Det var riktigt kul. 😊
 |
| Som vanligt inga agilityactionbilder, men jag looovar, vi tränar faktiskt också. Vi sitter inte bara i burarna och lurar. |
Självklart så passar man även på i pauserna att träna lite rally (fast utan skyltar) i gången utanför banan. Det funkar hyfsat med båda jyckarna, trots störningen.
Jo, vet ni vad som hände innan agilityträningen... (ingen egentlig fråga)
Ibland förstår jag mig inte på folk...
På hundrastningen innan vi går in i hallen, så ser jag på håll en mamma med två småungar varav det ena barnet håller en liten hund i koppel. De kommer allt närmare mig och mina två jyckar på den ganska breda trottoaren/gångvägen. Det finns med andra ord ganska gott om utrymme att mötas på.
Den lilla jycken bjäbbar och drar hårt i kopplet med sikte mot oss. Pingu bestämmer sig för att göra sig en toalett ett par meter upp i grässlänten. Jag bryr mig inte om de mötande, tänker att de är vettigt folk (läs: den vuxna personen) som lockar med sig sin vilt bjäbbande hund när de kommer allt nämare, och drar sig bort från mina jyckar som står helt stilla en liten bit upp i grässlänten och glor mot de mötande.
Så jag bara minding my own business och plockar upp i lugn och ro, men det tar en liten stund; det är kallt, har lite svårt att få upp bajspåsen med kalla fingrar, och det är mörkt (har lite svårt att hitta själva bajshögen).
Med andra ord, de mötande har massor med tid på sig att förbereda sig att passera oss fridfullt på den relativt breda gångvägen..
När de sen är precis jämte mig, och jag balanserar nu den ännu ej vända men fyllda bajspåsen, så ser jag att de låter den vilt bjäbbande lilljycken dra rakt mot oss!! 😨😧 De är bara nån meter ifrån, där jag står med två ganska stora jyckar i ena handen och den ej vända bajspåsen i den andra. Jag känner i kopplet och hör även lite svagt morr från Zafir mot den snart väldigt närgånga och okända jycken som bjäbbar ganska otrevligt mot oss...
Jag säger bestämt: "Nej! Nej! Nej!! Inte lämpligt NU!! (men tänker att det är aldrig lämpligt utan att fråga först). Inte förrän nu så "vaknar" mamman upp och drar hastigt till sig sin hund, som hennes ena unge håller i koppel. Med en lite menande ton säger jag "Tack, tack."
Jag skulle bra gärna velat fråga hur den vuxna matten egentligen tänkte. Jag menar deras lilla hund hälsa på två (!) större, för dom helt okända hundar där matten är upptagen med att balansera en oknuten bajspåse? Begriper inte!
Torsdag, 11 jan. Jo, en annan sak jag inte riktigt begriper...
Haha! Och det gäller alltså mig själv. Jag är hopplös! The story remains the same, typ.
Jo, som ni kanske har läst sen tidigare, att jag har tragglar rallyvänstersvängar med Zafiren, och till slut har man fått till dom, som innan har tyckts vara helt löjligt omöjligt. Och det är så typiskt mig, att nu när man ser att det funkar riktigt bra... så slutar jag träna.
Det är som jag undermedvetet tänker: "Öh! Vadå? Det gick ju. Det omöjliga är inte längre omöjligt. Det funkade. *rycker på axlarna* Så därför behöver jag inte träna det nå´ mer." DUH!! *suckar åt mig själv*
Alltså, om jag inte nu fortsätter att finslipa, nöta, få till det ännu bättre, få ännu bättre flyt... så kommer ju jycken glömma, ju. Dumskalle!! Skärp till mig!
Okej. Så nu har jag tränat och nött lite mer. Duktig flicka! 😉😊
Visserligen klockan ett på natten, och nu är jag klarvaken. Och jag ska upp tidigt imorgon (idag, för vara petig). *suck* Att jag aldrig lär mig... som sagt.. *menande*
Innan jag fortsätter med mitt "belöningsfikaefterhundträning", så kan jag berätta att även båda jyckarna var duktiga - inte bara jag.
Zafirs ögon riktigt lyyyste av träningsglädje. 💗 Upptäckte dock att Zafir har glömt bort "Ligg!". Pingu har förresten fått börja träna in högerhandling. Han var riktigt duktig! 💖😊
 |
| Rallyträning mitt i natten hemma på gårdsplanen. |
SBK 100-årsjubilerar med ett symposium som heter duga
I lördags var jag och ett stort antal andra hundintresserade på hundsymposium med tre föreläsare, nämligen Per Jensen, Åsa Nilsonne och Kenth Svartberg. Det hela ägde rum på.. vad hette det nu..? Jo, Folkets hus, Stockholm City Conference Centre som ligger typ mitt i stan.
Undertecknad lider av stor "körabilihuvudstadenfobi", så redan när jag anmälde mig till eventet för ett antal månader sen, så förvarnade jag mina vänner att jag kommer "våldgästa" någon av deras bilar. "Det fixas.", fick man genast som svar. 😊 Ja, man kan alltid lita på sina vänner. "Får även jag hänga med i bilen..?", frågade en annan körkortslös (!) vän, och fick förstås även hon ett jakande svar.
Tiden går, och sen när det börjar närma sig, så...
Som sagt de som jag framför allt hade tänkt hänga med var den körkortslösa (!) tjejen (alltså, att det fortfarande finns sånt folk? 😉), men med ofantligt stor "kollektivtrafikåkarvana" (alltså såna där mystiska saker som.. ja, vad hette det? ... tåg, buss och... tunnelbana, som tydligen är som ett tåg men ofta åker UNDER JORD, skitläskigt) samt tjejen med stor "åkaöveralltmedvadsomhelst"-vana.
För att göra en lång historia lite kortare, så blev det till slut (efter lite dividerande fram och tillbaka) nån typ av kompromiss; vi tog min bil från Åkersberga-infartsparkering mot Danderyd-infartsparkering och tog därifrån... Håll i er nu! ... tunnelbana (!) in mot T-centralen. Huva!!
"Lugn, Kerstin! Lita på oss. Vi tar hand om dig!", bedyrade de båda, och de gjorde det med betyget MVG.
Jag fick låna ett fyllt plastkort märkt "Access" (eller liknande) och sen eskorterade de mig ner i underjordens småtorg, tunnlar och vrår med avspärrande fållor liknande såna där som kor drivs igenom, där plastskivor som först var mitt i vägen inne i fållan, men när man la det där plastkortet på ett visst ställe så åkte plastskivorna åt varsitt håll med en hiskelig fart. Läskigt!
 |
| Katarina (bilden) och Rosie var som två trygga klippor för en orolig och vilsen tunnelbaneresenär. Måste säga att efter den där tunnelbaneturen så vet jag precis hur en vilsen och orolig hund känner sig. Foto: Rosie Dahle. |
Det var konstiga ljud och plingande och folk och rus och sus och dörrar som öppnades och stängdes och en märklig röst som kom ovanifrån nånstans och tåget krängde åt alla håll och kanter i de kolsvarta gångarna, men rätt som det var blev det ljust och torgliknande utanför tunnelbanefönstren, men det såg märkligt och konstigt ut. Konstaterade dock att tåget hade väl fungerande bromsar samt att ett tunnelbanespår svänger och att det är uppförsbackar ibland.
Hur som helst, så överlevde jag tunnelbaneturen och den följande lilla promenaden på huvudstadens trottoarer, mycket tack vare mina två ledsagare. 😊
Jag kände mig helt lost, så det kändes lite tryggt att upptäcka att det finns McDonalds, Espresso House och liknande butiker även i huvudstaden, och inte bara hemma i Åkersberga. 😀 Men det var ett fasligt liv, som att stå intill 276:an vid rusningstid - fast värre - eftersom trafiken inte bara gick åt ett och samma håll, liksom.
Plötsligt så utbrast jag till mina två vänner: "Men! Här har jag gått förut! Jag känner igen mig!". För typ 15-20 år sedan hade jag nämligen tandläkaren i stan.
När vi sen traskade uppför symposiumställets entrétrappor så är det första man ser... BMW!! Alltså, Arlo-matten. Kul att ses! 😊 Men det var hennes fel att jag glömde min plånbok kvar i jackfickan när vi hängde av oss ytterkläderna i garderoben. Vadå? Hänga av sig jacka och prata samtidigt utan att klanta sig går ju inte!!
 |
| Kenth Svartberg med fyrbent telning. |
Vad jag tyckte om själva föreläsningarna?
Öh? Vadå? Tycker du jag ska berätta om det istället för om resan dit? Okej...
Alla de tre föreläsarnas samt även arrangörsintropratarens ödmjuka och kärleksfulla inställning till hundar var det första som slog mig. 😊
Per Jensen, etolog och forskare, var först ut. Det här var den tredje gången (väl?) jag hör honom, och jag har flera av hans böcker, så ni kanske förstår att jag gillar honom. Beundrar hans ödmjukhet, humor och hundtränarinställning. Han tycks ha ett sunt förnuft samt har fötterna i verkligheten.
Om man ska vara lite petig var det här nog inte hans allra, allra bästa föreläsning; råkade snubbla på orden lite då och då, men som sagt nu är jag väldigt petig mot ett föreläsarproffs.
Men tack vare honom så har jag faktiskt rannsakat mig själv litegrann som hundägare, och kommit på att jag har omedvetet markant dragit ned småpratandet (av okänd anledning) med mina jyckar, men nu så ska jag tänka på att inte bara tänka för mig själv - utan även säga högt - att vi ska åka bil, åka till jobbet, fråga om de är hungriga osv.
Och så har vi det här med "Do As I Do"-köret (alltså, träningsmetod där hundar härmar människor), som mina hundar är totalt oförstående med, och det där med en riktigt glad hund viftar svansen mer åt höger.... Hm? Jag tror det är nåt väldigt fel på mig och min och mina hundars relation... I alla fall om man utgår efter deras förmåga att vifta på svansen eller att härma mig... Tja, de härmar mig i och för sig när jag latar mig i soffan. 😉
Åsa Nilsonne, psykolog, fortsatte eftermiddagens föreläsningar. *funderar lite* Jag vet inte riktigt varför, men jag har lite svårt för henne. Det är kanske nåt med personkemin, eller nåt. Hon berättar vettiga saker, försöker göra en vettig och vältalande föreläsning med små "tester" som vi i publiken fick genomföra. Det var lite häftigt när 500 personer plus diverse föreläsningsjobbare blir knäpp tysta i den stora salen. Vilken andmäktig tystnad! Eller när alla samtidigt började prata med stolsgrannen bredvid. Vilket sorl!
Haha! Som ni nu kanske förstår så gjorde jag inte precis som Åsa bad publiken. När vi skulle fundera på olika sätt - för att få olika känsleinställningar på samma grej, typ - så gjorde jag väl det i några sekunder, sen började jag istället tänka på hur folket runt mig uppförde sig, och hur mycket jag ogillar masspsykos. Själv bara måste jag göra tvärtom, motvallskärring som jag är, och så funderade jag på hur många fler där i lokalen som var som jag.
Att ens egen inställning till olika situationer gör väldig stor skillnad, vet jag sen förr, och jag tillämpar det själv också ganska ofta - om det inte är så att jag typ vill vara sur och grinig. 😏😊
Men till exempel när det är svinkallt ute och jag typ fryser ihjäl (lätt överdrift), så kommer jag ofta på mig själv att istället för att tänka hur förbannat kallt det är, så tänker jag varmt; varm choklad, en värmande brasa etc, och det funkar faktiskt! Ja, man känner sig bättre, alltså. Den faktiska temperaturen utomhus blir inte varmare för att man tänker varmt. 😉
 |
| En välbehövlig pausbild mitt i texten. |
Strax innan pausen kom Åsa in på nåt som jag har så svårt för. Jag vet inte varför jag alltid (det här var alltså inte första gången) totaltröttnar när man kommer in på vad de olika områdena i den mänskliga hjärnan heter (och andra djurs). Jag bryr mig inte!! Det var samma sak vid allmänlydnadsutbildningen då vi på slutet skulle hålla föredrag och en av deltagarna hade just detta ämne. Alltså, jag totalledsnar!! Så där bara!
Plötsligt när jag slölyssnar på hjärnors liv och leverna så kommer jag på: PLÅNBOKEN!! Jag glömde ta med mig plånboken! Den ligger ju kvar i innerfickan i jackan som hänger därute i garderoben!! Vad har jag i den? Det är inte mycet kontanter, men körkort, kontokort, medlemskort och så den fina bilden på Keaton. Allt är ju ersättningsbart, men krångel att spärra kort och printa ut nya medlemskort etc.
Min första impuls var att resa mig upp och gå ut för att hämta den - innan den blir stulen... men jag hejdar mig. Alla i föreläsningssalen kommer att undra när jag - mitt i föreläsningen - mödosamt försöker komma fram mellan stolsraderna. Jag kommer att störa alla 500 närvarande plus Åsa själv...
Sen började jag fundera sannolikhet.. Plånboken har ju nu legat där i flera timmar. Om nån nu har stulit den, så är den redan det. Varför störa alla här för att få reda på att det redan är för sent? Det är enbart en cirka timme kvar till paus. Jag sansar mig.
Haha! Sen började jag fundera på vad som nyss hände i min egen hjärna: Mygdala satt igång i panik, sen stillade... frontala blablanånting mygdalaområdet och jag var åter i balans... 😏
Tja, jag vet inte... Alltså, förr i tiden, på jobbet i skivaffären, så hände det lite då och då att det kom in kund och frågade: "Jo, jag skulle behöva en sån där... plopp... som man måste ha när vinylsinglarna har ett stort hål.. Jag vet inte vad det heter.. Förstår du vad jag menar..?" Och jag svarade direkt: "Aha, du menar ett centrumhålsreduceringsnav. Jo, centrumhålsreduceringsnaven ligger här borta. Det finns i lite olika färger..."
Observera att jag alltid försökte säga just centrumreduceringsnav så fort som möjligt, i ett litet försök att vara småroligt fackmannamässig med syfte att imponera, men med en viss komik.
Som ytterligare exempel så finner jag lika stort nöje att säga hyposensibiliseringsspruta som centrumreduceringsnav istället för allergispruta (som Spirou fick för sin allergi) eller plopp, som alla fattar direkt vad man menar. Att säga mygdala eller frontal blablanånting finner jag inte lika stort nöje att säga, så äh! Det låter bara löjligt pretentiöst. Sluta med det! Det är inget kul.
Hur som helst, så uppskattade jag Åsas andra del (efter pausen) mycket mer än den första. Det var mer humor och mer hundrelaterat och så.
 |
| Det var länge sen jyckarna blev fotade på den här gamla trotjänaren till godissten, men i söndags var det åter dags. |
Sist ut på föreläsningseftermiddagen var Kenth Svartberg, etolog. Det här var väl också typ den tredje gången jag lyssnade på honom. Jag gillar hans humor och beundrar hans ödmjukhet samt det märks att han är föreläsningsproffs; lugn och tydlig, men pratar på fort.
Han hade ju med sig en av sina hundar på scenen. Inte för att den skulle visa upp nåt, utan den skulle bara ligga där i bakgrunden och vila. Lite då och då reste den sig dock upp, och lite försynt "la sig i" husses föreläsande, men lika försynt så visade Kenth tillbaka hunden till sin filt.
Jo, precis innan föredraget började, så tjuvade hunden åt sig godispåsen som låg i väskan intill filten, och husse märker det inte. Nä, för han är upptagen att prata med nån, och han står länge med ryggen åt sin hund som låter sig väl smaka av tuggben. Jag stirrade på Kenth - från cirka minst rad tio (!) - och försökte få till nån typ av tankeöverföring att han skulle vända sig om och upptäcka sin telnings godistjuveri, men det funkade inte. Han bara pratade och pratade med den andra. Till slut så var det en annan ur publiken (fast från en rad mycket närmare scenen) som gick fram och sa till. Roligt ändå att se att även profftränares hundar kan busa. 😊
Den här föreläsningen handlade om olika hundindividers personlighet och hur man får träningstampas med det. Han la upp föredraget precis som jag själv skulle ha gjort om jag var han; jämföra två av sina egna hundar vars personlighet är väldigt olika varandra, med illustrationer med både bilder och filmsnuttar.
Nyttigt att se att man kan lyckas med hundträningen bara man tänker till och (ödmjukt) ser på sin hund, och tänker: "Hunden är facit.". Fungerade det? Om inte, så testar vi annorlunda träning.. och åter igen ser på hunden om den förstår nu - för det är den som ligger inne med facit. 😊
Med andra ord: Anpassa träningen till hunden - inte tvärtom.
Det var lite kul att de två sista föreläsarna lite då och då refererade till varandra, och att Kenth kallade Per Jensen för Pelle. 😊 Jag vet inte varför jag tyckte just det var lite småkul.
Jo! Eftersom jag skulle vara borta på detta symposiumgalej typ halva dagen, så hade jag bett min brorsa att åka hem till mig efter jobbet för att ta ut Pingu och Zafir som var ensamma hemma och "vaktade huset". För övrigt kan jag erkänna att Zafir skrek i högan sky när jag gick hemifrån, men var helt tyst när jag kom hem.
Lite då och då under dagen hade jag kollat den ljudavstängda telefonen ifall det skulle vara nåt. När symposiet var slut, så kollade jag åter igen - och upptäcker att brorsan har ringt fyra gånger!! I en halvtimmes tid. Jag ringer direkt upp. Nyckelproblem!
Den nyckel som han trodde var rätt var inte det. Sista gången han hade använt nyckeln var ju dagen då Linus dog, för två år sedan.
Men det ordnade sig. Hundarna hade förstås först blivit väldigt förundrade när husse hade varit vid dörren och fnurlat med låset - men sen åkt igen!! För att senare komma tillbaka, men då först gå till ett helt annat ställe, men sen komma och släppa ut dom. Vilken lycka!! 😊😊
Senare på kvällen snarkade de båda ikapp. Det var visst ansträngande att "vakta huset" en hel halvdag. 😊
Söndag, dagen efter symposiumet
En välbehövlig promenad i skogen i lugn och ro.
 |
| Vi stannade till vid favvostället och körde lite passivitet mitt i skogen. |
Senare på kvällen var det åter dags för agiltiyträning
Pingu var vild och galen - och extremt vaffig! - men jätteduktig! Förutom det irriterande vaffet, då. Fick lov att säga till honom på skarpen när vaffet liksom tog över. Kul att se att han har fått ordentlig fart i slalomet. Och då talar jag ESS-fart (inte BC-fart). 😉
Zafir slog åter igen sitt personbästa när det gäller forcerande av antal hinder på raken: Hela tretton (13) hinder helt rätt - förutom en slalomingångsmiss (Attans!) - utan hans nosflamseri runt om hindren!! Det går framåt! 😊
Haha! Till skillnad mot matten. Där går det inte framåt - utan bakåt: För att få Zafir att ta rätt hinder - utan noseriflams - så får jag lov att typ springa baklänges före (!) honom. Ja! Zafir behöver minst ett tjog av framåt-/släppövningar - minst!!
Ja, Zafir är inte snabb inte, men just nu så värdesätter jag viljan att forcera själva hindren mer än farten. Han tycker ju annars om att fara över stock och sten i tornadospeed och att springa fort, fort, fort, så det kommer säkert även till agilityn. Det får liksom ta den tid det tar. "Hunden är facit." 😊
Jo! Glömde ju! Vi råkade bli klara med undanflyttningen av alla agilityhinder i förtid, så då äntrade Zafir och jag den nu helt tomma hallen som nu plötsligt förvandlades till en rallybana (fast utan skyltar, då). Zafir blev först lite förvånad.. "Vart tog alla agilityhindren vägen?", men sen så! Zaf var riktigt duktig! 😊😊
Och Pingu var förvånandsvärt riktigt duktig med högerhandlingen när vi tränade i gången utanför själva träningshallen. 😊
Edit "en kvart" senare
Det kom "klagomål" på fejjan... 😉 Glömde visst att nämna att plånboken låg helt intakt kvar i jackfickan. 😊
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar