Sen slutade tingestena att vara på min sida...:(
Tävlingen blev ett riktigt, riktigt bottennapp. Det var länge sen jag blev så här deppad och nedstämd efter en tävling. "Jag skulle ha brutit. Det skulle vart bättre", tänkte jag när jag mycket nedstämd åkte därifrån. Ja, så är det ju. Så länge man är kvar där håller man skenet uppe, men sen när man blir för sig själv i bilen...
Fast å andra sidan, jag får skylla mig själv. Det hade ju inte blivit så mycket störningsträning innan, och inte heller hade vi kört en hel bana på länge. Fast det sistnämnda, med koncentrationshållbarheten, hade nog inte spelat nån större roll - för Pingu tappade jag direkt.
På bilderna...
... en fullt koncentrerad...
... och fokuserad...
... rallylydnadshunden Pingu. *harkl* och *suck*
Startskylten var placerad cirka en halvmil från grinden/ingången. "Det är väldigt långt mellan grinden och startskylten.... Så ni har all tid i världen att hinna få upp koncentrationen på hunden innan ni kommer fram till startskylten.", sa domaren käckt och positivt vid domargenomgången. Hmpf!
Sedan var det också typ tusen mil efter målskylten till tävlingsplanslut, det vill säga ett annat grindhål (med grind att öppna och stänga) på andra sidan planen. Man får ju inte klappa om/belöna förrän man har stigit utanför tävlingsplanen, vilket denna gång kändes vääääääldigt långt - och bökigt - med att först också behöva öppna och stänga grinden innan man fick tillfälle att belöna sin ohängda, ohyfsade, hundskrälle till byracka.
Ja, ni ser avstånden mellan grindhål och startskylt (längst till vänster) samt avståndet mellan startskylten och staketbuskagen.
Ser ni agilityhinderhögen. Ljuuuuva agilityhinder. Jag ville gå fram och klappa ömt på dom, trösta dom lite eftersom de hade blivit bryskt ihopbuntade så där.
Men nu går jag händelserna i förväg, ju...
Först och främst så hade jag ett "litet helvete" att bara få Pingu ifrån tävlingsplanens ingångsgrindstolpe (som tydligen doftade himmelskt gott), sedan hade jag "all tid i världen" att hinna tappa hans eventuella lilla tillstymmelse till koncentration (som för övrigt alltså inte fanns från början). "Koncentrationen" tappades om och om igen under de tusen år det tog för oss att ta oss från den grindförsedda ingången till startskylten tusen mil bort, där den stod en meter ifrån buskagedofthimmelriket. Med andra ord, när vi väl kom fram - så var Pingu lost igen. *suck*
Jag försökte jobba och vara Pingus motvikt för att få nån typ av balans i vårt rallylydnadsuppvisning. *dubbel-suck*; när han upproriskt voffade, var jag lugn och typ viskade eller bara tyst väntade ut honom, när han stretade kvickt på, gick jag lugnt och stilla samt visade tillbaka till min sida. Hm? Jag kanske skulle gjort precis tvärtom; gormat "Tyst, byracka!" och joggat på runt banan? Fast då hade vi förstås blivit utburna på studs.
Okej, om man säger så här: Det bästa vi presterade ute på banan var att inte bajsa på den (som en annan tävlandes hund gjorde. Hehe!).
Efteråt satt vi (jag, alltså) mycket molokna och besvikna och förödmjukade och ångerfulla och väntade på att alla skulle tävla klart. "Vi är ju anmälda till en till tävling, ju. Norsborg... Vill inte! Vill inte!! Ska jag lämna W.O? Jag ger upp rallyn. Det är inget kul, ju!!", muttrade jag surt för mig själv.
"Vadå förödmjukad?", undrar ni kanske. Nja.. Jo, så kände jag mig nog. Och det berodde nog på att förutom alla okända som såg vårt totala misslyckande, så var även en av mina före detta slyngelkursdeltagare deltagande (hihi!*) på tävlingen och han såg ju eländet.
Det gick förresten väldigt bra för honom och hans fina hund. De lyckades (efter lite strul i början på banan) att prestera så fint och så bra att de kom upp i kvalificeringspoäng på denna, deras debuttävling. Grattis på er! :)
Jag vet inte om han var lite försynt, men när jag gick fram och gratulerade till bra runda, så tyckte han att det inte hade gått så bra, fast jag förstod att han skulle nog lyckas komma upp i uppflyttningspoäng, vilket jag ju hade rätt i (det var väl typ det enda jag lyckades med denna dag). Det var förresten under vårt samtal som jag "myntade" detta inläggs rubrikordspråk.
Det var när vi kom in på Pingus och min katastrofala prestation som jag utbrast "Rally är tusen gånger svårare än agilityn!!". En kvinna som stod intill fnittrade till lite grann när hon överhörde mitt påstående. Den före detta slyngelkursdeltagaren och jag analyserade lite kort Pingus voffande. Vi kom fram till att han blir frustrerad över att det gåååår såååå in iiii noooordeeeen lååååååångsaaaaamt med rally. "Men skynda då, matte!!", uppmanar han mig... eller nåt. Eller så protestvaffar han för att han inte får rusa åstad och nosa in alla spännande dofter? Han har en vilja av stål, den där hunden. På gott och ont.
Rätt som det var så kom en häst och knallade förbi.
Jo, strax innan vår start så försökte jag vara klok och duktig, och förekomma staketbuskage/dikesdofthimmelrikesfrestelsen, och köra lite uppvärmning med "life reward"-belöningar, det vill säga: belöningen var att få nosa i diket/buskagen. Det kändes dock inte helt optimalt eftersom jag kände att det var risk att jag och Pingu kanske, måhända störde - eller kanske, måhända irriterade - de tävlande inne på banan. Jag försökte vara så diskret som möjligt.
Om jag tänker efter så nosade han nog inte i starten mot staketet... väl? Han drog bara rakt fram mot nästa skylt - med mig hängande efter som en fastknuten vante i kopplet.
Haha! Apropå skyltar...
Undrar hur många koner, skyltar och annat otyg som Pingu hann med att flytta, bita i och target-tassa på under vår... *harkl* ... rallylydnadstävlingsrunda? Han riktigt provade allt; tjongade dit en klockren target-tass mot prylarna, för att sen glatt och förväntansfullt se upp på mig: "Matte! Nu är jag duktig, va!!!"
Observera att vi har inte tränat target på år och dar. Hmpf! Vissa saker minns han minsann, hundskrället!
Slicka, slicka.
Öh?!
Sedan när vi sitter och väntar att tävlingen ska bli klar, som pricken över i:et av allt oflyt, elände och otyg, så ryker sedan Spirou och Pingu ihop!!! De har aldrig slagits förut (vad jag nu minns i alla fall).
Det som hände strax innan var att Pingu stod slickade Spirou på huvudet. Alltså något som ofta förekommer; lite flockgos. En liten kort stund efter det så slickar Spirou Pingu på huvudet, vilket faktiskt inte är vanligt. Pingu blir då tvärsur - och Spirou likaså. Hundslagsmål!!
Jag gormar till. Pingu blir rädd, flyr in i den ena hundburen. Spirou fortsätter att småmorra. Han sätter sig sen intill mig vid stolen. Spirou muttrar en bra stund efter det typ två sekunder långa slagsmålet. Jag tror nog att han blev riktigt förnärmad av sin ohyfsade, ohängda "lillebrorsa". "Här ska man mysa och ge tillbaka lite gos... och vad händer då!!!! Nä, nu!! Aldrig att jag mer ska...!", muttrade Spirou kränkt (om man ska förmänskliga det hela). Det är väldigt ovanligt att Spirou blir så där sur. Det här är nog typ andra eller tredje gången på tolv år.
Spirre och Pingu var strax vänner igen.
Vissa andra hundar är lydiga och har fin kontakt, små som...
... stora.
Ärligt talat så har min nedstämdhet hållit i sig i flera dagar efter rallytävlingsfiaskot. Har inte ännu bestämt mig ifall vi kör nästa tävling.
Rallyn har varit bra för Pingu, som ju är en självständig och utsvävande jycke (om ni förstår vad jag menar) för att få honom att uppskatta att vara intill mig (istället för att rusa åstad, bort i horisonten). Vi kommer absolut fortsätta med rallyn, men mest som träning och som uppvärmning till agilityn.
Det vi tävlingsmässigt fallerar på är störningarna runtom, och inför denna tävling så hade vi ju inte störningstränat någonting, och då avspeglas det - direkt! Man får den hund man förtjänar... *suck*
På prisutdelningen, där ens namn ropades upp allra först, det vill säga: man kom sist.
Tala om misslyckad bild - också.
Hur många poäng det blev? Äh! Utav de hundra man hade innan grindhålet, så blev det 21 stycken kvar. Bläh!!!! Sämsta hittills. :(
Jyckarna uppförde sig väl hyfsat på prisutdelningen, men man fick ha tummen i ögat på en viss liten Pingu - hela tiden.
Jag är på väg att ge upp rallyn, men samtidigt så stör (hihi!**) det mig. Tänk den dan när det fungerar. *önskedrömmer* Vilken seger det då skulle vara... *suck* Tala om mission impossible.
Jo, apropå störningar och käppar i hjulet....
Mitt knä fortsätter att vara dumt. Det gör ont. Så nu är man - som grädden på pannkakan - orolig över höstens agilitytävlingar. Dumma knä!!! Om sju dagar så är det fyra lopp på Olandstraktens BK. Funderar starkt på att börja träna distanshandling med Pingu-grabben. Hur många tror att jag fixar att få en fullfjädrad distansagility-Pingu på sju dagar?
Äh, som back-up får välan voltaren-gel och knästödsmojäng greja det***. Jag menar om (eh?) inte distanshandlingsträningen hinns med.
Det stora testet blir imorrn. För då ska Pingus nystartade agilitylag ha träning... Ja, ni läste rätt. Pingu är med i ett agilitylag!! Det ska bli skoj. Måste skaffa en lagbild, ju!
* Vad lättroad jag är. *ruskar på huvudet åt mig själv*
** Lättroad - igen. Det är inte bara Pingu som blir störd.
*** Knät har faktiskt blivit mycket bättre de senaste två dagarna, men inte helt bra.
Så trist att det gick så illa....när ni i alla fall försöker och är i tid och allt.....rally kanske inte är er grej just nu. Men agilityn blomstrar ju! Cheer up och ladda 100 % inför lagtävlingen nu! // BMW
SvaraRadera