Ska det verkligen vara så svårt..? Allt ska ju bara fungera! :(

En filosoferande och pipormsbärande Zafir sittande i blåbärsriset.

Tankar under den senaste veckan... veckorna, typ...

Ska det verkligen vara så svårt att koppla ihop några teleledningar så jag får tillbaka internet? De har ju nu fått upp en ny stolpe. Då kan de väl bara sätta dit en liten sockerbit... eller måhända en lite större sockerbit (alltså en kopplingslist, inte en ätbar sådan som är söt) och sätta ihop trådarna där ledningen var av. Vad är problemet?

Jo, det är lite knöligt just nu. Tja, det kanske är sånt man får leva med när det har gått bra på sistone (man fått blommor o presenter och jycken fått sin första titel och sånt) att det sen helt plötsligt bara vänder.
Förutom den där grejen (som jag inte kommer gå in på här*) som den senaste tiden har legat och tyngt en, så bortskämd som jag är, så stör internetbristen här hemma mig. Tala om att man känner sig utanför när man inte kan kolla Fb.
    Jo, jag äger (typ) en mobil, men dess ej så dyra abonnemang är inte surfvänligt, om man säger så. Har ju inte behövt det tidigare.
  Och innan jag visste och var helt säker på att det var ledningen utanför som orsakade det hela, så försökte man ju förgäves att få igång internetkopplingen. Ovissheten var jobbig.

Jo! Det kanske eventuellt var en sån här som var syndabocken till att mitt bredband inte längre funkar. Tycker att man hädanefter ska förbjuda sådana här tingestar.. Om de ska fortsätta så här och sabotera, menar jag.

Efter ett par dagar så felanmälde jag till Telia, och fick genast några lustiga (?) auto-sms. Roligast var denna:

"... kan ta längre tid att åtgära än vi har beräknat, eftersom det verkar bero på ett större fel i nätet. Om du tidigare fått besked om att du behöver var hemma för att ta emot en tekniker vid en viss tidpunkt så behövs det inte längre. Du får besked via sms så snart felet är åtgärdat. Hälsningar Telia."

Hihi! "verkar bero på ett större fel i nätet". Tja, tjockledningen med tillhörande telestolpe var ju liksom av - båda två. 😊😏 Och så gillar jag starkt "Om du tidigare fått besked... att vara hemma vid en viss tidpunkt så behövs det inte längre". Tja, de tycks ha koll. *fnissar*

Hur som, så funkar nu internetet. De fixade det ändå relativt snabbt... Nån dag senare, alltså då allt fungerade, så kom detta sms från Eltel:

Hej! Vi vill meddela att vi är sena med felavhjälpningen av er telefoni/bredband pga hög arbetsbelastning, men beräknar var färdiga senast 2019-01-22...."

Öh? Hörrni, ni behöver inte... Det funkar nu... Eh? 22:a januari 2019?!! Hm?

Aha! *snilleblixt* Eltel har inte heller fått nåt sms att felet redan är åtgärdat! Det förklarar saken. 😀

Ja, efter dagar i (internet-)mörker så varde det ljus! Fattar inte riktigt hur jag överlevde dessa hela fyra (4) dagar! 😉
   Har aldrig sett så mycket reklam som under dessa dygn. Ja, jag brukar ju annars direkt vända mig till datorns ständiga Fb-uppkoppling när det är reklam på TV:n.
    Såg bland annat en reklamsnutt om nån sån där frigående dammsugare, där en hund och en katt står bakom en dörröppning och försynt och stilla iakttar den medan den jobbar runt på golven. Sen ser man familjen komma hem till ett damm- och pälsfritt golv...
   Haha! I min fantasi så kommer istället familjen hem till en massakerad dammsugare med delar - och damm samt päls - utspridda över hela golven. Både hund och katt ser väldigt nöjda ut.

Jo! Mellan reklamen så är det visst själva TV-programmen. Hamnade in i nåt som hette "Hollywood fruar" eller nåt liknande. Blev helt fascinerad. Är det på riktigt? 👀
   Nä, tacka vet jag "Mythbusters". Såg bland annat avsnitt där de testade vilket racingkörsätt som är snabbast: sladd- eller den mer vanliga varianten. Riktigt intressant!

 Sen i fredags så hände det som inte får hända!

   Zafir försvann i skogen - och var borta i över en timme!!

 Alltså, det är en del saker som mina hundar helt enkelt inte gör:

De försvinner inte!

De stjäl inte!

De slåss inte!

Detta är helt förbjudet i detta hushåll. En grundlag. Böjer man sig inte för denna grundlag så åker man ut. Man blir utvisad! Ögonaböj!

  Sen kan det förstås finnas förmildrande omständigheter som man får ta i beaktning, ex. valp/slyngel som ej ännu lärt sig reglerna. Det är därför alla hundarna fortfarande bor här. Men återfallsförbrytare åker oåterkalleligen ut! Med huvudet före!
    Visserligen har denna slutgiltiga utvisning ännu ej någonsin förekommit. Men hoten ligger över deras öron: "Duger inte grundreglerna så är det bara att flytta!"

Zaf är nu ju tre år fyllda, och... *avbryter mig själv* Men visst är det en sån där sista könsmognadsslyngelfas där vid 2,5 - 3 år?  Är det den han just nu befinner sig i, månntro?

Jo! Så här gick det till...
   Efter jobbet i fredags (26/10). Hade egentligen ingen lust att ta en skogstur, men... a matte gotta do what a matte gotta do, så det blev en skogstur ändå.

I och med att Zafir gärna tar sina egna turer för sig själv, så är våra skogspromenader inte så rogivande. Man måste hela tiden ha hökögat påslaget och hålla reda på rymmarjycken, och så får man gorma och vara tråkig hela tiden. Bläh! 😡 Jag vill faktiskt få tillbaka mina rofyllda skogspromenader från förr. Förr då man bara lääängtade till skogen.

Jag valde att ta en skogstur som inkluderade stigar där jag enbart gått en gång tidigare tillsammans med min brorsa.
Redan på skogsturen dagen innan hade jag bytt strategi; istället för att jag håller reda på rymmar-Zaf så måste han hålla reda på en notorisk och oberäknelig matte som plötsligt - utan att säga nåt - vänder och går åt andra hållet.
   Det funkade riktigt hyfsat bra... då...

Pingu uppepå en godissten i väntan på att lillebrorsan ska komma tillbaka. Bild från torsdagens skogstur.

Tja, det funkade riktigt bra även på början av fredagens ödespromenad också. Jag vände abrupt genast då han var bara en liiiten bit före mig, och gjorde så cirka tre-fyra gånger och Zaffen kommer tillbaka direkt - varje gång.

Men.. den femte gången... då hände det..! Så lurigt, alltså. Sicken lurig hund man har, liksom. Invaggar en i trygghet.. sen så.... dfölfjköälkdfköljdfskjldfs (= en massa fula ord som ej ter sig bra i skrift)
    Zaf är på väg bortåt. Jag vände direkt. Pingu hänger hela tiden på sin matte. Han är jätteduktig! 💗 Känns lite märkligt att skriva så, faktiskt. Pingu som förut var värsta odåge-slyngeln.

Zafir vänder dock inte. Jag iakttar honom på behörigt avstånd (trodde jag, ja) hur han snurrar runt i cirklar och jämfotaskuttar i ett vass-snår, typ. När jag inte ser honom, så hör jag honom fara runt i snåret. Sen...

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ja, kan inte beskriva känslan bättre än så. Sen... var allt bara --- tyst. En stor förbannad, ödesmättad TYSTNAD.


Tja, man hinner tänka mycket.
    Ska jag bara stå kvar här och invänta? Ska jag vissla? Jag är egentligen förbannad på honom, vill inte behöva berömma honom vilket jag ju måste/bör när han kommer på inkallningssignal. Pingu och jag står ensamna kvar - och bara lyssnar. Men det hörs inget prassel, inget tass-spring, ingenting...

   Efter en stund börjar jag ändå att gå bortåt, åt det håll han försvann... tror jag. Han blev ju liksom bara uppslukad av jorden. Nu är jag på stig som jag som sagt bara har gått en gång tidigare.
   Men... skymtar jag ett hus därborta? Är det hus här? Jag hör barnröster. Har Zaf sprungit till dom? Har de tagit hand om Zaffen? Jag går närmare och spanar bortåt, men... nä! Huset är ju på andra sidan av sjöviken (typ). Zafir kan knappast simmat över... eller..?

Men vad var det? Jag vänder mig om och lyssnar. Det låter ju som får som bräker nånstans bortom hästhagarna! Finns det får där? Har Zafir sprungit dit?
    Jag ser nu polisanmälan, blod och förstörelse samt dryga böter fladdra inför min inre syn. Hm? Men... skulle Zafir verkligen skada/skrämma får? De gånger vi har gått igenom fårhagarna borta i Röllingbybackar (alltså kopplad) så har han totalignorerat själva fåren. Det var bara bajset som var intressant, väääldigt intressant om man säger så. Fast... man vet aldrig med jyckar... De är ju ändå rovdjur. En skock med får som springer iväg kan ju väcka primitiva instinkter. Fåren tystnar... Barnrösterna har även nu tystnat.




 Jag visslar mer eller mindre oavbrutet i visselpipan medan jag fortsätter stigen spanande efter min hund.
    Pingu, han letar istället godisstenar, men är med sin matte.

    Varför kommer inte Zaf när jag visslar? Han svarar ju annars så bra på den.
    Har någon tagit hand om honom? Är det därför han inte kommer?

Det är lite kluvet det där att folk tar hand om bortsprungna hundar. Jycken hittar oftast hem själv. Fast om det är vägar och trafik "i vägen" så är det ju bra att nån tar fast jycken innan det händer en hemsk olycka.

   Zaf har halsbandet på sig (som jag oftast annars brukar ta av).. Har han fastnat med det nånstans? Har han fastnat i vattnet och drunknat i strömmen?

När jag går där och visslar och spanar så tänker jag: "Tja, han hann i alla fall få RLD N-diplom och få fina rosetter innan han försvann och dog.." *suckar bedrövat*
    Jag sätter igång mobilen och kollar lite då och då de lokala Fb-grupperna, men ingen svartvit spaniel har tagits omhand.

Bilder från när vi passerade över badplatsen bara någon dag innan. Vare sig Pingu eller Zafir förstod det nyttiga i att bara sitta still en stund i solskenet. Zafir ville fortsätta att bada och Pingu ville nosa runt.

"Kan han ha gått bort till badplatsen?", funderar jag, och går bortåt samtidigt som jag tänker att det kanske är tokigt att gå ifrån där vi skiljdes, men...

På vägen dit tar jag avstickare mot bilen. Han kanske har sprungit dit? Pingu och jag stannar upp en stund vid platsen vi ett par gånger tidigare har haft lite passivitetsträning och bara stått/suttit stilla för att bara vara.
    Pingu och jag står nu där stilla och lyssnar mellan visselsignalerna, men ingen Zaf.

Passivitetspaus i skogen.

 Vid vägen spanar jag bort mot bilen, men nej, det är ingen Zafir där heller, så långt vare sig öga eller öra kan se/höra.

Han är inte heller borta vid badplatsen. Innan jag kom dit, så ringde jag till brorsan efter hjälp. Brorsan är alltid redo. 😍 Nu har Zafir varit borta i över en halvtimme.

 Jag knatar tillbaka till stället vi kom ifrån varandra. Under hela tiden jag och Pingu letar så iakttar jag Pingu, ifall han registrerar Zafirs spår eller att han hör honom. Vi stannar ibland upp och lyssnar. Men nä, det var bara fåglar som prasslar i trädgrenarna. Ingen fågelhund.


   När vi åter är tillbaka till ödesstället, så spårar Pingu med bestämdhet iväg på stigen som går mellan hästhagarna. Jag går efter och noterar att stigen är lerig - man ser hundspår. Jag kallar tillbaka Pingu - som vänder direkt (!).
   "Stanna där!", säger jag åt honom medan jag går bortåt och "spårar" i leran... men nä! Det var bara Pingus spår som fanns där. Där han vände tog tassavtrycken slut. Vi vänder tillbaka.

 Sen ringer brorsan igen (det tredje samtalet). Hinner tänka mycket innan jag kvickt svarar - och hoppas... "Jag har Zafir här.", säger brorsan lite störigt lugnt, glatt och med lite stolthet. JAAAA!!!
    Zafir och han hade sprungit på varandra ungefär vid "passivitetsträningsplatsen", och Zafir hade kommit farande antagligen från badplatshållet. Kanske han hade spårat sin matte runt skogsområdet som faktiskt inte är så himla stort (sjön och badplatsen åt ena hållet, vägen åt det andra och hästhagarna åt det tredje).
   Zafir hade blivit glad att se brorsan och hälsat glatt, sen hade han kvickt släckt sin törst i en vattenpöl.

Alla bilder är från andra tillfällen.

Jag och Pingu skyndar oss till brorsan och Zafir. Pingu känner av brorsan på redan typ 75-100 meters avstånd. Jag får kalla tillbaka Pingen några gånger - och han lyder duktigt mig... Tills vi är cirka 25 meter ifrån, men fortfarande utanför synhåll. Då sticker han - och jag låter honom hållas. Låter honom få hälsa glatt på sin favvo-husse.

 Zafir blir glad att se sin matte igen. Vi går allesammans mot bilarna. Man skulle nu kunna tro att Zafir nu skulle hålla sig tätt intill sin matte efter att ha varit ensam och allena i stora skogen i över en timme... Men nä! "Öh? Vad för spännande är det som har gått här, månntro?", spårade Zafir lite bortåt - men både brorsan och jag ropade i kör tillbaka honom. 😉

 När vi återförenade gick hemåt, så sa och tänkte jag flertal gånger: "Ska aldrig mer gå i skogen!", men jag visste att så kommer det inte att bli.

 Dagen efter så tog vi en kort skogstur igen... Tja, inte har Zafir blivit mer räddhågad efter äventyret, inte... utan mer fått mersmak! *suck* Men jag är envis! Det SKA gå att ha honom lös i skogen. Så det så!!

 Jag förstår att han har ett nosaspårabehov. Det är dock lite synd att jag inte får till det riktigt. Nosework är ju enkelt, men ack så trist. 😒 Riktiga spår är bökigt och tråkigt att lägga - om man inte använder sin personliga spårläggare, förstås. 😉 Men numera så tycker jag även själva spåret är jobbigt med den där stökiga och förrädiska terrängen där man hela tiden slår ihjäl sig över stockar och sten samtidigt som man blir obönhörligt släpad av det där odjuret i andra änden av spårlinan. Förr gillade jag att spåra, men det var då det! Då man kunde gå ordentligt, eller var naturen mer städad förr och mindre förrädisk? Spårjyckarna gick även förr i en mer behaglig takt. 😉

I söndags, två dagar efter skogsäventyret, så tog vi åter igen en skogstur.
  Ny strategi. Zafir var på väg att smita... men kom tillbaka. Jag var sur. "Ska du hålla på så här vill vi inte se dig. Försvinn ur min åsyn!!", hotade jag honom. Ja, jag var riktigt elak. Även Pingu tycktes tycka det. Men...

Och vad spanar Pingu efter? Har Zafir rymt igen?

Nej, då! Zafir gick tätt, tätt intill sin mattes sida - resten av söndagens hela skogstur.

Zafir gick efter att han hade blivit "utvisad från flocken" (ja, jag var elak) tätt bakom eller tätt intill min sida. De gånger han ändå försökte gå före, så motade jag obönhörligt honom tillbaka. Kände mig lite a´la "Skuggfolket". 😖😒
   Lite då och då kollade jag över axeln om Zafir verkligen gick där bakom. Tur (!) att svanskupering numera är förbjudet, annars hade jag inte sett honom. Jag skymtade bara hans söta, vita svanstipp där bakom min rygg. Så då antog jag att resten av jycken även gick där. 😉

Jo! Det som Pingu spanar efter på bilden här ovanför är nån granne som hojtade efter sin hund som hade "tagit sig friheter".
   Strax innan hade Pingu gått lite väl långt före mig, och jag ser hur han nosar in samt markerar noga mot en stubbe. Jag ser också hans höga svans... Hm? "Nä du, Pingu! Kom genast tillbaka!", kommenderade jag för jag anade ugglor i mossen. Pingu kom genast tillbaka, visserligen något motvilligt.
   Nån minut senare så hör jag ropen eka mellan trädstammarna. Sen möttes vi på stigen. "Kom han fram till er? Han tog sig plötsligt en olovandes repa.", frågade matten. Som tur var så var den lilla jycken tillräckligt lydig att inte springa fram till oss. Undrar jag vad Pingu hade sagt om de hade möts nos mot nos..? Eh? Jag vill nog inte veta det.

Det är inte bara internet och rymmarhundar som strular - bilen gör det också!!

   I lördags så började han protestera:"Hörru! Det är för lite luft i nåt - eller alla eller några - av mina tassar. Fixa, matte!!"
"Meeen!!", suckade jag högt för mig själv och uppgivet, "Jag orkar inte!!". Ja, jag sa ju att jag är bortskämd att saker och ting bara ska funka.
   Efter att ha deppat ihop lite där i bilen, så åkte jag till bilmacken för att göra nåt åt saken, det vill säga hälla (!) luft i bilens söta små tassar.

Först fattade jag inte riktigt hur den där "hällailuftmackapären" fungerade. Jo, jag förstod att man skulle ställa in önskat lufttryck i förväg, men hur sjutton vet man att prylen har hällt i tillräckligt? Fick lov att gå in och fråga och verka lite dum. Men de var så hjälpsamma så. "Aha!", utbrast jag när killen förklarade att "hällailuftmackapären" piper till när det är rätt tryck i tassarna.

Just det! "Rätt lufttryck"? Fattade inte den där obegripliga tabellen, så jag höftade till lite istället. Och mack-killen tyckte det lät bra.
   När alla tassarna var färdigfyllda så rattade jag glatt därifrån; nöjd att ha själv fixat felet...

Hmpf! Ett dygn senare började han protestera igen. En ful, dum lampa lyste åter igen: "Hörru! Det är för lite luft..." *suck* Är det inte envisa hundslynglar så är det bilkräket! 😠

Sen fick jag en snilleblixt! 😉 Jag sätter på vintertassarna redan nu, och skjuter upp pyspunkaproblemet till sen. Ja!!
   Hmpf! Vintertassarna är ju inlåsta kvar på "Bytadäckstället". Blev ju mer eller mindre övertalad att låta vinterdäcken vara kvar där. Dumt!!

Sen på måndagmorgon rattade jag glad i hågen in till "Bytadäckstället" för att förhoppningsvis kunna lämna bilen där och de fixar över dagen. "Hej!!", hälsade "Bytadäckställettjejen" glatt efter hon till slut avslutade telefonsamtalet hon var upptagen med, och fortsätter hälsningen direkt i samma andetag: "Vill du lämna in bilen i helgen eller nästa vecka?"

"Öh? Jag vill fixa den nu!", tänkte jag, men sa inget... Ingen idé, liksom.
    Jaha, så numera är jag stamgäst på "Fyllapåluftstället". Behöver inte längre knappa in rätt (?) lufttryck. "Hällailuftmackapären" ställer in den själv meddetsamma den ser mitt bilskrälle vant svänga in intill den.

Inte nog med det!! 😡

   Dammsugareländet vägrar samarbeta. I söndags fick jag ryck att städa bilen. Jodå, dammsugaren var med och hjälpte först till så vänligt så, men strax innan jag skulle suga upp det allra sista så la han bara av. Han, dammsugaren, alltså. "Men... Vad är det med dig? Sätt igång nu!", frågade och uppmanade jag, men nä! Jag lät den vara av och vila ett slag, och testade sen igen, men...

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- *stor tystnad*

Tror nog att dammsugaren och Zafir har nån typ av överenskommelse, en pakt tillsammans - och bilskrället är även med på ett hörn. Rättare sagt vänster bak.

* Men nu om cirka en vecka vet jag hur det går (ond bråd död eller helt förändrad, jag som gillar honom precis som han är eller så kommer allt bara bli så bra, så bra så.