torsdag 21 mars 2019

Hem och tillbaka igen...


Söt-Zafir. 💗


I mÄndags (11:e mars) lÀmnade jag in bilen för service, men det var inte bÀsta dagen för det eftersom jag jobbade sen eftermiddag/kvÀll. Bilverkstan ligger c:a 5 minuters gÄngvÀg frÄn jobbet, men ett antal fler kilometer frÄn hemmet (rÀttare sagt cirka en halvmil dÀrifrÄn, uppmÀtt dagen efter).
    Funderade ett slag vad jag skulle göra efter bilen blev lĂ€mnad pĂ„ verkstaden; gĂ„ hem eller ta en lĂ„ngpromenad med Zafir mer i nĂ€rheten av jobbet?

TrÄkvÀgen frÄn bilverkstan. Observera det tjusiga kopplet; helt och rent - not.

LÄÄÄngt, lÄÄÄÄngt dÀrborta bor vi, bortom de tvÄ "skogsöarna", uppe pÄ det skogsbeklÀdda berget borta i horisonten. "Pip, pip", sa telefonen efter bilden togs - och dog!! I och med jag behövde mobilen (och dess mobilid) för att kunne betala verkstan, och uppladdningssladden var kvar hemma sÄ... var det bara att knalla hem.


Det tog en knapp 1,5 timme att gĂ„ hem och ta sig igenom diverse hinder pĂ„ vĂ€gen. Bland annat sjĂ€lvmordsuppdraget 😉 att korsa lĂ€nsvĂ€g 276 med livlig trafik.
    NĂ€r jag och Zafir stod mitt pĂ„ vĂ€gen och tryckte intill vĂ€gmittrĂ€cket och vĂ€ntade pĂ„ att kunna springa över, sĂ„ kom en  ambulans i en hiskelig fart, men pĂ„ nĂ„t sĂ€tt sĂ„ kĂ€ndes det lite "handy" ifall man skulle behöva den. 😉. Jag tror att de satte pĂ„ sirenerna nĂ€r de sĂ„g mig stĂ„ende dĂ€r mitt pĂ„ vĂ€gen. KĂ€ndes trevligt och omtĂ€nksamt av dom. 😊

Hur som helst, sĂ„ kom vi över 276:an-vĂ€gen, och gick in pĂ„ smĂ„vĂ€garna som leder hemĂ„t. Men det irriterande med smĂ„vĂ€garna Ă€r att de gĂ„r inte riktigt dĂ€r jag vill. De Ă€r liksom vĂ€rsta omvĂ€gen. Hm? Fast hur var det nu det dĂ€r med genvĂ€gar? 😉

   Lite senare sĂ„ valde jag att gena pĂ„ den halvbreda stigen som gĂ„r mellan hĂ€sthagarna. Stigen var inte sĂ„ lĂ€ttgĂ„dd, om man sĂ€ger sĂ„. Allra helst uppe i backen dĂ€r tjĂ€lsmĂ€ltning pĂ„gick för fullt med ömsom vĂ„rflod, ömsom djup lera och smĂ„rutten is samt allt var ransom omringade av stickiga snĂ„rskott. Detta i kombination med yster springer spaniel och nu rĂ€tt sĂ„ trött matte... Ja, ni fattar va? 😠
   NĂ€r man sen nĂ€stan Ă€r framme vid stigslutet, cirka 20 meter frĂ„n den efterlĂ€ngtade, lĂ€ttagĂ„dda, plana och breda vĂ€gen sĂ„... ligger ett nedfallet trĂ€d rakt över stigen. Och det finns inget utrymme att traska runt den. Att vĂ€nda och gĂ„ tillbaka fanns inte pĂ„ vĂ€rldskartan!!

Man kunde dock se att nĂ„gon annan hade tidigare forcerat genom trĂ€det.  Man sĂ„g fotspĂ„r i snön som gick rakt in i trĂ€det... och att en tunnel hade skapats bland alla trĂ€dgrenarna. SĂ„ jag hukade mig - överdrivet (pĂ„ grund av ryggsĂ€cken) - och lockade med mig Zafir in i tallens innersta grenverk. Jag fastnade med ryggsĂ€cken ett par gĂ„nger, men strax var man pĂ„ andra sidan för att upptĂ€cka...
... att det ligger ytterligare en stor rackans tall över gÄngvÀgen!! *suck* DÀr stod jag fÄngad pÄ gÄngvÀgen mitt emellan tvÄ nedfallna stora tallar, och sÄg mig uppgivet omkring. MÀnniskan med fotspÄren i snön, som hade gÄtt före oss, hade nu försvunnit in thin air.

    Jag spanar Ă„t vĂ€nster... Men dĂ€r skymtar jag nĂ„n typ av avspĂ€rrningsband. Till höger Ă€r tomtstĂ€ngsel som jag inte Ă€r kapabel att klĂ€ttra över. Att vĂ€nda och forcera den första tallen Ă„ter igen och gĂ„ hela vĂ€gen tillbaka fanns som sagt inte... SĂ„ det blev att ta fram sin machete och med vĂ„ld ta sig igenom den andra tallen (lĂ€s: pressa sig med kroppen samt ryggsĂ€ck som Ă„ter igen fastnade lite hĂ€r och dĂ€r). Zafir var vid denna tallgrenverksforcering nĂ„got mer tveksam, men följde sin matte Ă€ndĂ„.

 "Men vad sjutton!! HÀr Àr ju stÀngslet igen!", muttrade jag tyst för mig sjÀlv nÀr jag kom ut frÄn alla grenarna, men lagen har ingen nöd.. Nej! Fel!! Nöden har ingen lag, sÄ jag klev över det trasiga stÀngslet och gick in pÄ tomten för att kvickt ta mig ut pÄ vÀgen innan nÄn sÄg mig. Zafir följde lika kvickt efter. *puh*

 "Hm? Ska jag nu ta den riktiga vÀgen eller gena genom skogen?", funderade jag...
    Det finns tvĂ„ avtagsvĂ€gar mot skogen, och jag valde den andra eftersom jag vet att den första har en liten "bĂ€ck" att ta sig över, och nu med snösmĂ€ltning sĂ„ Ă€r den vĂ€l extra svĂ„röverhoppad, sĂ„ jag valde den andra.
   Det var som vĂ€ntat lite blött i början av skogsstigen, men Ă€ndĂ„ lĂ€ttforcerat - trots en ej sĂ„ medgörlig hund i hasorna (lĂ€s: ville rusa ivĂ€g Ă„t annat hĂ„ll, in i djupa skogen).

 Sen kom jag pĂ„!! NĂ€r man nĂ€stan kan börja skönja villavĂ€gen... Det var ju hĂ€r som jag fastnade förra gĂ„ngen i skogen!! Stigen har ju blivit vĂ€rsta djupa sjön!! En snösmĂ€lt ocean!! Jag vĂ€grar gĂ„ tillbaka!! 
   SĂ„ upp i skogsbrynet, in i snĂ„ren, ducka för grenar, följa rĂ„djursspĂ„ren... Men rĂ„djuren gĂ„r ju Ă„t fel hĂ„ll!! Jag vill inte dit! Jag vill hem!!!

 Efter mycket om och men sĂ„ kom Zafir och jag ut pĂ„ vĂ€gen, och strax var vi hemma. Haha! Zafir blev sjĂ€laglad nĂ€r vi kom fram till grindhĂ„let!! Har nog aldrig tidigare sett honom sĂ„ glad! 😊😊


En och en halvtimme senare med frukost i magen Ă€r vi pĂ„ vĂ€g igen tillbaka till Åkersberga och bilverkstad, med uppladdad mobil och pengar pĂ„ rĂ€tt konto. Det tog inte lika lĂ„ng tid att gĂ„ tillbaka för jag valde en annan vĂ€g Ă€n de vĂ€g- och genvĂ€gar vi gick tidigare.

Vi tjĂ€nade nĂ€mligen en 20-25 minuter pĂ„ att ta "fĂ„gelvĂ€gen" nedför Stavabacken. Vi gick utanför 276:ans vĂ€grĂ€cke i den branta dikesslĂ€nten. Denna "promenadvĂ€g" rekommenderas ej 😉.  Fick ingen kĂ€nsla att stanna upp och ta bild; ville bara komma dĂ€rifrĂ„n.
    En kilometers (mĂ€tte upp dagen efter) svĂ„rgĂ„dd terrĂ€ng med brant sluttande dikesren till höger och till vĂ€nster vĂ€rsta ljudet och luftdraget frĂ„n alla bilar som rusar förbi i 90-100 km/h. Man riktigt kĂ€nde allas blickar frĂ„n de passerande bilarna. "Vad Ă€r det för en idiot som gĂ„r dĂ€r?!!"
   LĂ€gg Ă€ven till en ytterst envis spaniel som absolut inte skulle gĂ„ bakom sin matte. Utan antingen dra nedĂ„t i den branta sluttningen ned mot skogen eller om och om igen preja in sig mellan vĂ€grĂ€cket och mina vader.

LÀgg ocksÄ in den malande oron att viltstÀngsel eller dylikt spÀrrar av sÄ man inte kommer fram nÀr man Àntligen kommit nedför den lÄnga backen. Jag hade dock en reservplan: Man mÄste ju kunna kliva över sjÀlva vÀgrÀcket och komma ut pÄ vÀgen, Àven om det inte kÀndes sÄ trevligt.
Vi kom hur som helst in pÄ golfbaneomrÄdet nedanför den lÄnga Stavabacken. KÀndes skönt att slippa det stÀndiga trafikbruset precis bakom ryggen.

En liten iakttagelse sÄ hÀr vid "efterlunchtid" en mÄndag:

NÀr vi gick dÀr pÄ golfbanevÀgen sÄ passerade den ena BMW:n och Volvon efter varandra frÄn golfrestaurangen, men Àven "ett tjog" Svefab-bilar i karavan.

En till liten iakttagelse nÀr man Àr ute och vandrar...

KÀnslan nÀr man ser sitt eget fotspÄr som man gjorde nÄn timme tidigare pÄ denna ganska onödiga maratonpromenad.


 Plötsligt far Zafir upp pĂ„ jĂ€rnvĂ€gsbron. Vet inte om han tyckte vi skulle tagit tĂ„get istĂ€llet? Vilket var ganska dumt eftersom rĂ€lsen gĂ„r ju Ă„t fel hĂ„ll. 😏


NÀr vi sen gick förbi bilverkstaden, sÄ tittade jag in och kollade om bilen - mot förmodan - skulle rÄka vara klar, men det var den förstÄs inte. SÄ det blev ytterligare en promenad dit nÄgra timmar senare. Fast nu bara frÄn jobbet.


OtrĂ€nad som jag Ă€r kĂ€nde jag mig sen ganska ledbruten efter att ha varit ute och gĂ„tt i cirka sammanlagt knappa tre timmar. PĂ„ vissa blankisiga stĂ€llen var jag glad över icebugkĂ€ngorna, men pĂ„ hĂ„rda asfalten sĂ„ protesterade bl a knĂ€n och rygg lite smĂ„tt. Dragig hund gjorde inte saken sĂ„Ă„Ă„ mycket bĂ€ttre. 😉 TĂ€nk att jycken fortfarande drar fast man har varit ute och gĂ„tt i flera timmar. Draget kom fram allra helst nĂ€r man kom i nĂ€rheten av skogsdungar eller skog.

 Senare pĂ„ kvĂ€llen, pĂ„ vĂ€gen hem frĂ„n jobbet, sĂ„ bestĂ€mde jag mig för att jag var för trött för att laga mat. Det blev McDriven... Men hallĂ„? Plötsligt vaknar jag upp ur min trötthet nĂ€r jag upptĂ€cker att jag i min utmattning har Ă„kt förbi McDonalds, sĂ„ det var bara att ta nĂ„gra extra varv i rondellerna och Ă„ka tillbaka igen.


Zafir noseworkar


Nosacupen pÄgÄr för fullt. (nja, sista tillfÀllet var i tisdags, om man ska vara petig)


Den hĂ€r suddiga bilden Ă€r frĂ„n förra tisdagen (12/3) i klubbstugan pĂ„ Nosacupen dĂ€r Zafir nosade bĂ€ttre Ă€n pĂ„ söndagen innan, men det var inte sĂ„ svĂ„rt att göra det bĂ€ttre Ă€n dĂ„... *menande*😉

Jo! Vid ett tillfĂ€lle dĂ€r inne i klubbstugan, sĂ„ la sig Zafir raklĂ„ng pĂ„ golvet medan vi vĂ€ntade pĂ„ vĂ„r tur. Plötsligt sĂ„ kommer det in ytterligare en deltagarhund in i stugan - och Zafir far upp pĂ„ tassar och morrgormar Ă€nda ifrĂ„n tĂ„rna/klorna.. NĂ€, den andra hunden kom inte in sĂ„ sĂ€rskilt plötsligt. Man borde nog förvĂ€nta sig hundar och mĂ€nniskor i omlopp dĂ€r i brukshundklubbstugan under pĂ„gĂ„ende aktvitet. Klantigt av mig. Jag borde ha "förvarnat" Zaffen, men ibland sĂ„ Ă€r man klantig - fast man Ă€r en hundĂ€gare. 😉😊
   Det hĂ€nde absolut ingenting. Förutom att Zafir blev sĂ„ upprörd. Jag har aldrig hört honom sĂ„ bestört. Grovt morrande lĂ„ngt nedfrĂ„n halsen. Och vad gör hans matte? Jo, hon bara skrattar Ă„t honom. "Men vad du Ă€r löjligt!", hĂ„nskrattar jag, "Den Ă€r ju jĂ€ttesöt, ju. Sluta larva dig, fĂ„ntratt!".

Strax sÄ slutade Zafir morra, men jag misstÀnker att han inte alls tyckte att den andra slyngelhanhunden var sÄ vÀldans söt.



I tisdags (19/3) var det den sista deltĂ€vlingen i Nosacupen 2019. Zafir - och framför allt jag - ligger typ sist i resultatlistan, dĂ€r vi hör hemma. Framför allt för att jag har förlitat mig mer pĂ„ turen Ă€n trĂ€ningen. 😉 (SlĂ€ng dig i vĂ€ggen, Stenmark. 😉 )


Nosework Ă€r inte riktigt min grej, men Zafir gillar att nosa. Det Ă€r bara det att han inte alltid liksom nosar efter just rĂ€tt doft, det finns ju sĂ„ mycket annat att undersöka i och utanför klubbstugan. Det tar ett tag innan han kommer pĂ„ vad vi pysslar med. Och det tar ett tag innan jag fattar var Zafir visar. 😉😊
  Det jag nĂ€stan blev mest stolt över denna kvĂ€ll var nĂ€r Zafir - helt pĂ„ egen tass - vĂ€ljer att  resa sig upp frĂ„n dĂ€r han lĂ„g pĂ„ golvet, för att sĂ€tta sig tĂ€tt intill trygga matte nĂ€r en av de andra deltagande hanhundarna (samma som nĂ€mns hĂ€r ovanför) kom tillbaka in i stugan efter att de har noseworkat utomhus. En stund innan hade Zafir nĂ€mligen Ă„ter igen dovt morrat, men nu sĂ„ satte han sig intill mig - helt tyst och lugn. Duktig vovve!! 😊


Jo, varför jag har lite svÄrt för nosework...

  • Det Ă€r lite smĂ„trĂ„kigt. 😉 Hur kul Ă€r det att passivt stĂ„/gĂ„ och glo pĂ„ sin hund medan den jobbar? Eh? Jag menar förhoppningsvis jobbar. *harkl* Jag vill vara aktiv tillsammans med jycken. Visst sĂ„ kan jag vĂ€l vara mer aktiv och lĂ„tsas leta jag med, men... Äh!
  • Har lite svĂ„rt för att jag sjĂ€lv inte vet var doftprylen Ă€r. Ovissheten stör mig. Jag tycker det Ă€r roligare nĂ€r jag vet var den Ă€r. Jag vill ha koll. Vid nĂ„t av Ă„rets NosacuptillfĂ€llen sĂ„ tröttnade jag och bad om fĂ„ veta var doftprylen Ă€r för nĂ„ngonstans. Ja, jag tröttnade faktiskt. Det var inte kul. Nu vid sista tillfĂ€llet sĂ„ var jag sĂ„ hÀÀÀr nĂ€ra att ge upp och be om "facit", men precis dĂ„ sĂ„ fick Zafir nos och började jobba - och fann helt pĂ„ egen tass. 😊 Tur att jag inte hann sĂ€ga nĂ„t. 😉
  • Det stör mig ocksĂ„ det dĂ€r att vara tĂ€vlingsmĂ€ssigt taktisk. AlltsĂ„, ska man chansa och gasta "Markerat!" fast man inte alls Ă€r sĂ€ker eller ska man lĂ„ta tiden gĂ„ och förhoppningsvis sĂ„ blir man sĂ€ker att jycken markerar rĂ€tt..? Eller sĂ„ gĂ„r tiden ut och det Ă€r över och kört. Äsch!! Inte riktigt min cup of tea. Fast det beror nog en hel del pĂ„ att jag inte har koll, inte trĂ€nar, inte bryr mig.
  • Om nu jycken skulle rĂ„ka hitta doften pĂ„ en gĂ„ng. Hur kul Ă€r det? Jag menar om söket Ă€r klart pĂ„ typ tvĂ„ sekunder. Jaha, det var det! *rycker pĂ„ axlarna och sĂ€tter sig och fikar eller Ă„ker hem*
  • Slumpen. Om man rĂ„kar visa pĂ„ söket frĂ„n rĂ€tt hĂ„ll sĂ„ Ă€r det större chans att jycken hittar fortare Ă€n om man har rĂ„kat visa pĂ„ söket frĂ„n andra hĂ„llet. NĂ€, gillar inte.

Men jycken tycker det Ă€r kul. 😊



Freestyle!!! 😊😊


FrÄn Fejjan, 12:e mars kl. 22.04:

Nu e det gjort! Ingen ÄtervÀndo. AnmÀlt Zafir till FreestyletÀvling.
   Programmet Ă€r absolut inte klart Ă€n. Har... *kollar i kalendern och rĂ€knar efter och blir förvĂ„nad att 6:e april Ă€r sĂ„ snart* ... lite drygt 3,5 vecka pĂ„ oss. (!) Oj!!


NÀr jag skulle logga in pÄ Hundaktiv... Eh? Inloggningsuppgifter? Absolut ingen aning!! Det var ju ett Är sen sist. VÀl inne blev man lite tÄrögd nÀr man ser sina Ànglahundar upprÀknade. TÀnk att Wilbur har freestyletÀvlat! Det hade jag glömt. Men minns det nu lite vagt. Tror det var samma tÀvling pÄ hemmaklubben nÀr Àven Gromit stÀllde upp... vÀl? Eller blandar jag ihop det med Spirou? Synd att inte urgamla (!) tÀvlingar syns..


Spirou och vĂ„rt första "Gott Ă„ leva"-program. Gillar Spirous allvarliga min och domarnas glada flin. 😊
Grompan och jag in freestyle-action. Enligt bildnotering var detta 2009. Tio Är sedan. Jag hittar ingen bild pÄ Wilbur och freestyle, sÄ undrar jag om han verkligen har freestyleat nÄngÄng? Jag kanske bara tÀnkte (och registrerade honom) och sÄ blev det inget. Vem vet?


FrÄn Fb 13:e mars:

I och med att det (tydligen) bara Àr 3,5 vecka kvar till freestyletÀvlingen som man anmÀlde till igÄr, sÄ tyckte jag det Àr nog hög tid att för första gÄngen testa utomhus - dÀr det finns lite mer utrymme - de delar av programmet som Àr typ fÀrdigt..
   Det gick riktigt bra, och Zafir tyckte det var urskoj sĂ„ snön yrde!! 😊


Hm? Jag anar att det var nog lite smart att genast bryta trĂ€ningen nĂ€r Zafir i sin eufori började fĂ„ till ihĂ„llande glĂ€djeskall i vissa rörelser. Han fick istĂ€llet utlopp för sin energi med att leka med en egenhittad tallgren. 😊





Tog en promenad lÀngs kanalen...


Vi sÄg oss lite omkring pÄ "slussen-ön".

Det Àr ganska fint dÀr pÄ kanalpromenaden ÀndÄ.

 ... och nÀr man ser "den gamla dansbanan" sÄ fick man bÀsta infallet...


Dansbanan Ă€r ju vĂ€rsta bĂ€sta - och absolut rĂ€tta - stĂ€llet att trĂ€na freestyledans pĂ„!! 😊😊


Den hade till och med en stolpe i mitten som var perfekt för "Ut!"-springrunt"!!

Helt klart bÀttre Àn isbanan hemma pÄ gÄrdsplanen.


Tog pĂ„ mig uppdraget att "stĂ€da lite" pĂ„ agilityplanen 


Det Àr ju vÀrsta lervÀllingen pÄ planen, sÄ den gÄr egentligen inte att anvÀndas. SÄ stÀllde undan hindren Ät sidan samt stÀdade upp lite skrÀp som lÄg utspritt lite hÀr och dÀr.


Lite dÄ och dÄ medan man kÄnkar hinder, sÄ kollar man vad Zafir hÄller pÄ med...
... och sĂ„ ser man honom stĂ„ uppe pĂ„ trĂ€pallen och glo uppfordrande pĂ„ mig. NĂ„t sĂ€ger mig att han var godissugen. 😉
Ibland sĂ„ testade Zaf om A-hindret fortfarande funkar. Och det gjorde det! 😊

... och rĂ€tt som det var sĂ„ satt han uppe pĂ„ det gamla agilitybordet. 😊 Tror han Ă„ter igen var "lite" godissugen.

Mission accomplished!! I och med att Zafir vÀgrade att hjÀlpa till att bÀra de lite mer otympliga hindren sÄ fick de stÄ kvar i leran.


Det Ă€r hĂ„rfint mellan dumdristighet och genialitet. 😊


 Efter agilityplanstĂ€dningen tog vi en liten promenadtur runt fĂ„rhagarna...


Haha! Numera nÀr man rÄkar passera en större plan yta sÄ tÀnker man genast: FreestyletrÀning!! HÀr var ju bara perfekt! Fullt med viltvittring i luften och urgammalt och kletigt fÄrbajs pÄ marken samt mellan tvÄ gÄngvÀgar dÀr folk plötsligt kan komma gÄende. Perfekt störningstrÀning för bÄde hund och matte inför tÀvlingen.
Det gick bra, men fick verkligen jobba för att fÄ Zafir att fokusera pÄ freestyle istÀllet för viltet, men det gick ÀndÄ lÀttare Àn vad jag trodde att fÄ honom i freestylemode.

Haha! Fast jag tvekade "nĂ„got" i slutet av programmet. "Det hĂ€r Ă€r mot mitt bĂ€ttre vetande att mitt i all viltvittring kommendera "Ut!!" 😀 (Zafir ska i vid bĂ„ge cirkulera runt mig). Stor risk att han skulle ta det för ett "VarsĂ„god och sök viltet", vilket han faktiskt först gjorde med mig vilt (!) gormande efter.... Fast han skulle bara ivĂ€g och lukta vid en grĂ€stuva. *puh*

Vid nĂ€sta försök gick allt - inklusive "Ut!" - som det skulle. Som sagt; hĂ„rfint mellan dumdristighet och lyckad trĂ€ning. 😉😊


AgilitytrÀning...


Sötkillen 💗

Bilden hĂ€r ovanför: Mattes sĂ€msta agilityhund. 😉💗
Bilden hĂ€r nedanför: Mattes bĂ€sta freestyle- och rallyhund. 😊💗 (Faktum Ă€r att det fĂ„r en faktiskt att fundera lite)


 AgilitytrĂ€ningen med Zaf gick inte sĂ„ vĂ€rst bra. Det som irriterade mig nĂ€stan mest Ă€r att jag kĂ€nde en lĂ€tt irritation bubbla inom mig nĂ€r hundkrĂ€ket inte riktigt visar agilityframtassarna. Har fullt sjĂ„ att dölja dumkĂ€nslorna med glada tillrop.

Passade pĂ„ att trĂ€na freestyleprogrammet ett par gĂ„nger utanför agilityplanen medan man vĂ€ntade pĂ„ sin tur att köra agilitybanan. Och det gick riktigt bra, trots improvistioner eftersom programmet Ă€nnu inte Ă€r riktigt fĂ€rdigt. Zafir och jag hade skoj. All irritation inombords bara försvinner nĂ€r vi freestyledansar.  😊💗


Fick Ă€ven köra bĂ€sta Ebony. Vilken agilityjycke!! 😊 Hur kul som helst att köra. Tack Helena att jag fick lĂ„na henne. SĂ„ roligt att fĂ„ kĂ€nna den dĂ€r Ă€kta agilitykĂ€nslan!! 😊😊



... och i mÄndags (18/3) kom Springertidningen...


TĂ„rar. Saknad. Oerhörd saknad. Vemod. Och lite stolthet. Men framför allt stor saknad. Min bĂ€staste Ping! 💖

   
Om texten Àr för liten för att lÀsa:


 Jag tvekade att skicka in Pingus agilityresultat för 2018. Dels berodde det pÄ att vi hade ju bara ett enda felfritt lopp (individuellt), men som faktiskt genererade till en pinne och en andra placering dÀr pÄ Norsborgs LKK. Var det egentligen nÄn idé att skicka in ett enda futtigt resultat?
Den andra anledningen till min tvekan var... att Pingu har sÄ hastigt ryckts ifrÄn mig. Han dog hÀr hemma i soffan. Han hade c:a tio timmar tidigare pÄ dagen (den 9:e nov) blivit opererad för perinealbrÄck. En typ rutinoperation. Han dog plötsligt och det gick fort. I panik slet jag av honom tratten och försökte ge HLR, men vÀldigt tafatt. BÄda veterinÀrerna (oberoende av varandra) jag sen pratade med sa samma sak: "Du hade aldrig kunnat rÀddat honom." Kanske de bÄda bara ville trösta mig - för jag kÀnde en sÄdan skuld; att jag inte försökte med HLR:en mer ordentligt. Efter att ha googlat runt pÄ veterinÀrssidor om hund-HLR, sÄ förstÄr jag nu att jag ska inte kÀnna skuld; jag hade sannolikt inte hunnit göra nÄt. Nu fick han dö hemma i trygghet med matte tÀtt intill sig. Men det kÀnns sÄ bittert. Det kÀnns som jag svek honom. Operationen var ju för han skulle kunna leva! Inte dö...
Vad jag saknar honom. Han var ju nu sÄ harmonisk och glad efter en ganska stökig slyngelÄlder. Saknar hans glada min, hans vackra ögon, hans mjuka pÀls. Saknar sÄ hans plötsliga glÀdjeskutt - utan minsta förvarning - rakt upp i ansiktet med en nosdutt mitt pÄ nÀsan. Jag saknar honom sÄ.

Pingu blev uppflyttad till klass 2 pÄ hösten 2017, men första halvÄret var det för oss alltför kluriga banor, sÄ jag lÀngtade tillbaka till klass 1. Fast vi gav inte upp, och sen sÄ började vi hitta flytet. Men vi diskade oss mest. Ja, i agility Àr det ofta "vinna eller försvinna", man kutar och balanserar pÄ en skör linje - Ànda in i kaklet.
Sen frÄn ingenstans sÄ trillade den dÀr första pinnen i klass 2 in... som sen blev den enda. Vi kom förra Äret i alla fall i mÄl 13 gÄnger varav 2 felfria av sammanlagt 46 starter (inkl laglopp).
Jag kommer aldrig glömma tÀvlingen pÄ Uppsala BK, dÄ jag egentligen var lite tÀvlingstrött; var glad att det var den sista tÀvlingen för sÀsongen. Men vi hade sÄ kul! Jag minns det sista loppet dÀr vi var felfria Ànda fram till nÀstsista hindret dÄ det blev missförstÄnd mellan oss - och Pingu rusar in i fel tunnelingÄng. NÀr vi sen Äkte hemÄt sÄ tÀnkte jag att det ÀndÄ var synd att det var sÀsongsavslut. Det hade ju gÄtt sÄ bra pÄ tÀvlingens tre lopp...
Det var tur att jag dÄ inte visste att det skulle bli den allra sista tÀvlingen. Pingu och jag.

Pingu Ă€r min hittills allra bĂ€sta agilityhund. Han tyckte om agility precis lika mycket som jag. Även om han fortfarande ibland kunde göra mitt i alltihopa korta avstickare för "publikmingel" (lĂ€s: flirta med löptikarna), men vi jobbade stĂ€ndigt med det. Pingu - och jag - blev allt bĂ€ttre att hantera det. Vi var pĂ„ gĂ„ng!
Pingu blev endast 6 Ă„r. Jag saknar honom sĂ„ in i helvete!! Även om vi var de enda som skickade in agilityresultat till "Årets agilityspringer", sĂ„ Ă€r det en Ă€ra att fĂ„ tvĂ„ Ă„r i rad ha erövrat detta pris Ă€ven om det Ă€r lite blygsamt utan egentlig konkurrens. SĂ„ kom igen nu till nĂ€sta Ă„r alla agilityspringers! Jag vet att ni finns dĂ€rute!

Min innerligt Àlskade Pingu, Rowntree Especial Esquire! Du har för evigt satt en liten tass i ESS-historien. :) <3

Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera pÄ: Kommentarer till inlÀgget (Atom)