Ja, förutom att jag hade god lust att slå ihjäl alla fyra en morgon. Tropisk hetta, tre hundar som inte vill gå och jobba och därför drar tassarna efter sig samt en som har bråttom framåt tillsammans med en jäktad matte för man är sen till jobbet är ingen lysande kombination.
"Vad händer där ute på lastkajen?", undrar Wilbur.
För säkerhets skull så körde vi med en extra gallergrind vid trappan, så inte den numera så gott som blinde Wilbur skulle utbrista: "Hjälp! Ett stuuuuuuuuup!" ;)
Tja, 20 trappsteg är ändå 20 trappsteg - om man säger så.
Zzzzzzzz
Skön huvudkudde!
Nedanför trappan har vi källarhunden Pingu, som jag ibland de senaste dagarna har kallat för "Källarhunden Knut" när jag klivit över honom för att komma fram till varorna. Fråga mig inte varför. Ibland blir man lite knäpp. Idag så lystrade Pingu till när jag sa "Knut", så han har blivit lite indoktrinerad, tror jag.
"Öh?"
Jo, eftersom jag har tyckt lite synd om honom att han har fått vara själv därnere i källaren, så varje gång man går förbi så har jag klappat om honom några snabba tag.
Vid ett tillfälle så kände jag en halvstor fästing. Med van hand nöp jag bort den i förbifarten, och rusade sen för att hitta skorna till kunden jag höll på med. "Men... var gör jag av fästingen?", tänkte jag där jag raskt gick runt lagerhyllorna. "Äh! Jag stoppar den i fickan så länge", beslöt jag luttrat/dumdristigt (välj själva).
Medan jag sedan pratade med kunden så letade jag frenetiskt i fickan efter fästingen, men jag hittade bara ludd. När kunden sedan hade gått så fann jag fästingen, och skulle precis göra mig av med den - då kom nästa kund. Eh? Ner med fästingen i fickan igen! :)
När sen kön var avbetad, så blev det ånyo fästingjakt i vänsterfickan. Efter lite sökande bland luddet så fann jag den till slut, och blev sen förpassad till annan mer lämplig plats än min ficka.
En glad Pingu med ett blomblad mitt på näsan.
En anledning att Pingu fick vara nere på lagret var att det skulle nog bli lite väl trångt uppe i lillrummet direkt bakom butiken. Allra helst med tanke på att Pingu och Wilbur inte riktigt uppskattar varandra. Better be safe than sorry, typ.
Wilbur har tagit beslag på hundsängen. Mjukt och mysigt ska det va´!
Fast å andra sidan så i torsdags när jag fick lov att hoppa in och jobba sent, så hade jag åkt hem med "pensionärsjyckarna" och bara Pingu fick jobba, med andra ord han fick helt själv välja plats, så låg han nere på lagret i alla fall, vilket mycket väl kan bero på att det är svalare där.
Idag när det var dags att gå hem blev Linus så glad att han började att leka med en gammal vante.
"Vad pysslar han med, den där lillplutten?", ser Pingu förvånat på Linus. Jag förstår honom; det är inte ofta som Linus visar upp någon lekfullhet. Jag tror att det har hänt typ 3-4 gånger under den här tiden han har bott hos mig.
Lite söt är han väl ändå.
Jo! Vet ni vad som hände igår?
När jag och pensionärsjyckarna tog en kort rastvända runt gamla Preem-tomten på lunchen, så kommer det plötsligt fram en kvinna som genast börjar hälsa på Linus, som i sin tur genast hakar på och hälsar tillbaka. Han till och med ställer sig på bakbenen för att kunna hälsa ordentligt och livligt.
Kvinnan, som känns bekant men jag kunde inte placera henne, ser kort mot mig med en lite pillemariskt blick, men fortsätter sen hänfört med Linus-hälsandet. "Okej...", tänker jag lite undrande, "... men fortsätt du att hälsa på min hund..."
När Linus och kvinnan är klara med sitt hälsande, så säger hon nåt (som jag nu faktiskt har glömt bort vad det var) som gjorde att jag begrep allt! Kvinnan är ju Linus uppfödare!
Vi stod och pratade en bra stund; om syrran, att jag har ärvt Linus och så vidare.
Det verkade faktiskt som om Linus kände igen henne, vilket nästan låter otroligt; han är ju i alla fall snart 12 år, men uppfödaren själv var övertygad om det. "Jo, de där första veckorna sätter sin prägel.", förklarade hon. "Han är så lik sin mamma!", sa hon också flera gånger. :)
Jag skulle bra gärna vilja berätta det här för syrran... men det går ju inte.
Och så var arbetsdagen slut. Dags att åka hem. :)
(det var typ omöjligt att ta en bild där alla fyra var med, alltså en bra bild)
><
Är det nån som har märkt att det de senaste dagarna har varit/är hiskeligt varmt utanför och därmed även inomhus?
Fick lov att köra veckoborstningen utomhus i uppletad skugga för att inte förgås av värmen inne.
I skuggan av huset, under "fågelmatträdet" hamnade vi till slut.
Wilbur tyckte nog att det var lite konstigt att matte kånkade runt med trimbordet.
Även Spirou var först något undrande att bli omvårdad ute under "fågelmatträdet", men sen slappnade man av - som synes.
"Öh? Vart tog hon vägen? Hon den där som borstar på mig?", undrar Spirou.
Jag hade glömt nåt inne, och jag gick och hämta kvickt som sjutton.
Apropå kvickt som sjutton...
När Linus förstod att det var borstning på gång, så smet han in under huset för att slippa undan... Trodde han, ja!! På bilden har han precis kommit fram igen i tron att faran var över. Mohahahahaha!
><
Slutligen en bild från alldeles nyss (typ)...
"Var är Pingu och Spirou?", undrade jag.
De hade redan fått sin mat - och även Linus matrester som godissök ute på tomten (hans matskål är borttagen, jag tar alltid bort den så springrarna inte ska falla för frestelsen att slicka tomma, men förbjudna skålar).
Tydligen är numera detta att lägga sig vid platsen intill Linus matskål så invant att det spelar ingen roll att den är borttagen. Och Spirou, optimisten, bara hänger på.
Men hallå!! Nu kom jag på!
Linus hade ju ätit upp precis allt, så då fick Pingu och Spirou ingen matkula därinne i köket, utan jag körde direkt ett godissök utomhus. Tala om jyckarna är noggranna att man ska följa traditionerna - inte byta så där hux flux. :)
Imorgon är det agilitytävling på Hävarö BK. Alla fyra hundarna ska med. Har ju ingen "pudelhundvakt". Oj, oj, oj! Hur ska det gå? Spänningen är ooooolidlig! (alltså inte själva tävlingen utan hur det ska gå att tämja "hejarklacken" som inte är van att beträda samt uppföra sig på ett äkta tävlingsområde. :) )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar