Agilitytävling, Häverö BK. Jaha, man har ju nått sin peak, så nu går det bara utför

Allra först vill jag bara säga....

 

Ett STORT rackarns GRATTIS till Anneli och Zack!!!

De slog till med att inte bara nolla agilityklassen - utan även vinna den!!!!! :) 

Så det var bara för dom att gå och hämta tävlingsboken för att föra in deras första uppflyttningspinne.

 Zack och Pingu är ju av typ samma skrot och korn, bägge har tendenser att plötsligt vilja springa "till skogs" mitt i agilitytävlandet; Pingu har brudar i huvudet och Zack har vilt. Med andra ord så vill Zack ibland (typ) bokstavligt talat ta sig en liten avstickare till skogs.

Jag vet hur frustrerande det kan vara när man ju veeeet hur duktig ens hund kan vara, men så funkar det inte när man "ska visa upp" på tävling. Men idag så funkade allt för Zack och Anneli. Man blir ju så glad!! :)

    Gissa hur nervös man var när de körde! De fixar slalomet galant (som har krånglat på tävling), in i tunneln. Medan de skuttar de tre hopphindren innan gungan (som är näst sista hindret) så tänker jag "De är ju felfria... hur duktig är Zack på gungan? Kommer de klara sig? Spänningen är ju ooooolidlig!!" Zack fixar gungbrädan som det proffs han är - och så flyyyyger han över sista hindret. Hurra! Hurra! Hurra!!!! *stående ovationer från oss på hejarklacksbänken* (jag fick faktiskt en liten tår i ögat)

 Typisk bild på Zack. Hej hopp och skutt hej vilt. :)

 Men som faktiskt också kan vara så här städad, koncentrerad och lugn. Det ni!! :)

Grattis också till Koy och Annika som även de fick till det och kom på en 4:e plats i samma lopp.

Men hur gick det för undertecknad, då?

    Haha! Ja, som rubriken lyder: Man nådde ju sin peak förrförra helgen i Skutskär, så nu går det käpprätt nedför. :) :) Äsch! 

Från början...

    Det är världens åskväder tidigt på morgonen, och man var lite orolig att det skulle bli översvämning på jobbet igen. Hade faktiskt halvallvarliga tankar att åka ned och titta hur det såg ut, men valde att somna om igen istället med blixtrar och dunder mullrande i bakgrunden. Tänkte också på klass2:orna som inledde tävlingsdagen. "Undrar om ovädret hinner avta?". Klass1:orna började inte förrän strax före tolv, så man hade typ "sovmorgon", med andra ord ingen jäkt. Men vad hjälper det? Kom jag dit i tid? Nä!!

    Hade planerat att vara där typ en trekvart innan banvandringen, så jag kunde hinna landa (bygga upp tält och burar) i god tid innan start. Allra helst med tanke på att jag ju hade för första gången med mig alla fyra hundarna. Jag kommer iväg lite väl sent - och jag bara måste åka ned till centrum för att kolla in om ens butik låg under vatten. Men det gjorde den inte.

Snälla Anneli och Annika hjälper till att få upp tältet och hundburarna. Hm? De kom dit typ en timme tidigare. Eh? Och det gick bra för dom tävlingsmässigt... Samband, månntro?

    "Plötsligt" är det dags för banvandring. Pingu (som var orastad och dan) hade startnummer 13, men ändå så bara mååååste jag fixa den sista tältpinnen innan jag raskt tar mig till den nu pågående banvandringen. Eftersom Pingu nu hade ett ganska tidigt startnummer - plus som sagt inte var rastad - så går jag banan bara typ fyra gånger. Sedan skyndar jag mig bort till bilen för att värma upp samt rasta.... Just det! Innan alltihopa hade jag kvickt rastat av Wilbur och Linus vid parkeringen. Man måste ju tänka på deras pensionärsblåsor, ju.

 Spirou i sin bur.

Pingu var helt galen!! Ingen kontakt so ever!

    Det är lite småtrångt på tävlingsplatsen. Haha! När jag till slut (typ) lyckas zick-zacka förbi en drös med hundar och folk för att få lite space att värma upp på - så gör sig Pingu en toalett. Jaha! Var är närmaste soptunna, då? Aha! Därborta, där vi nyss till slut lyckades kryssa förbi allt folk och fä. Så det var bara att kryssa tillbaka, och sen - för tredje gången - zick-zacka med bångstyrig byracka mellan alla och ta sig till den lite större ytan. 

Vi hinner knappt värma upp oss (Pingu var knappt kontaktbar) innan inroparen gastar "Piiiingu!!". Så det var bara att småjogga med bångstyrig byracka till starten. Ett kort, djupt andetag  framför första hindret för att luuuugna ned oss. Jag lämnar Pingu vid starten, säger "Kör!" - och jycken skuttar första hindret, sen kör han sin sedvanliga "tittrunda-inspektion" mitt i banan (typ) och passar på att ta en tunnel (tror jag) - disk. Jag får tillbaka honom, och berömmer.. sen kör vi. Resten av banan gick faktiskt bra. Han rev förresten första hindret - och sista som var en oxer. Han var absolut inte beredd på att hopphindret inte bara var att skutta upp, man skulle skutta liiiite längre - också. Pingu har bara kört det hindret typ två gånger tidigare.Vi måste träna oxer.

    Det som stör mig var att han och jag inte hade mycket till kontakt efter målgång; Pingu rusade fram till en annan hund (i den relativt trånga start- och målfålleområdet mellan två banor), men jag fick in honom samtidigt som jag bad matten om ursäkt för Pingus tilltag. "Det är lugnt!", svarade hon förstående. Tack!

 Pingu inlåst bakom lås och bom.

Sedan gick jag för att hämta de andra hundarna. Linus har ju absolut ingen som helst vana att vara på sådana här platser. Han är ju helt obildad när det gäller sånt. Men jag tycker ändå att han skötte sig riktigt bra. Ärligt talat så kändes det lite som en liten prestation att lyckas ta sig till vår lägerplats med alla fyra byrackorna utan att skämma ut sig. Jag menar det är ju relativt trångt och så - och hundar överallt. Linus har ju inte lärt sig riktigt hur man uppför sig, sina snart 12 år till trots, och mina har lärt sig - men bryr sig inte. Att uppföra sig, alltså.

 Tänk att Linus har varit på en riktig agilitytävlingsplats!!
Dagen till ära så tog vi med oss Didriks gamla stålbur. Perfekt att knyta fast två pensionärspudlar i. För att gå in i den...? Nä! ;)

 Åh! Vad jag skulle vilja berätta det här för syrran!! Och kanske även Linus skulle vilja berätta för sin riktiga matte om sina äventyr.

Dumt nog så hann jag inte sätta in pudlarna i bilen igen (hade tur att hitta en skuggig plats) till nästa banvandring... eller rättare sagt så velade jag och så rann tiden iväg - och så gick det ju väldigt fort eftersom det var två banor igång samtidigt.

    Jag kunde inte riktigt koncentrera mig vid banvandringen; jag kollade in vårt tält och Linus samt Wilbur hela tiden. Såg att Rosie var snäll att trassla ut Linus när han hade - sin vana trogen - trasslat in sina små tassar i kopplen. Jag hörde och såg hur Linus började bjäbba och spana efter mig (tuggbenen som jag gav dom hade väl tagit slut). Ja, inte var jag riktigt taggad för agilitytävling, inte!

 Wilbur skötte sig utomordentligt, men så har han också tävlingsvana.

Trots min ofokusering så såg jag att vid ett ställe på banan, så fick jag absolut inte komma fel - för då skulle Pingu ta A-hindret i "förtur". Gissa vad som händer?

    Jo, allra först så strular det vid starten. Pingu visar intresse för hunden som startar efter oss. Vid uppvärmningen, som inte var mycket till uppvärmning, fanns liksom inte mycket till plats, vilket medför att Pingu inte kan koncentrera sig på mig och uppvärmningsmomenten, med andra ord, så var vi inte riktigt ett team, Pingu och jag, när vi gick fram för start.

    Väl på plats vid första hindret så nosar han som vanligt - och sen så lägger han sig ned (!) för att kunna nosa riktigt ordentligt. Jag har svårigheter att få upp honom på alla fyra.

    Jag har känslan av att han kan mycket väl tänka dra tillbaka till ekipaget som är efter oss. Men jag är med. Hejdar honom. Men sen när jag lämnar honom så tjuvstartar han - och jag släpper igenom. Tänkte att det var ändå bra att han inte rusade bakåt till startfållan, men vi kom ju nu i "otakt", typ.

Pingu tar kontaktfältet på balansbommen, men inte på det viset jag vill. Pingu är jätteflamsig och skuttig. Och så kommer jag fel - så jycken tar A-hindret i "förtur" - diskade! *suck*

Vi fortsätter, och det är flamsigt värre. Vid slalomet så stannar han upp mitt i - och börjar nosa på slalompinnarna. Jag blir orolig att han kommer markera mot dom, och får en flashback av Wilburs debut (tror jag) på Vallentuna BK för en herrans många år sedan. Jag minns mest att jag tyckte det var jättepinsamt att de fick lov att hämta skurhink med mera... 

    Jag får med mig Pingu från slalomet, tänker att det är bättre att passa på att träna gungan (slalomet är han ju redan annars säker på), skuttar ett hinder och satsar mot gungbrädan vilket ju är välbehövligt.

    Efter viss tvekan så vågar Pingu klättra över den. Sen flamsigt skutt över sista hopphindret. *suck* Och sen tänker han rusa fram till två jyckar som står där i målfållan, men han hejdar sig på "min inrådan". Vi får inte till någon bra "efter-tävlingslopp-belöning".

    "Vilket skit-lopp!", utbrister jag när jag kommer tillbaka till vårt läger. Inget kändes något bra. Är lite besviken ett slag, men inser att jag ändå skötte mig hyfsat med tanke på flams och sånt. Pingu fick ju träna gungan.

 När det tekniska vill behaga samarbeta med mig så kommer det hit en liten filmsnutt...
Nämen titta!! Nu är den här!

Nu när allt är över så sätter jag mig ned - för att äta min medhavda frukost. Vid två-tiden på eftermiddagen.

   

   Okej, jag får väl skylla mig själv. Jag har liksom lutat mig tillbaka på gamla framgångar... nej, fel! ... gammal framgång, och då funkar det ju inte. Pingu och jag har knappt tränat nåt överhuvudtaget sen Skutskär (det har varit för varmt) - och då blir det så här. Speciellt om man inte kommer i tid. Man får den hund man förtjänar. Just det, ja!

Efter prisutdelningen packar vi ihop - i lugn och ro. Och det sista jag gör är att gå en liten kort rastrunda med Wilbur och Linus. Jag tror nog att vi var de sista som åkte ifrån brukshundklubben.

 På den nu öde parkeringen.

Söta små gammelhundar.

 Lite dricka innan avfärd hemåt.

Wilbur som annars alltid kollar hur man kör vid bilfärd la sig ned. Det tar väl lite på krafterna att vara med på tävlingsäventyr.

Tänk att Wilbur och Linus har varit med på agilitytävling!! :)