Att det ska va så svårt. Det där med förnuft vs känsla

Vad som är svårt? Jo, det där med förnuft vs känsla.

Lite då och då poppar det upp på den lokala hundfacebooksidan frågan om bästa veterinären "i stan" (dvs i närheten av eller i Åkersberga).
   Varje gång frågan dyker upp så är det alltid framför allt två namn som nämns och lovordas till himmelska höjder och grader... och min spontana (och känslosamma) tanke blir: "Hmpf! Tio timmar senare var han död." alternativt (beroende på vilken veterinär som nämns) "Hmpf! Två dagar senare var han död." (Jag tänker alltså på Pingu och Gromit)

Sen, alltså sekunden efter, så kommer förnuftet och pratar förstånd med mig. Det var inte hans fel. Fast han är veterinär så kunde han inte veta... *suckar* Tänk att ens primitiva hjärna instinktivt fortfarande söker en syndabock, när det egentligen är den där jävla idiotiska dumma slumpen som är framme och ställer till det.

Men jag saknar Pingu så...

Jo, och så det där med framtida valpplaner och förnuft och känsla...

Zafir har ju blivit morbror igen. En av de söta valparna är en liten Pinguvalpkopia. När jag såg speciellt en bild så stack det till i hjärtat på mig.

Det är lite märkligt det där med hundarnas pälsfärg. Förut när både Pingu och Zafir fanns här hos mig, så tänkte jag att när det nån gång i framtiden blir dags för en till hund, så ska den vara brun/vit. Det var ju så länge sen jag hade en brun-vit ESS.
   Sen efter Pingus död, och valptankarna så smått börjar födas, så var brun-vit ett "måste" för att inte (!) likna Pingu så mycket.

Ja, du läste rätt. För att inte likna Pingu. Men sen när jag såg den där valpbilden på Pinguvalpkopian, så ändrade jag mig; jag vill ha en svart/vit....

Men sen kom förnuftet fram och sa: "Nej, det är inte Pingu. Det är en helt annan helt underbar liten individ. Det är inte Pingu som kommer tillbaka."

Jag har nu tackat nej till denna söta - helt underbara - lilla valp. Mitt förstånd säger jag ska inte göra om samma misstag (typish) som förra gången.
    Jag skaffade Pingu för tidigt. Jag var inte redo. Sorgen efter Grompan satt i fortfarande stadigt i mitt hjärta. Vet inte hur många gånger jag sa högt till den unga Pingu: "Du är helt underbar... men du är inte Gromit.". Pingu förstod förstås inte vad jag sa, men jag vill inte utsätta vare sig mig själv eller en hund för detta igen.
    Det kommer fler valpkullar. Och färgen på jycken spelar ingen egentlig roll. Det är det mentala som är grejen, liksom.

Hur som i mitt sökande efter en till hund så har jag jämfört MH- och BPH-diagram och stamtavlor, och man blir absolut inte klokare. Hur ska man veta att valpjycken växer upp till en fartig och agilityälskande jycke?

 

Apropå ungar...

Vad är det för fel på dom?

Så här kan man väl för sjutton inte uppföra sig mot en söt liten nalle?!!! Vad är det för fel på barna´ nu för tiden? 😱😧😞😏

 

Zafir som USB-eftersökshund.😊 (fredag 22:a feb)

Ett USB ute på vift. Eventuellt tappad i skogen.
Bara som en kul grej åkte vi till eventuellt (!) rätt skog och testade Zafirs eftersöks-/uppletandeskills. Hade varit ganska coolt om man hade funnit det, men Zafir tyckte det hur som att det var skoj. 😊

Blev inspirerad och fortsatte uppletandeträning hemma på tomten. En gammal fickalmanacka och gamla broddar letade han upp och kastade mot mig, men märkligt nog så totalvägrar han att ta upp ett gammalt koppel i munnen. Annars minsann när man inte vill att han ska bita i kopplet så... 😉

Ja, han kastade prylarna mot sin matte. Vadå apporterande fågelhund? Vadå leverera i handen? Fattar inte vad ni gafflar om? 😉😉

 

Agilitytävlingsträning, (lördag 23:e feb)

Zafir på en godissten ett stenkast från Arningehallen. Bild tagen nu i år den 23:e feb.

Nedan: Samma sten men bilder tagna för två år sen, 26:e mars 2017.

Linslusen Pingu och "Vembryrsigommatte"-Zafir.

Tillbaka till nutid...

Vissa hundar har det bekvämare än andra. 😎

 Zafir var alltså på agilitytävlingsträning i Arningehallen.

    Första loppet, agilityklass, gick riktigt bra. Jag höll mig till min plan (stanna och belöna efter starthindret och efter slalom) och Zaf svarade som planerat - trots att han precis innan vi skulle gå in på banan upptäckte - med STOR förtjusning - löptiksskyddshyllan intill ingången till planen. 😊

Hoppklassbaneloppet gick dock helt åt skogen - för jag hade fel plan (hade tänkt belöna efter två hinder).
    Men Zafir ratade matte med leksak i handen. Han hade nämligen nu prisbordet i minne och i vädringsnäsan. Prisbordet stod utanför banutgången där en GIGANTISK skål med till råge full med tuggpinnar. Minne har han i alla fall.

//En först glad matte full med förväntan och tankar att nu ska vi anmäla till tävlingar... och sen en bittert besviken matte som försöker övertyga sig själv att det är så här hundträning fungerar. Det går upp - och sen går det ned... för att förhoppningsvis sen gå upp igen... nån dag i framtiden. 😉

Zafir solar sig i agilityglansen.

Agilityträningssöndag i Arningehallen, (24:e feb)

Men först en liten skogspromenad... om man törs.
   Ja, ni minns väl förra blogginläggets hat till förrädiska skogen full av snö och is som det inte går att gå på och den döljer värsta blöta insjöar som man lömskt plaskar i och blir blöt om fötterna. Dumma skog!!

Men titta!

Vi hittade en fin vårflod - som gick att ta sig över utan att bli blöt. 😊

Men kolla in isen!! Till synes tjock som pansar, men därunder vittnar vårflodens framfart fram, och på vissa ställen så var pansarisen helt rutten och gick krasade sönder i småbitar. Så förrädiskt, ja!

En obligatorisk "hundfotogodissten". En vacker dag ska jag samla alla bilder från den här stenen med lite olika hundar ovanpå. Känns lite ensligt och tomt med bara en ynka hund på bilden.

"Jaha, så var det dags för den där urtrista passivitetsträningen igen som matte envisas med..", muttrar Zafir.

Lite senare så sken Zafir upp...

"Wow! När jag blir stor ska jag också göra såna högar!". Zafir imponerad. 😉😊

Agilityträningen senare på kvällskvisten...

 Måste säga att det faktiskt tar sig. 😊

Framgång 1: Starten. "Freestyle-mellan" som är brukligt i agilitystarter, men mest för att rikta in hunden, men med Zafir mest för att göra agilityn roligare. Han skiner alltid genast upp när man kör lite freestyle- eller rallymoves. Det här är första gången jag testar det i agilitysammanhang, och det funkade riktigt bra.

  Den första filmsnutten är från när vi fortfarande stannar och belönar efter tre hinder. Det är kanske andra eller tredje rundan som blev filmad, och han började bli lite trött i huvudet. Ganska långsamt slalom, och jag släpper igenom att han fuskade sista portarna, framför allt för att det var mitt fel; jag började "fixa med frisyren" (!) och flaxade med händerna.

Framgång 2: Den andra filmen (med märklig oskärpa) kör vi hela banan utan avbrott. 😊
Den allra bästa rundan blev dock ej filmad. Så typiskt.

Hihi! Rundan där jag blev så less och irriterad, och bröt för jag började tappa humöret blev inte heller filmat.. som tur var. 😉😊

Framgång 3: Hade tre (3) olika belöningsleksaker att variera med. Just det, ja!

Kort aktiveringsskogspromenad efter jobbet...

För en gång skull så kommer jag ihåg - fortfarande intill bilen - att ta med en leksak, och en gammal fleecefläta råkade ligga där i facket i hundgrinden. Sagt och gjort. Glad i hågen knallar man in i skogen...

Haha! Vad jag är avundsjuk på de hundägare som har jyckar som uppskattar nåt så urtrist som en tråkfleecefläta!!😞😠😒😖

Jo, jag försökte! Jag skojade. Jag lekte. Jag drog hastigt iväg med den på marken - framför nosen på hundeländet - för att försöka få igång rolig jaktlek. Nä, jag gav inte heller upp på en gång. 😡😠

Efter att ha testat lite olika varianter, så kom vi - Zafir och jag - på att en simpel fleecefläta är enbart rolig som uppletandepryl.
   Annars så är viltdofterna runtom såååå mycket intressantare. En enkel fleecefläta är blahablaha, liksom.

Nästa gång ska jag ta med mig nån annan leksak. Nåt med skinn på sig... och nåt som rör sig... längst ut på ett snöre/fiskespö eller nåt... När jag nu kommer ihåg det... Just det, ja!

Zafir, hunden som är noga med traditioner och sånt.

Direkt när vi kom hem efter jobbet så fick jag för mig att återuppta städningen efter min "vän" Alfrida. Jag la lass med tallris i skottkärran och rullade iväg till andra sidan av tomten för att dumpa det i "komposthögen sen förr".
   Zafir begrep ingenting!!

Varje gång vi passerade farstubron så kutade Zafir raskt om matte och skottkärra för att mitt framför skottkärran - så jag nästan körde på honom - och skuttade menande uppför altanstrappan och fram till dörren.

"Men hallå, matte!! Vi har kommit hem - och då ska jag ha min middag!!", visade Zafir om och om igen. Vadå, att jyckar tycker det är roligt att vara utomhus och ha aktiviteter tillsammans med sin matte? *denhärmattensuckardjupt* 😉

"Men nu ska vi väl gå in och äta middag, va?", visar Zafir uppfordrande. Ni ser förresten skottkärra med last stå och vänta uppe i backen.

Varje gång man vände sig om...

... så balanserar en hund uppepå nåt som möjligtvis kan frambringa en godbit... eller två.. eller helst en hel hög, som ett middagsmål, liksom. När ska matten fatta vinken?!!

Zafir! Nu är vi klara. Nu går vi in och äter middag. Om det är okej för dig, alltså. Hihi!

En helt vanlig torsdag, (28:e feb)

När man kom hem efter jobbet. Jag hade med flit låtit bli att kasta ut den sedvanliga näven godis till Zafir eftersom jag tyckte han uppförde sig illa i bilen; han vägrade (!) att lugna ned sig innan han fick skutta ut ur bilen. I och med jag inte hade nån lust att invänta ett ordentligt lugn (han fick hoppa ut halvtystlugn), så gick jag istället surt muttrande direkt upp till huset. 

Jag: "Men? Var är hunden?" Ser mig omkring inne i köket efter att jag plockat in matvarorna. Han brukar ju typ alltid vara bakom ryggen på en.

Zafir: "Meeeen?! Vart gick matte? Hon ska ju kasta ut en näve godis på gårdsplanen när vi kommer hem."

Zafir stod helt oförstående kvar nere vid bilen. 😊

 Ni behöver inte bli oroliga. Zafir fick sin näve godis utkastad. Fast jag förenade nöje med lite nytta.
   Jag tog fram visselpipan och blåste inkallningssignal - enbart för att träna nåt som har blivit tokigt. Zafir, som förut svarade så fint på visselsignalen, associerar numera visselpipan med viltspårssmitning.

*vissel* "Öh? Vad menas?!!", visade Zafir förundrat vid min första inkallningssignal. Jag upprepar visselsignalen...
   "Aha! Hon vill jag ska komma till henne!!", går det plötsligt upp ett ljus för Zaffen, och han kom rusande i full kareta - och godisregnet flög bakom mig när han kom intill mig. Duktig vovve! Duktig matte. 😊

Fredag, 1:a mars

Ledig morgon, så det blev en liten skogstur på förmiddagen.

"Fast den där "sittastillpåsten"-träningen kunde vi gott vara utan", suckar Zaf.

Efter jobbet...

Fredagskväll i Åkersberga på vägen mot den nästan öde infartsparkeringen. Lite småtjusigt med all belysning som speglar sig i vattnet (var tjusigare irl).

Idag, lördag 2:a mars.

Ja, hörrni! Nu är det ju mars. Den magiska månaden med det magiska datumet som ingår i de två datum som alla hundägare ska ha i minnet: 1:a mars - 20:e augusti. 😎😇

Den väldigt uppmärksamme ser att jycken har spårlinan på sig. Är hon månntro ute och spårar? Nä, jag tog bara det säkra före det lite osäkra och använde spårlinan som släpdito. Bara ifall att.

Han är ganska fin ändå, lillgrabben. 💗 (trots kvistar i långöronen och otrimmad lockig päls)

"Fast att vara still uppe på en sten och bara vara är ganska trist...", suckar Zafir (åter igen).

Plötsligt så ökade Zafir på takten, och släplinan släpade förbi matten...

... men jag förstod att han skulle till storstenen.

Fin-grabben! 💗

När vi sen kom fram till det där stället vi för typ nån månad sen eller mer - minst - så visade Zafir att där ska (!) man kasta ut en näve godis ned i sänkan så han sen kan söka rätt på dom.

Som synes så löd hans matte honom. 😊😉

Hemma igen...

Fler rishögar borttransporterade och även fler vedklumpar.

Se! Två rishögar borta och fler vedklumpar likaså samt stammen där till höger är lite kortare än vad den var nyss. Bågsågen (som ligger slarvigt slängd till höger i bild) har åter igen fått jobba.

Kan väl erkänna att efter man har fått prova på att motorsåga (se förra blogginlägget) så känns den manuella bågsågen lite väl primitivt och jobbigt. *suck* Ja, har man väl fått smaka på det goda livet så...

Vilken fin vårkänningslördag det var idag! 😊

 Det var länge sen man kunde sitta i solsken på farstubron under klarblå himmel och se hur ens hundar... Jag menar sin hund lugnt söka godis.

Bäst att passa på idag, för imorrn kommer jag vara inne hela dan. Vasaloppet!! 😊😊