så däcket förstås (på låg höjd). Hunden, i sin tur, fick inte ta några hinder. Hunden skulle runda hindren på den konförsedda sidan av hindret, så ja.. det var ett sidbyte i banan. :) Hunden kunde få vägran (!) om föraren hejdade sin "hinderhoppsugna" hund mitt framför hindret. Man fick även felpoäng/avdrag om man höll hunden i hårt kort koppel, så att den inte hade något val än att följa sin matte, eller rättare sagt inte följa sin matte.

Den här bilden har inte mycket med saken att göra - förutom att det är Pingu och Spirou på den... och ett lågt hinder faktiskt!

Pingu och Spirou ställde upp. Jag tror nog att bägge jyckarna tyckte det var skoj, men något märkligt. "Öh? Vadå? Ska matte ta hindren, och jag sitta bredvid och titta på?!!!", visade de båda två med rynkad panna. Tyvärr rev jag ett hinder, klantmajan, när jag och Spirou körde banan. Huvan på tröjan tog i hoppbommen när jag skulle smidigt som en gasell* krypa under det näst sista hindret. Äsch! Jag skulle kört limbostilen istället, ju!!! :) :) :)


 Igår kväll var det deltävling 2 i den mycket spännande - och skojiga - Talangjakten....

Och vad händer här då? Vilken gren kan det här vara, månntro?
    Jo, det är förstås "Tvärtom-Lydnad". Ser ni hur fint föraren sitter intill sin hunds vänstra sida? Snyggt, va!

Fritt följ a´la "Tvärtom-Lydnad". Man fick inte glömma att vid alla halter så ska föraren sitta ned och hunden skulle då givetvis stå upp.

Haha! Det är inte så vanligt att vid en lydnadstävling så är den sittande "hunden" större än den stående "föraren". :) Okej, på bilden har nog lilla Tosca lagt sig ned... tror jag...?

Efter fritt följ/linförighetsmomentet kom apporteringen: Hunden skulle då ta apportbocken och gå bort till en kon, typ cirka fyra,fem meter bort, avlämna den där och därefter gå tillbaka till sin.... eh? Blir det förare eller hunden? Eh? Det är så förvirrande, och man får absolut inte glömma att sätta sig ned vid alla halter! :) Till vänster om jycken.. jag menar föraren. Sedan på tävlingsledarens uppmaning så ska sen "hunden" (alltså föraren) springa och apportera föremålet medan jycken sitter kvar. Människan (!) behövde inte bära apportbocken i munnen.

I detta moment blev jag sannerligen imponerad - tre gånger!!

1. Att superduktiga Xanto - helt på egen tass - går bort till konen och släpper apporten där (på matte Catherines kommandon där hon satt kvar vid utgångspunkten). Det gav nog MÅNGA pluspoäng i protokollet!!

2. Tokiga och härliga Catherine apporterar apportbocken i munnen (!), och levererar den så fint till sin Xanto som stod (!) stilla kvar, så som en duktig lydnadstävlingsförare bör. "Hunden" Catherine satt sig fint vid Xantos sida med apportbocken i munnen tills momentet var klart. Plus-poäng!!!

    Det finns en helt underbar bild på Fb på Catherine - med apportbocken i munnen - sittandes intill sin Xanto, men jag vet inte om de inblandade vill att jag delar den här?

3. Att Pingu - som knappt har sett en apportbock innan - faktiskt tog den i munnen och följde med mig och avlämnade den vid konen. Ibland blir man positivt förvånad! Ja, att han bar den, alltså.

    Jag hade planerat att larva mig lite här, och uppföra mig som en lycklig apporterande jycke kan göra - och köra några frivarv runt appellplanen med apporten i munnen (läs: handen), men jag blev så överraskad över att Pingu hade burit apportbocken, så jag glömde helt bort det (och det kanske var lika bra, det). 

Det sista delmomentet i "Tvärtom-Lydnad" var inkallning. Det svåraste där var att få "föraren" (dvs hunden) att sitta kvar medan "hunden" (alltså föraren) utgick till inkallningskonen, och allra helst när "hunden" rusade glatt tillbaka till sin "förare" (ju mer explosiv fart desto mer poäng, som det ju är i lydnad). Det gällde därefter att "hunden" (människan) fick till en fin ingång till fotpositionen.

Spirou tog några selfies medan han väntade.

Både Spirou och Pingu ställde upp i tävlingen, där Spirou lyckades bäst, men som vanligt så sackar han lite efter och så i fria följet... eh? Eller rättare sagt jag gick för fort, för det var ju tvärtom, ju!

    Pingu körde linförighet eftersom han inte riktigt litade på sin "hund" (läs: mig), att denne inte alls ville gå in till häcken och nosa eller spana in jaktlabben Noddy, som Pingu trodde var "hans" Hubbe (också jaktlabbe), för att inte tala om lilla, söta Tosca, havanais, som ju är nästan helt oemotståndligt söt. Här tycker jag faktiskt att "hunden" (läs: jag) uppförde sig bättre än "föraren". *harkl*

Båda jyckarna... f´låt! .. förarna Spirou och Pingu var jätteduktiga vid inkallningen; de stod/satt så fint kvar medan jag kallades in till deras vänstra sida. Om jag får säga det själv, så tycker jag att jag fick till mina inkallningsfotingångar riktigt fint, precis som en fjantig springer spaniel bör, men jag glömde att fara in med ett tjong rakt i deras lår eller att skutta upp (ned) och ge en hastig puss på nosen. ;) ).

En stor eloge till Katta och Annica (och några till?) som hittat på skojiga Talangjakten med finurligt uttänkta delgrenar. Det är det här som är det roliga med hunderiet; att bara kunna ha skoj och avslappnat tillsammans med sin hund.

Haha! Undrar vad hundarna själva tyckte? Ibland såg de något förvirrade ut: "Öh? Vad göööör du matte?!!! Det där ska ju jag göra, ju!!" Fast de kanske även tänkte: "Just det! Där ser du hur "enkelt" det är!" Så det är nog nyttigt att byta plats med sin hund ibland för att förstå hur de egentligen har det! :)

* Jag är dock något tveksam över att gaseller verkligen kryper smidigt och gracilt under hopphinder.